Mycket har sagts redan på förhand om det som väntar ikväll på Wanda Metropolitano när Atlético Madrid och Arsenal möts i den första matchen av semifinalmötet i Champions League. Främst om lagens spelstil, Diego Simeone med sina karakteristiska försvarsmurar, som utan att be om ursäkt vill vinna till varje pris oavsett hur det ser ut. Mikel Arteta som i takt med att Arsenal fortsatt vinna bara fått mer och mer kritik för den tråkiga fotbollen.
Det ramar in det hela väl. För när det kommer till kritan är det här två klubbar som är desperata att vinna och de skiter högaktningsfullt i hur spelet ser ut, så länge de vinner. Det är dags nu. Atlético har inte vunnit något sen La Liga 2020/21. Arsenal har inte vunnit något sen FA-cupen 2019/20, och deras episka torka efter de största titlarna sen Invincibles-säsongen 2003/04 har väl undgått få.
Och just en Champions League-titel är särskilt efterlängtad för båda. Atlético Madrid har spelat 190 matcher i Europacupen/Champions League. Arsenal har spelat 223. Inga andra klubbar har spelat så många matcher i turneringen utan att någonsin vinna den.
Semifinal ifjol, kvartsfinal säsongen före det. Men nu har Arsenal kanske bättre chans att vinna Champions League än de haft sen de nådde finalen för första och hittills enda gången 2005/06. När Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson blev de första svenskarna att mötas i finalen sen Kurre Hamrin och Inge Danielsson när Milan mötte Ajax 1969. Då blev Henke Barcas frälsare med sina två framspelningar efter inhoppet. Kan Viktor Gyökeres bli Arsenals SuperSwede på riktigt nu?
För Atlético Madrid har ärkefienden Real Madrid varit den värsta banemannen. Finalförlust i förlängningen 2013/14, finalförlust på straffar 2015/16. Men nu finns ju inte lokalrivalen kvar i beräkningen i år, kan vägen äntligen ligga öppen för Atletico?
