Hammarby
2024-04-30 19:41
Reflektioner efter Västerås, eller Dance Macabre
Bleka hjärtan och krossat glas. Det har varit känslan i månader. Men plötsligt dansade guden fram en återkomst.
Per Planhammar
Under askan
Jag kommer aldrig att glömma Halmstad borta i april 2024. Det var så skamligt, så nedgörande, så oförlåtligt. Men för att citera Ulf Lundell: under askan glimmar glöden. Men det visste vi ju inte i förrgår.
som ett rop i en gränd
efter en förlorad vän
som en ny religion
Det var så det blev.
Dance Macabre
Enligt hinduisk traditon utför guden Shiva en dans, pralaya, över Bajenland och dess nationsprovinser. Han bekämpar resten av Sverige och förgör, översvämmar, han tömmer Allsvenskan med vindstormar för att serien skall kunna byggas upp igen i grönvit skepnad.
Så är det.
Shiva har haft en hel det att göra de senaste två säsongerna. Han har sett sig om i vrede, men låtit Bajen klara sig på egen hand och driva till synes vind för våg. Bortamatchen på Örjans Vall blev droppen. Kraft sände han in i en överraskande startelva, och som det sprakade. Åtminstone i en halvlek.
Gert Fylking utbrast i ett ”Äntligen” vid tillkännagivandet av ett Nobelpris i litteratur, och det gör vi med, för vad vi fick se var om inte ett helt fulländat spel som i år ens räcker till mer än en mittenplacering så åtminstone en skymt av det som Nahir Besara efter Halmstad – där och då fullkomligt verklighetsfrämmande – kallade för ”framtidens fotboll”.
Det var fart och fläkt och det mesta så enkelt och självklart. Absolut ingenting ursäktar debaclet i Halmstad, och det är bedrövligt att det ens blir ett samtalsämne att vi inte kan prestera på gräs slash bortaplan, men det var ett tillkännagivande: Vi finns. Ett på allvar sargat och pressat Hammarby levererade, och det på flera nivåer.
Första halvleken mot Västerås är den utan tvekan bästa som Hammarby har presterat sedan Kim och David tog över rodret, seglen och harpunerna. Jag kom att tänka på såväl Ernest Hemingway som Herman Melville, två anakoreter i det teoretiska livsbygget som kanske inte klarade av sig själva men som skapade magi i det lilla. All cred.
Mads Fenger
De sista tjugo minuternas glasartade blick, kroppen som skriker Hjälp, och ändå: Inte ett felsteg. Mister Manager står upp och visar exakt, EXAKT, det hjärta och den hjärna som vi så väl behöver. Stor kärlek. Mads skulle kunna öppna ett pensionat med ett stenbord i Ligurien, tillsammans med David Fällman, Petur Marteinson, Jeppe Andersen och Suleyman Sleyman. Jag checkar in, och lämnar aldrig.
Suleyman Sleyman
”Sulan” är min, och min sons, störste. No doubt. Men, nu sitter han i en styrelse som med rätta får klä skott för en hel del. Vi har att göra med en hjälte med något så sällsynt som universitetsstudier och en satans massa hjärta för klubben. Han om någon bör kunna sätta ner foten i ett sammanhang där den så kallade moderna fotbollen allenaråder, inte minst när det kommer till kommunikation och annat.
Anfallskrisen
Kenta O sa till mig vid ett tillfälle att det ett inte är stort utan enormt steg att ta från talang till att hålla på ens Division 1-nivå. Att sedan ta klivet därifrån till att spela i en allsvensk storklubb, med allt vad det innebär, kräver guts. Alltså, inte bara en organisation med psykologer runtom utan någonstans en blockerande järnvilja. Mången god man – om vi nu pratar herrarna – har gått vilse. Tänk målsprutor som, säg, Freddy Söderberg och Tobbe Trollkarl. ”I need to play top flight”, för att citera Nathan Paulse, och att göra det på Nya Söderstadion är något annat än att göra det på en grusplan nära många.
Jusef Erabi är borta hela vårsäsongen. Viktor Djukanovic lär säljas i sommar. Vad har vi då kvar, annat än rykten?
Jag gläds enormt åt och med Abdulrahman Boudah. Senaste målet kom mot blekt motstånd i Svenska Cupen ifjol, men i går svarade han för en insats så stor som någon, just när vi behövde den. Vi skall hylla Nahir Besara – som tog revansch på väldigt många sätt – men Abdus insats sticker ut på ett annat och mer överraskande sätt.
Däremot ser jag ingen Charlie Davies eller Alex här och nu, tankers a la Gustav Ludwigsson eller Nicola Djurdjic, inte ens Björn Runström. Om det stämmer som min kollega här på sidan Göran Öberg säger så är Deniz Gul DEN. I går fick han inte chansen, Abdu tog den. Det bådar gott, men räcker det?
I sedvanlig ordning lägger tidigare nämnda styrelse locket på när det gäller värvningar. Jag kan både förstå och inte förstå. I varenda kärleksrelation ljuger eller undanhåller både den ena och andra parten. Man kan säga till sin kära att man promenerar på Götgatan, trots att man i själva verket står på Mariatorget och äter en tunnbrödrulle. Det finns något i detta, att få vara ifred för en gångs skull, men det håller inte i en med hjärtat som insats medlemsägd förening som Hammarby.
Publiken
Officiellt nära 25000 sålda. I realiteten inte ens 21000 på plats. Jag kommer fortsätta att förundras över och rikta kritik mot detta. Det är inte på långa vägar okej. De som har biljetter men av olika skäl inte kan närvara: Lägg ut till behövande. ”Bajare Hjälper Bajare” gör ett enastående arbete, men framför allt är det pinsamt att ni som har plåt inte orkar masa er till Nya Söderstadion.
Jag kommer aldrig att glömma Halmstad borta i april 2024. Det var så skamligt, så nedgörande, så oförlåtligt. Men för att citera Ulf Lundell: under askan glimmar glöden. Men det visste vi ju inte i förrgår.
som ett rop i en gränd
efter en förlorad vän
som en ny religion
Det var så det blev.
Dance Macabre
Enligt hinduisk traditon utför guden Shiva en dans, pralaya, över Bajenland och dess nationsprovinser. Han bekämpar resten av Sverige och förgör, översvämmar, han tömmer Allsvenskan med vindstormar för att serien skall kunna byggas upp igen i grönvit skepnad.
Så är det.
Shiva har haft en hel det att göra de senaste två säsongerna. Han har sett sig om i vrede, men låtit Bajen klara sig på egen hand och driva till synes vind för våg. Bortamatchen på Örjans Vall blev droppen. Kraft sände han in i en överraskande startelva, och som det sprakade. Åtminstone i en halvlek.
Gert Fylking utbrast i ett ”Äntligen” vid tillkännagivandet av ett Nobelpris i litteratur, och det gör vi med, för vad vi fick se var om inte ett helt fulländat spel som i år ens räcker till mer än en mittenplacering så åtminstone en skymt av det som Nahir Besara efter Halmstad – där och då fullkomligt verklighetsfrämmande – kallade för ”framtidens fotboll”.
Det var fart och fläkt och det mesta så enkelt och självklart. Absolut ingenting ursäktar debaclet i Halmstad, och det är bedrövligt att det ens blir ett samtalsämne att vi inte kan prestera på gräs slash bortaplan, men det var ett tillkännagivande: Vi finns. Ett på allvar sargat och pressat Hammarby levererade, och det på flera nivåer.
Första halvleken mot Västerås är den utan tvekan bästa som Hammarby har presterat sedan Kim och David tog över rodret, seglen och harpunerna. Jag kom att tänka på såväl Ernest Hemingway som Herman Melville, två anakoreter i det teoretiska livsbygget som kanske inte klarade av sig själva men som skapade magi i det lilla. All cred.
Mads Fenger
De sista tjugo minuternas glasartade blick, kroppen som skriker Hjälp, och ändå: Inte ett felsteg. Mister Manager står upp och visar exakt, EXAKT, det hjärta och den hjärna som vi så väl behöver. Stor kärlek. Mads skulle kunna öppna ett pensionat med ett stenbord i Ligurien, tillsammans med David Fällman, Petur Marteinson, Jeppe Andersen och Suleyman Sleyman. Jag checkar in, och lämnar aldrig.
Suleyman Sleyman
”Sulan” är min, och min sons, störste. No doubt. Men, nu sitter han i en styrelse som med rätta får klä skott för en hel del. Vi har att göra med en hjälte med något så sällsynt som universitetsstudier och en satans massa hjärta för klubben. Han om någon bör kunna sätta ner foten i ett sammanhang där den så kallade moderna fotbollen allenaråder, inte minst när det kommer till kommunikation och annat.
Anfallskrisen
Kenta O sa till mig vid ett tillfälle att det ett inte är stort utan enormt steg att ta från talang till att hålla på ens Division 1-nivå. Att sedan ta klivet därifrån till att spela i en allsvensk storklubb, med allt vad det innebär, kräver guts. Alltså, inte bara en organisation med psykologer runtom utan någonstans en blockerande järnvilja. Mången god man – om vi nu pratar herrarna – har gått vilse. Tänk målsprutor som, säg, Freddy Söderberg och Tobbe Trollkarl. ”I need to play top flight”, för att citera Nathan Paulse, och att göra det på Nya Söderstadion är något annat än att göra det på en grusplan nära många.
Jusef Erabi är borta hela vårsäsongen. Viktor Djukanovic lär säljas i sommar. Vad har vi då kvar, annat än rykten?
Jag gläds enormt åt och med Abdulrahman Boudah. Senaste målet kom mot blekt motstånd i Svenska Cupen ifjol, men i går svarade han för en insats så stor som någon, just när vi behövde den. Vi skall hylla Nahir Besara – som tog revansch på väldigt många sätt – men Abdus insats sticker ut på ett annat och mer överraskande sätt.
Däremot ser jag ingen Charlie Davies eller Alex här och nu, tankers a la Gustav Ludwigsson eller Nicola Djurdjic, inte ens Björn Runström. Om det stämmer som min kollega här på sidan Göran Öberg säger så är Deniz Gul DEN. I går fick han inte chansen, Abdu tog den. Det bådar gott, men räcker det?
I sedvanlig ordning lägger tidigare nämnda styrelse locket på när det gäller värvningar. Jag kan både förstå och inte förstå. I varenda kärleksrelation ljuger eller undanhåller både den ena och andra parten. Man kan säga till sin kära att man promenerar på Götgatan, trots att man i själva verket står på Mariatorget och äter en tunnbrödrulle. Det finns något i detta, att få vara ifred för en gångs skull, men det håller inte i en med hjärtat som insats medlemsägd förening som Hammarby.
Publiken
Officiellt nära 25000 sålda. I realiteten inte ens 21000 på plats. Jag kommer fortsätta att förundras över och rikta kritik mot detta. Det är inte på långa vägar okej. De som har biljetter men av olika skäl inte kan närvara: Lägg ut till behövande. ”Bajare Hjälper Bajare” gör ett enastående arbete, men framför allt är det pinsamt att ni som har plåt inte orkar masa er till Nya Söderstadion.
