Vem imponerade mest i Superettans fjärde omgång?

Ljungskile bjöd på fest mot Helsingborg, Brage reste sig mot Varberg och Landskrona stod för omgångens stora knall när de vann borta mot IFK Norrköping. En omgång som gav oss mycket att prata om.

Vi har valt ut spelarna och tränaren som imponerade mest.

Öster vann med 1–0 mot Östersund, men det här var ingen lugn hemmaseger. Det var en sådan match där allt kunde ha vänt om inte Carl Lundahl Persson stått där längst bak.

Redan tidigt visade Östersund att de inte hade kommit till Växjö för att backa hem. De sköt, vann hörnor och tog sig in i Östers straffområde gång på gång. Öster hade mer boll, men Östersund hade faran. Och när Ali Suljic tappade huvudet efter paus och slog till Mattis Adolfsson i bakhuvudet, kom det röda kortet direkt. Då trodde nog många att matchen skulle bli enklare för Öster.

Men så blev det inte.

Östersund fortsatte kämpa med tio man. De tryckte på, skapade chanser och tvingade Lundahl Persson att kliva fram. Han gjorde fyra räddningar, tre av dem på skott inne i straffområdet. Det är där en målvakt testas på riktigt: nära mål, lite tid och hög press.

När Filip Olsson nickade in 1–0 i den 78:e minuten blev han hjälten framåt. Men segern byggdes också bakifrån. Lundahl Persson höll Öster kvar när matchen stod och vägde.

Det var ingen högljudd insats. Det var bara tryggt, rent och avgörande. Därför tar han plats i omgångens elva.

Gustaf Bruzelius spelade som om högerkanten var hans egen gata. I Landskronas 3–1-seger borta mot Norrköping var han hela tiden ett hot, men utan att slarva bort sitt jobb bakåt. Det var den sortens ytterbacksinsats där man märker spelaren i båda riktningarna.

Först kom inspelningen till 0–1. Bruzelius tog sig runt och slog in bollen med perfekt känsla, rakt in i ytan där Enes Hebibovic kunde stöta in ledningen. Senare låg han även bakom 1–2, när hans aktion ledde fram till Gustaf Westströms mål. Och i slutet fick han själv sätta punkt, när han höll sig framme efter en hörna och gjorde 1–3.

Ett mål och två assist säger mycket, men inte allt. Han sprang 11 814 meter, näst mest av alla på planen, och fortsatte fylla på hela matchen. Det här var inte bara poäng i protokollet. Det var en spelare som gav Landskrona bredd, kraft och avgörande kvalitet.

Det började tungt för Värnamo. Redan efter 13 minuter låg de under mot Oddevold, och på Finnvedsvallen blev matchen snabbt svår att få grepp om. Planen var inte lätt, spelet hackade och mycket handlade om kamp, andrabollar och att orka stå kvar i matchen.

Därför blev Axel Björnström så viktig. Från sin vänstersida sprang han upp och ner hela matchen, som den aktiva ytterback han är. Han gav Värnamo bredd framåt, men glömde aldrig jobbet bakåt. 52 bolltouch, åtta återvinningar, två brytningar och tre rensningar visar att han inte bara var där för målen. Han jobbade i båda riktningarna.

Men målen blev ändå det som lyfte hans insats. Först satte han 1–1 när Värnamo behövde svara. Sedan kom 2–1 på volley efter paus. Två skott på mål, två mål. Det är effektivt och avgörande.

Simon Thern stängde matchen med sin frispark, men det var Björnström som vände den. Därför är han värd platsen.

Amar Eminovic var en av de stora anledningarna till att Nordic United vann den här matchen. Det var inte bara för att han gjorde 1–0, utan för att han hela tiden var med och drev laget framåt.

Som vänsterytter hade han ett stort driv upp och ner längs kanten. Han ville ha bollen, satte fart när han fick den och jobbade även tillbaka när laget behövde det. Målet säger egentligen mycket om hans insats. Han vann bollen högt upp, tog chansen direkt och avslutade bestämt. Det var inte tur, utan ett resultat av hur han spelade: med energi, mod och vilja att påverka. På 76 minuter hann han med tre skott, två på mål och ett xG på 0,54.

Han gömde sig aldrig i matchen. 54 bolltouch och 22 av 28 passningar rätt visar att han var med ofta och tog ansvar i spelet. Extra starkt var att 14 av 17 passningar på offensiv planhalva satt rätt.

Eminovic gav Nordic United kraft framåt. Han var jobbig att möta, aktiv i pressen och tydlig i sitt sätt att spela. En nyckelpassning, en lyckad dribbling och fyra återvinningar visar också att han påverkade mer än bara målprotokollet.

Därför handlar hans plats i omgångens elva inte bara om målet. Han satte tonen, skapade energi och visade vägen för Nordic United.

Felix Hörberg tar plats i omgångens elva för att hans match blev en berättelse om att resa sig. Brage låg under med 0–2 i paus mot Varberg. Wilhelm Ärlig hade gjort 0–1 tidigt, och precis före vilan kom 0–2 genom Shanyder Borgelin. Vid det andra målet såg Hörberg lite skakig ut, men det fick inte bli bilden av hans match.

I stället kom han ut efter paus och svarade.

Som högerytterback var han väldigt aktiv, både framåt och bakåt. Han stannade inte bara på sin kant, utan rörde sig över stora delar av planen. Han fyllde på i anfallen, jobbade hem när Varberg ställde om och gav Brage energi när laget behövde det som mest.

Siffrorna visar också jobbet: 48 bolltouch, 10 återvinningar, fem brytningar, tre rensningar och ett blockerat skott. Det är mycket slit för en spelare som också skulle bidra framåt.

Och i den 59:e minuten kom ögonblicket. Anton Lundin hittade Hörberg, som drog till med ett dunderskott till 1–2. Plötsligt levde matchen igen. Publiken vaknade, Brage fick tryck och jakten började på riktigt.

Sedan kom 2–2-målet, nästan som en parodi. Varbergs målvakt och mittback missförstod varandra helt, och Jakob Rømo Skille kunde rulla in bollen i öppet mål. Lite tur för Hörberg och Brage, absolut. Det tar inte bort hans prestation över 90 minuter. Tvärtom. Hörberg reste sig, drev på och la ner jobbet som väckte Brage till liv. Därför är hans plats välförtjänt.

Filip Ambroz var kaptenen som klev fram när Ljungskile behövde honom som mest. LSK hade tryckt på mot Helsingborg, men ändå låg de under med 0–1 i paus. Det var en sådan kväll där laget hade mycket rätt i spelet, men där målet saknades.

Direkt efter paus kom svaret. Corner hittade Ambroz, och han drog till. Med bara 0,04 i xG säger det mycket om avslutet. Det var inget jätteläge, men Ambroz gjorde det till ett drömmål och väckte hela Skarsjövallen.

Men hans match var större än målet. Han styrde spelet med lugn och kvalitet. 77 bolltouch visar hur ofta han var inblandad, och han var nästan felfri i passningsspelet. På egen planhalva slog han inte bort en enda passning. Det gav Ljungskile trygghet när laget skulle bygga upp spelet.

Framåt skapade han också massor. Sex nyckelpassningar och 0,80 i förväntade assist visar att han hela tiden letade nästa öppning. Och jobbet fanns även i benen. Tillsammans med Daniel Lagerlöf sprang han mest i Ljungskile, där Ambroz stod för 11 163 meter.

När Ljungskile vände till 4–1 var Ambroz inte bara målskytt. Han var ledaren som startade vändningen.

Det var ingen vacker match på Finnvedsvallen. Planen var svår, spelet hackade och Värnamo fick börja i motvind efter Oddevolds tidiga 0–1-mål. I sådana matcher behövs någon som inte gömmer sig. Simon Thern gjorde inte det.

Han rörde sig mycket centralt, ofta lite åt höger runt mittplan. Ibland tog han några steg fram, ibland droppade han ner och hjälpte backlinjen att få igång spelet. Det var inte alltid rent, men han ville ha bollen. 86 bolltouch och 61 passningar visar hur mycket han var med.

Det fina med Therns match var att han jobbade åt båda håll. 14 återvinningar, två brytningar, fyra rensningar och ett blockerat skott säger mycket om hans slit. Han var inte bara en spelare som väntade på ett frisparksläge.

Vid 2–1-målet kom också hans blick fram. Med en fin öppnande passning hittade han kanten, vilket gav Carl Johansson chansen att komma loss och spela in bollen. Sedan kunde Björnström avsluta.

Och när matchen behövde stängas klev Thern fram själv. Frisparken till 3–1 blev sista ordet – och vilken träff det var. Ren klass i avslutet.

Wilhelm Ärlig tar plats för att han satte sin färg på matchen direkt. På Borlänge Energi Arena hade det knappt gått fem minuter innan han fick bollen i straffområdet och gjorde 0–1. Det var inte bara ett mål, det var en klassaktion. Kvicka fötter, lugn i kroppen och ett avslut som satt snyggt. I den sekvensen kändes det nästan som att han dribblade mellan koner.

Han spelade som högerytter, men han var inte fastklistrad vid kanten. Ärlig ville gärna bryta in, hitta ytor centralt och ibland söka sig över mot motsatt sida. Det gjorde honom svår att läsa för Brage. Han behövde inte ha bollen hela tiden, men när han fick den hände det saker.

Och innan paus kom nästa avtryck. Vid 0–2 slog han den fina djupledsbollen till Shanyder Borgelin, som placerade in målet. Ett mål och en assist på 65 minuter säger mycket. Lägg till 9 av 11 passningar rätt, två lyckade dribblingar och tre återvinningar, så får man en spelare som var effektiv i nästan allt han gjorde.

Varberg tappade sedan till 2–2, men Ärligs första halvlek var för bra för att glömmas bort.

Det började jobbigt för Ljungskile. Hemma på Skarsjövallen hade de mycket boll, skapade chanser och fick med sig publiken. Ändå var det Helsingborg som gjorde 0–1 genom Alexander Johansson i den 35:e minuten. I paus var känslan tung. LSK hade försökt mycket, men fick inte in bollen.

Men efter paus kom vändningen.

Redan i den 47:e minuten spelade Corner fram Filip Ambroz, som drog till och satte 1–1. Det målet ändrade allt. Ljungskile fick ny kraft och publiken vaknade på riktigt.

Sedan kom nästa stora stund. I den 58:e minuten fick Helsingborgs D. Amadou rött kort efter en tuff smäll mot Daniel Lagerlöf. Då fick Ljungskile mer ytor, och Corner blev ännu svårare att stoppa.

Han spelade som vänsterytter, men rörde sig överallt längst fram. Han var ute på kanten, kom in i mitten och dök upp i straffområdet. Han tog också jobbet hemåt när det behövdes.

Han var nästan felfri i passningsspelet, slog tre nyckelpassningar och lyckades med alla sina dribblingar. Lägg till ett mål och två assist, så förstår man hur viktig han var.

Han spelade fram Ambroz till 1–1, nickade ner bollen till Isaac Shears som satte 2–1, och gjorde själv 3–1 när han mötte Daniel Lagerlöfs inspel och stötte in bollen. Corner var med i nästan allt. Därför är hans plats självklar.

Enes Hebibovic behövde inte vara äldst, störst eller mest erfaren för att synas i Norrköping. Han behövde bara vara vaken. Och det var han. Den 18-årige anfallaren spelade med en fin känsla för ytor och visade varför han fick chansen från start.

I den 37:e minuten kom ögonblicket. När bollen slogs in från höger tog Hebibovic löpningen mot rätt yta och dök upp vid bortre delen av straffområdet. Där gjorde han det enkelt, men viktigt: han satte dit 0–1. Hans första mål i Superettan kom inte av slump, utan av tajming och hunger.

Han var också nära ett andra mål efter paus, när han följde upp en situation och träffade ribban. Det visar en spelare som inte bara väntade på bollen, utan hela tiden sökte nästa chans.

I en match där Landskrona behövde mod framåt gav Hebibovic laget just det. Han tog löpningarna, hotade i boxen och visade mognad långt över sina 18 år.

Det blåste nästan orkan i Falkenberg, och matchen mot Sundsvall blev ingen enkel historia. Det var svårt att spela fint, svårt att få kontroll och svårt att skapa stora chanser. Då behövs en anfallare som inte väntar på det perfekta läget. Albin Andersson gjorde inte det.

Redan i den sjunde minuten fick han bollen. Ytan var liten, men han tvekade inte. Han drog till och satte 1–0 med ett läckert avslut i bortre hörnet.När ett läge bara har 0,11 i xG men ändå blir mål, då är det klass.

Men det var inte bara målet som gjorde hans match stark. Andersson spelade anfallare, men rörde sig över stora ytor. Den här matchen hamnade han ofta mot vänsterkanten, där han hjälpte laget både framåt och bakåt. Han vann dueller, tog hemjobb och gav Falkenberg luft.

Nio återvinningar, starkt huvudspel och mycket kamp visar vilken nytta han gjorde. När Falkenberg sedan fick rött kort på Alexander Salo i den 70:e minuten blev hans mål ännu större. Det blev målet som räckte hela vägen till tre poäng. Därför är han självklar i omgångens elva.

Robin Asterhed är omgångens tränare för att Landskrona åkte till Norrköping och såg ut som laget som visste exakt vad de ville göra. Det var inte bara en 3–1-seger. Det var en match där BoIS såg vuxnare ut, smartare ut och mer redo för Superettan än ett Norrköping som fortfarande verkar inte ha vaknat efter smällen mot Örebro sist.

Inför matchen fanns pressen på hemmalaget. Norrköping hade publiken, och kravet att studsa tillbaka. Men redan tidigt såg man något annat. Abdulics lag ville spela sig fram, men fick inte riktigt ihop det. Det blev stora ytor på mitten, för långa avstånd mellan lagdelarna och ett anfallsspel som ofta fastnade i nästan-lägen. Mittfältet var för tunt, laget för ungt och spelet för nätt var känslan åtminstone från vår sida.

Asterhed läste det väl. Landskrona behövde inte stressa. De lät Norrköping ha sina hörnor och perioder med boll, men när BoIS attackerade gjorde de det med tydlighet. Högerkanten blev nyckeln. Bruzelius fick gång på gång yta att kliva fram i, och när han slog in bollen till Hebibovic vid 0–1 kändes det inte som en slump. Det var en plan som gav betalt.

Norrköping kvitterade precis före paus genom Nyman, och där kunde matchen ha bytt riktning. Sedan missade Egnell straff efter paus. Ännu ett läge där Landskrona kunde ha tappat modet. Men de gjorde inte det. De fortsatte på samma sätt: rakare än Norrköping, tyngre i rätt ytor och mer vakna när matchen öppnade sig.

Bytena i 69:e minuten blev också viktiga. Asterhed fyllde på med ny energi när matchen stod och vägde, medan Norrköping såg mer och mer osäkert ut. Kort efter kom 1–2 genom Westström, efter ännu en situation där BoIS fyllde boxen bättre. Sedan satte Bruzelius 1–3 efter hörna och stängde kvällen.

När slutsignalen kom handlade det därför om mer än en bortaseger. Det handlade om Robin Asterhed och hans process. Landskrona har haft en start på serien där spelet ofta funnits där, men där utdelningen inte alltid kommit. Chanser har skapats, men marginalerna har gått emot. Då är det lätt att tvivlet växer.

Mot Norrköping fick Asterhed äntligen se mer falla på plats. Laget fortsatte tro även efter kvitteringen före paus och straffmissen efteråt. De vek inte från sin idé, utan fortsatte fylla på, springa och attackera rätt ytor.

Kanske var det här kvällen då Asterheds process började ge frukt på riktigt.