Vi kom ifrån en Hammarbysäsong av glädje till att året efter få nöja oss med fotbollssmulor. Föregående år (1998) tog vi allsvenskan med storm och höjde
publiksiffrorna på ett förbluffande sätt. Nu harvade vi i de nedre regionerna och inför matchen mot Kalmar har vi endast en vinst, fyra oavgjorda och sex torskar och till den skrev jag följande text:
”Jag är supporter, jag är sponsor och jag håller på mitt lag Hammarby och är stolt. Varför blevdet så en gång i tiden, hur kan jag låta det intresset ta upp så mycket av min tid och kraft, detgår jag och funderat på i dessa dagar”.
Har inte hittat den rätta formen över hur jag ska framställa det jag känner och som jag vet finns någonstans djupt inom mig. Men i måndags föll alla bitarna på plats, på Helsingforsbåten klockan 23.30 under ett TV program med Bruce Springsteen.
Trots att jag endast hann att se de sista 10 min, men det räckte. Pang bara, utan någon som helst förberedelse börjar tankarna snurra. Nu hoppades jag bara att jag skulle komma ihåg allt som for igenom huvudet. Jag var ju trots allt lite påstruken, men jag gjorde mina vana trogen små anteckningar och hoppades kunna formulera dessa dagen efter, så som jag tänkte just då. Men det gick inget vidare, vad tog alla mina välformulerade tankar vägen, hur ska jag hitta dem igen. Nu gör jag ett nytt försök.
"Visst hade vi roligt men fanns också mörka stunder"
När vi växte upp på 50-talet, fanns det inga tjusiga pedagogiska mål för mig och mina generationskamrater och fanns det så märkte inte vi av dem. Mammorna var hemma men vi fick alltid vara ute själva och leka med kompisarna, enligt djungelns lag. Visst hade vi roligt, men det fanns också mörka stunder, stunder av rädsla och sorg som vi gömde någonstans inom oss.Höjdpunkter man minns är sommarminnen, farfars sommarhus på Fårö, kollotiden och Flatenbussarna. Men givetvis polarna och Hammarby matcher man bevistade.Skolan på högstadiet var en pina och att skolka blev en trevlig avkoppling. Jag går inte in på några detaljer men ungdomstiden på Morgongården, som låg i Skönstaholm, annat än att det för mig blev lite i rörigaste laget. Då gällde det att hitta andra intressen och i mitt fall råkade det bli Hammarby fotboll, närmare bestämt 1968. Jag skulle snart komma ut i arbetslivet men fram till dess kände jag mig osynlig. I december fick jag jobb som vaktmästare på resebyrån Trivselresor och känslan av att vara osynlig fanns fortfarande kvar och den var smärtsam. Kampen för att göra mig synlig, att bli viktig och betyda något både för mig själv och min omgivning, blev central i allt jag gjorde.
Alla kommer vi ihåg vissa ögonblick. Somliga med glädje, andra stunder med frustration och några har förlåtande nog fallit i glömska.
Peter Gerhardsson och Matte WernerSjälv kommer jag bl.a. ihåg:
när Hammarby hämtade in ett 3–0 underläge mot Råsunda 1969.
när Hammarby slog Öster med 6–0 och Kenta gjorde tre mål 1976.
när Ronnie kastade sig och räddade straffen mot Sandåkern i kvalet 1969.
när vi förlorade mot Åshammar med 1-0 1968 och Kocken skrev på för Jönköping samma år.
när Matte Werner gav Hasse Selander en dansk skalle 1975 och när samma man gör tre mål på åtta minuter 1979.
när vi åkte ur allsvenskan 1988, men aktionen "Sören Mannberg visade vägen" ändå arbetade för att fylla Söderstadion, i sista hemmamatchen.
när Hammarby hämtar in 0–1 underläge mot Djurgården under de sista 10 minuterna och vinner med 4–1 1973.
när Peter Gerhardsson gör 2–1 målet i första finalen mot Göteborg 1982.
när Anders Frisk dömde matchen mot Öster på Söderstadion och blåser straff för Öster på stopptid 1998.
Ögonblick som formar människan tillsammans med övriga intryck, så som Bruce Springsteen konserter, giftemål, när ens barn föds, bussolyckan i Norge där ett av våra kollobarn på Bergängen gick bort, alla glädjestunder på Banens Ö mellan åren 1978–1989, eller kanske bara något så enkelt så som doften av nybakade kanelbullar på Kanalplan när Hammarby damfotboll tog sina första staplande steg i början av sjuttiotalet, samtidigt som solen värmde ens kropp.
Minnen som alla har utan någon särskild anledning och samtidigt av en väldigt speciell anledning. Vad man än kallar dem är det minnen som lever inom en och de blir en viktig del av ens identitet. Det är upplevelser som etsats sig fast en speciell dag som visade vad det innebar att leva, vad det innebär att leva, vad som var viktigt och vad som spelade roll. Man kan återuppleva en del av livet genom att höra ljudet av bra musik, känna dofter, se
spelare från förr som med tankens kraft spelar ut hela sitt register till publikens stora glädje och samspelet mellan publik och spelare blir så sammanflätat att alla gemensamt hittar sin inre livskraft.
Var Hammarby än spelar så finns det supportrar som följer laget om inte på plats, framför
radioapparaten, textTV eller i tankarna på bussen på väg till jobbet.
- Vi är aldrig ensamma!
Spelet kan vara så intensivt och spännande att när sedan målet explodera och hjärnan blixtsnabbt registrerar händelsen blir det omöjligt att sitta still, när spelet flyter vet glädjen ingen gräns. Ett mål är en riklig belöning på vardagens slit.
Skulle det gå dåligt hörs ilskna utfall över enskilda spelare, där många försöker hitta dagens syndabock, men det är ingenting annat än missriktad kärlek, där frustationen inte riktigt vet var den ska ta vägen.
Det har varit lite för mycket av den varan i år och i morgon spelar Hammarby mot Kalmar FF samtidigt som en av mina största musikaliska hjältar spelar på Stadion. Jag har biljett både till Söderstadion och Bruce Springsteen. Från början hade jag bara tänkt att se första halvlek och sedan ilat iväg till Stadion, men nu när det gått så dåligt för Hammarby känner jag att det är min förbannade skyldighet att försöka stödja laget hela matchen. Sedan må de gå ut över gamla musikhjältar.
Jag ska inte tippa något resultat eller komma med desperata utfall om att det vänder, är det något som vänder är det möjligtvis min mage och då på grund av anspänningen i matchen.
Men som sagt eftersom både Brucan och Bajen lirar samtidigt så har jag tagit mig friheten att koppla ihop evenemangen på detta sätt:
Growin´ up - Vi som växte upp till Hammarby:are.
For you - Det är vissa spelare jag tänker på, som gladde mig på ett speciellt sätt.
Wild Billýs circus story - Sången om Billy Ohlssons Bajen år.
Reason to believe - Hade vi alla 1971, 1983 och 1999.
Cover me - Den gängse fotbollstaktiken i världen.
No surrender - Årets måtto.
I´m goin down - Har det känts som alldeles för länge.
Glory days och Better days - Ser vi alla fram emot.
My hometown – Södermalm.
Brilliant disguise - Nu räcker det, kasta masken och visa Hammarbys rätta jag.
Local hero - Kliv fram var du än finns.
Leap of faith - Hoppas jag att spelarna får genom vårt fortsatta stöd.
Don´t look back - Kan det vara ett råd på vägen.
Stand on it - Gärna redan mot Kalmar.
The wish - Det talar jag inte om, men vi hoppas alla att den infrias.
Sad eyes - Hos väldigt många
Det var några låtförslag, har du några andra Bruce-låtar med Bajenkoppling så får du gärna maila till mig.
Avslutar med en rolig historia så vi alla blir på gott humör:
”Två skolpojkar talar om den gångna sommaren. Den ena säger:
- Jag var hos min morbror på landet, han är biodlare och du skulle se vilka bin! Stora som
småfranskabröd!
- Franska bröd, det kan väl inte vara möjligt, säger den andre pojken.
- Du hör vad jag säger, dom är stora som småfranska, jag har ju själv sett dom.
- Om dom är så stora som franska bröd, hur faan kommer dom då in i kupan?
- Det skiter väl jag i!”
***
Hittade den här krönikan på en gammal hårddisk på grund av att Svenska Fans hörde av sig och ville ha en intervju inför 25 års-jubileet. Letade efter något opublicerat gammalt alster och hittade denna text. Nu 26 år senare med facit i hand vet vi att vi höll oss kvar i allsvenskan bl.a. efter den klassiska vinstmatchen mot Trelleborg (4–0) den 30 oktober samma år.
Två år senare 2001 skulle jag och mina vänner Per, Robert och Mats starta Hammarby sidan Söderst@dion som kom att ligga på Svenska Fans hemsida. Året började också turbulent för vår kära klubb som säkert alla minns som var med på den tiden. Trots det tog vi det ”onämnbara” och det är för alltid inskrivet i vår klubbhistoria. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna på Hammarby sjö. Vi har haft både framgång och motgång, men nu är vi inne i en uppgående positiv spiral och då är det bara att njuta och följa med i flodvågen av framgång …
- Än går det vågor på Hammarby sjöööö!
Även om vi som är luttrade vet att bakom nästa hörn ligger det en nedåtgående spiral och lurar, men den får vi handskas med tids nog. För efter den så kommer det åter att lyfta igen.
För att sedan …
Hammarby-Kalmar 1999.PS! Hur gick det då i Kalmarmatchen den 23 juni 1999:
Hammarby-Kalmar FF 2–2 (1–1)
0-1 15 Andreas Thomsson, 1-1 29 Patrik Andersson (Hans Berggren), 1-2 61 Niklas Kaldner, 2-2 90 Mikael
Andersson (Hans Berggren)
Publik: 8 112.
Vi kryssade och det var den pinnen som behövdes för att lägga oss på en slutlig tionde plats när serien var över och slippa kvala. Det blev Kalmar som fick kvala på sin elfte plats. En pinne efter oss och i kvalet mot GAIS kryssade de i första hemmamatchen och torskad bortafajten med 2–1 och åkte ut.
Själv var jag kvar hela matchen och fick se Micke Anderssons kvittering i nittionde minuten innan jag skyndade mig ut från arenan till en väntande taxi för att åka till Stadion för att seavslutningen på Bruce Springsteen-konserten. Redan nästa dag skulle jag tillbaka till samma plats för att se hela den andra spelningen.
- Grattis på 25-årsdagen Svenska Fans!
Vi syns i Bajenvimlet!
//LåN
