Asllani når 200 landskamper – en ikon i svensk fotboll

En milstolpe i EM-premiären

EM 2025 – Det är Asllanis sista mästerskap och hon har varit med länge, i 200 matcher närmare bestämt. 201 st på tisdag (8 juli). Det är en bedrift som heter duga och det är bara två personer som har fler landskamper i damlandslaget, Therese Sjögran (214) och Caroline Seger (240).

Hon har i intervjuer sagt att hon försökt skjuta upp tanken på den här dagen – att få spela sin 200:e landskamp i den blågula tröjan.

Hon har oroat sig för att något skulle hända och att hon inte skulle få uppleva det, men det fick hon. Och vad kan vara bättre än att göra det i EM-premiär med en blågul vägg som sällskap.

De svenska supportrarna på plats i Schweiz hade skapat ett fantastiskt tifo som rullades ut inför matchen, något som Kosse lyckades missa. Hon har dock tagit del av det i efterhand ska sägas.


Det är också fint att det är Marika Domanski Lyfors som delar ut tröjan med nummer 200 på, Marika som varit med under hela Kosses resa.

Marika har en obotlig sjukdom. Trots det är hon med under mästerskapet – och det går att se hur mycket det betyder, särskilt för Kosse.

Vimmerbys andra stora stolthet

Vimmerby har redan en legend i form av Astrid Lindgren. Vilken tur att man som ort kan ha flera legender eller legendarer som man får säga eftersom Astrid inte längre finns med oss.

Asllani har förvisso inte fått ett ”Asllanis-värld” uppkallat efter sig men motsvarigheten inom fotboll är att få en anläggning/arena uppkallat efter sig och det har hon fått.

Asllani Court ligger i bostadsområdet Bullerbyn, ja det är sant. Bostadsområdet heter Bullerbyn, men är inte The Bullerbyn.

Fun fact: The original Bullerbyn finns faktiskt på riktigt och ligger strax utanför Vimmerby.

Det är inte alla spelare som får en anläggning/arena namngiven utan då ska man ha gjort något extra. Låt oss kika på vad Asllani gjort.


En symbol för mångfald – och mod

Asllani har varit med i landslaget sedan 2008, på den tiden var det inte 33 000 i publiken utan snarare 3000, så hon har varit med och tagit damfotbollen dit den är idag.

Som spelare med invandrarbakgrund har hon blivit en viktig symbol för mångfald inom svensk fotboll. Med åren blivit mer ödmjuk men fortfarande självförtroendet kvar och går sin egen väg.

Jag minns hennes första tid i landslaget. En tjej med invandrarbakgrund som kommer in i helylle-Sverige och är lite mer kaxig och framåt än de andra.

Vissa gillade det, andra inte. Jag vill minnas att jag ändå gillade det, kan man leva upp till kaxigheten så go for it, tänker jag.


Och som hon levt upp till det

Hennes betydelse märks – kanske allra mest när hon saknas på planen. För då tappar vi en dimension i vårt anfallsspel och frågan är vem som ska axla rollen. Rosa Kafaji var väl tänkt och det kan säkert bli så i framtiden, resan dit blev bara lite krokigare än tänkt. Även hon en kaxig person med bra teknik, så likheter finns.

Tillbaka till Asllani.

Hon har en spelförståelse på en nivå högre än andras i landslaget, har varit en kreativ motor med teknisk spets. Hon är en typisk lagspelare som får andra att bli bra. Hon är navet i landslaget, hon syns kanske inte alltid mest men hon gör så mycket på planen för de andra i det dolda.

Hon har en förmåga att alltid höja sig under mästerskap – en gnista som tänds just när det gäller som mest

Precis som alla andra har Asllani blivit äldre. Många tyckare ifrågasätter hennes plats i laget. Ålder är bara en siffra. Har man det fortfarande så spelar ålder ingen roll.

Man kan alltid börja med att gå tillbaka till sig själv när man börjar ifrågasätta andra på ett oskönt sätt. Vad gör du själv som är i Kosses ålder? Är du också vältränad och spelar fotboll på elitnivå? Är du en förebild?

Mer än en lagkapten

Tjejen från lilla Vimmerby är en förebild och har varit för så många under så lång tid. En viktig länk mellan generationer i laget. Hon är även en förebild för alla dem som inte känt att de passat in i mallen.

Hon är ingen traditionell lagkaptenstyp, men har ändå varit en ledare i varje trupp hon ingått i. Genom sitt kroppsspråk, sitt temperament och sin kompromisslösa vilja att vinna. Hon kräver mycket – av sig själv, av sina lagkamrater, av förbundet.

Det är kanske just därför hon också varit så viktig. För att hon inte nöjt sig. Inte med spelet, inte med förutsättningarna, inte med att bara vara en del av laget.

Kosse har varit en av de tydligaste rösterna i debatten om villkoren inom damfotbollen – orädd, rak och alltid med laget i ryggen. Som spelare med rötter i invandrar-Sverige har hon också blivit en symbol för något större än fotboll: ett öppnare, mer inkluderande landslag, där prestation är det som räknas.

Hon har betytt så mycket på planen men också utanför den. Hon ville göra skillnad – hon har gjort skillnad.

I alla år har hon stått upp för damfotboll och när hon en dag lägger skorna på hyllan är jag övertygad om att hon kommer fortsätta stå upp för damfotbollen.