Det finns sätt att avgöra ett hemmaderby på och sen finns det Di Marías sätt att göra det på. Att återvända till klubben han fostrades i efter nästan tjugo år utomlands och i sitt första derby, sedan återkomsten, skruva dit en frispark i krysset, på hemmaplan, och fira med att slita av sig matchtröjan inför en lyrisk hemmapublik är inte bara talande på sitt sätt – det är fotbollspoesi på högsta nivå.
Ángel Di María är en av nutidens absolut bästa fotbollsspelare i Argentina. Hade inte Lionel Messi funnits i landslaget hade nog fler erkänt Di Marías storhet. För ingen kan förneka att han har haft lika stor involvering i landslagets framgångar de senaste åren. Han var fundamental i VM-guldet 2022 och i landets första Copa América-titel, året dessförinnan, sedan 1993 när Brasilien besegrades i finalen efter att matchens enda mål gjorts av – just det Di María.
Han föddes under slutskedet av 80-talet i de norra delarna av Rosario – i området Parque Casas – och redan som treåring började Di María att spela fotboll på inrådan ifrån sin barnläkare då han hade blivit diagnostiserad att vara hyperaktiv. Ángels pappa Miguel hade själv varit nära på att bli professionell fotbollsspelare, men ådrog sig en allvarlig – och karriärsdödande knäskada innan han fick debutera för River Plate. I stället ägnade sig fadern åt att försöka livnära sig på sin träkolsfirma. Ett företag där Ángel och hans syskon också arbetade på som små för att försöka få in pengar till familjen som hade det knapert under hela Di Marías uppväxt.
Ángel började spela fotboll för den lokala kvartersklubben El Torito. Endast sex år gammal stod han för en otroligt fin insats i en lokal turnering mot en av stadens största klubbar Rosario Central. Det sägs att Di María gjorde matchens båda mål varav det ena var ett s.k. ”gol olímpico” – vilket är att slå en hörna direkt i mål.
Faktum är dock att vägen genom ungdomslagen och upp till seniorlaget var allt annat än spikrak för Di María. Han hade svårt att ta en plats i lagen precis under Centrals seniortrupp och en stor anledning till detta var att Di María hade problem med sin fysik. Han har alltid varit en tunn och ranglig fotbollsspelare, vilket ligger till grund för hans smeknamn ”Fideo” – nudeln. Det gick faktiskt så pass långt att han funderade på ifall det var värt att fortsätta satsa på en fotbollskarriär.
”När jag var 16 år hade jag fortfarande inte blivit uppflyttad (till seniorlaget) och min pappa började att oroa sig. En kväll satt vi i köket och han sa; ’Du har tre val; Du kan arbeta med mig. Du kan avsluta studierna. Eller så kan du prova ett år till med fotbollen, men om det inte fungerar måste du börja arbeta med mig’. Jag sa ingenting. Det var en komplicerad situation eftersom vi behövde få in pengar till familjen. Men då hoppade min mamma plötsligt fram och sa; ’ett år till med fotbollen’. Detta var i januari. I december samma är, på årets sista månad i det vi hade satt oss för, debuterade jag i Primera Division med Rosario Central.”
Resten är, som man brukar säga, historia. Di María gav sig ut i världen, men staden Rosario och fotbollsklubben Central har alltid funnits med honom. Han har tatuerat in klubbens klubbmärke på sin kropp och han har ofta pratat om sina starka känslor för laget. Di María har också förfärats över den våldsspiral som aldrig tycks vilja ta slut i Argentinas tredje största stad. Så sent som 2024 uttryckte han sin bestörtning över våldspiralen i sin födelsestad och många trodde nog att det fanns en uppenbar risk att han aldrig skulle återvända till Central av just den här anledningen.
Men låt oss därför ta en titt på hur Rosario blev Argentinas mest kriminella stad.
***
Det är lördag kväll den nionde november 2024. Strålkastarljusen ifrån Estadio Gigante de Arroyito lyser fortfarande upp området runt omkring arenan och folkmassorna som rör sig nere på gatan indikerar på att det nyligen har spelats en fotbollsmatch inne på den anrika gräsmattan. Rosario Central har precis förlorat med 1-0 mot San Lorenzo i en match som de, förmodligen, snabbt vill glömma bort. Faktum är att förlusten bara är ytterligare en pusselbit i en säsong som ingen inom Central vill komma ihåg.
På väg hem ifrån läktarna åker två personer, i en skåpbil, som har högt uppsatta roller inom Rosario Centrals mest våldsamma supportergrupp, ”Los Guerreros”. När de har kommit några kvarter ifrån arenan och vikt in på en gata som saknar gatubelysning attackeras de av minst tre andra personer. Ett dussintal skott avlossas i mörkret och efteråt kan det konstateras att ledaren för Los Guerreros, Andrés Pillín Bracamonte, har blivit ihjälskjuten med fem skott. Bredvid honom i skåpbilen sitter även hans högra hand, Daniel ”El Rana” Atardo, livlös.
Under de senaste årtiondena har kriminaliteten i Argentinas tredje största stad, Rosario, ökat lavinartat. Gängkrigen har utspelat sig på öppen gata och antalet mördade stiger för varje år som går. Så sent som i mars 2024 var Rosario den staden i Argentina med flest registrerade mord under det föregående året. Som ett exempel begicks det över trehundra mord mellan januari och september 2023. Denna oroväckande utveckling har gjort Rosario till en av de mest kriminella städerna hela Sydamerika. Ofrånkomligt har även dessa kriminella element letat sig in i fotbollens värld. Där det finns pengar, finns det, som bekant, alltid ett intresse.
När Miguel Ángel Russo presenterades som ny huvudtränare för Rosario Central, under 2023, satt han på sin första presskonferens och fick svara på frågor som, normalt sett, inte en fotbollstränare ska behöva svara på. Han fick frågor om kriminaliteten i staden och om det faktum att klubbarna har svårt att locka till sig spelare eftersom ingen egentligen vill bo innanför stadsgränsen. Russo svarade plikttroget på frågorna, sa att det givetvis var ett stort problem som staden hade framför sig att lösa, men att han samtidigt inte kunde göra särskilt mycket åt saken.
Det är dock inte bara det faktum att spelarna inte vill bo i Rosario som har påverkat klubbarna. De kriminella har också infiltrerat sig hos klubbarnas supportrar. I Rosario finns det egentligen bara två föreningar att prata om; Rosario Central och Newell’s Old Boys. Det brukar nämligen heta att, till skillnad ifrån andra städer i Argentina, är Rosario väldigt delad rakt av vad det gäller klubbsympatier hos befolkningen. Ställer du frågan på gatan kring vilket lag personen i fråga hejar på kan du till 99% säkerhet vara övertygad om att de svarar antingen Central eller Newell’s. Och hejar de på det ena laget, kan du vara säker på att de hatar det andra.
Sedan början av 2000-talet har både Rosario Centrals Barra, Los Guerreros, och Newell’s Old Boys motsvarighet, La Banda de la Lepra, haft samröre med ett av stadens allra största kriminella gäng, Los Monos. Detta gäng grundades under slutskedet av 90-talet av en person vid namn Máximo Ariel ”El Viejo” Cantero. De gjorde sig tämligen snabbt (ö)kända i staden genom att styra droghandeln och efter att ha mördat ledaren för det rivaliserade gänget, Los Garompa, tilldelades de en särställning inom Rosarios undre värld.
Redan under inledningen av 2000-talet började Los Monos att intressera sig för fotbollen i staden. Rosario är en av de städerna i hela världen som har producerat flest stora fotbollsspelare genom tiderna. Det är här som bland annat Lionel Messi och Ángel Di Maria föddes en gång i tiden och såväl Central som Newell’s har varit framgångsrika talangfabriker ifrån vilka det argentinska landslaget har skördat stora framgångar.
När ”el Viejo” Cantero lämnade över facklan att styra Los Monos föll valet på hans ena son, Claudio Ariel ”El Pájaro” Cantero. Tillsammans med sin bror, Ariel Máximo ”Guille”, började Los Monos att nästla sig in i de båda stora fotbollsklubbarna i staden. De lyckades att få in en fot i båda Centrals och Newell’s respektive Barra Brava, vilket i sig måste anses ha varit en bedrift sett till att dessa två inte direkt är kända för att vara kompisar.
Parallellt med detta sägs det att ”Guille” Cantero involverade sig så pass mycket inom fotbollsvärlden att han representerade, i rollen som agent, över hundra fotbollsspelare i Rosario. Det finns också bevis på att de f.d. landslagsspelarna, Ángel Correa och Éver Banega, ska ha träffat bröderna Cantero vid minst ett par tillfällen och haft god kännedom kring deras verksamhet. ”Guille” hade till sin hjälp också en person som oftast bara går under smeknamnet ”Monchi”, men som heter Ramón Machuca. Hans koppling till Los Monos, och i sin tur familjen Cantero, ska ha varit att han, mer eller mindre, sågs som en adoptivson till den gamle ledaren ”El Viejo”.
Sedan drygt tjugo år tillbaka i tiden, runt ungefär samma tidpunkt som Los Monos grundades, klev Andrés Pillín Bracamonte upp som ny ledare för Rosario Centrals Barra, Los Guerreros. Under lång tid, ända fram till mordet på honom, har Bracamonte varit på polisens radar då han ska ha varit inblandad i stadens narkotikahandel. Hans samröre, lojalitet och goda vänskap har hela tiden legat hos ledarna i Los Monos. Bracamonte fanns bland annat med i en förundersökning efter att narkotikapolisen, Cristian Ibarra, blev mördad av Los Monos för några år sedan.
Att Bracamonte har haft ett nära band till Los Monos, och familjen Cantero, råder det alltså ingen som helst tvekan om och detta var förmodligen också en av komponenterna som ledde till mordet på honom. Åtminstone är detta en av teorierna som polisen i Rosario jobbar efter.
Vi ska återkomma till mordet på Bracamonte lite senare, men först ska vi grotta ner oss lite i det som ledde fram till den ödesmättade dagen för lite drygt en och en halv månad sedan. Som nämnts tidigare involverade sig bröderna Cantero i båda klubbarnas Barra under de första åren efter millenniumskiftet. De styrde faktiskt så pass mycket att de vid flera tillfällen var direkt avgörande kring tillsättande av ledarna i de båda grupperingarna.
Spolar vi fram till 2013 skedde en viktig händelse som kom att påverka hela staden Rosario på ett omvälvande sätt. En av bröderna Cantero –”El Pájaro” – sköts ihjäl utanför en bar i staden. Med tanke på den upphöjda position som han hade anskaffat sig i Rosario skakade mordet om hela befolkningen. Polisen höll andan och det med rätta. Vad som väntade var nämligen en våldsspiral där hämnd stod överst på dagordningen.
Brodern ”Guille” tog över rodret som ny ledare för Los Monos, men i det vakuum som ändå blev efter ”El Pájaros” död gjorde att flera olika personer försökte ta kontroll över Newell’s Old Boys Barra. En kriminell familj vid namn ”Los Bassi” tillsatte en ny ledare för La Banda de la Lepra. Det skulle de inte ha gjort. I samma veva uttalade sig nämligen familjens Canteros överhuvud kring saken och slog fast följande om familjen Bassi; ”Vi kommer att överlämna dem (till polisen) utan huvud”.
Det verkade också som att ”Guille” tänkte hålla sitt ord. Under de nästkommande två månaderna mördades nämligen fem personer varav flera av dessa tillhörde familjen Bassi. Resterande medlemmar i detta kriminella gäng flydde till utkanten av staden i hopp om att få behålla sina lemmar intakt. Återigen hade Los Monos och familjen Cantero visat sin makt och tagit tillbaka kontrollen över Newell’s Barra. Parallellt med detta, och i efterdyningarna till mordet på brodern ”El Pájaro”, hölls en stor banderoll upp på Rosario Centrals hemmaläktare med texten; ”Gud tilldelar de svåraste krigen till sina största krigare”. Passande nog betyder just ”Los Guerreros” krigare på spanska.
Runt om i Rosario målades samtidigt stora väggmålningar som föreställde den avlidne ledaren Cantero. Hans status hade nått närmast ikonstatus och brodern tänkte nu vidmakthålla denna ställning i staden. Los Monos har fortsatt att vara det största kriminella gänget i Rosario trots att det har poppat upp andra som velat ta ifrån de makten. En av dessa konkurrenter har varit gatugänget Los Menores. De organiserade sig tämligen snabbt och bestämde sig tidigt för att utmana Los Monos kring makten.
Här någonstans ska också polisens huvudsakliga teori ligga kring varför Andrés Pillín Bracamonte mördades på väg hem ifrån fotbollsmatchen mot San Lorenzo. Enligt uppgifter till polisen ska nämligen Los Menores har erbjudit Bracamonte en möjlighet att ingå partnerskap med de i stället, och med detta hjälpa gruppen att trycka Los Monos ut ur staden. Bracamonte ska inte bara ha avslagit anbudet, han ska dessutom ha berättat hela historien för familjen Cantero. Detta blev hans död.
Det mesta tyder nämligen på att gärningsmännen som sköt såväl Bracamonte, som hans högra hand Daniel Atardo, tillhörde Los Menores. I efterdyningarna till mordet har polisen varit på helspänn i Rosario. Rädslan för vedergällningar kring mordet och det faktum att ett maktvakuum har dykt upp inom Los Guerreros gjorde att polisen tog beslutet att stänga kortsidan, där grupperingen normalt sett står, i Centrals två sista hemmamatcher för säsongen 2024 mot Racing och Belgrano.
Några veckor innan mordet på Bracamonte skedde en incident i Centrals hemmamöte med Banfield. Strax efter gästernas ledningsmål kastades flera bangers in mot Banfield-målvakten Facundo Sanguinetti. Domaren pausade matchen och i samma veva klättrade några supportrar upp på staketet in mot planen. Där hängdes en banderoll upp med texten; ”Vi respekterar ingen”, ackompanjerat av en apa iklädd Centrals kläder och en liten diskret text som löd ”Siempre Mono, nunca Sapo” för att det på något sätt inte skulle finnas något tvivel kring vem som stod bakom banderollen i fråga.
Överhuvudtaget är det otroligt exceptionellt att ett kriminellt gäng är involverat i två separata Barra-fraktioner samtidigt som dessa båda, på samma gång, är i direkt rivalitet med varandra. På senare år har också Los Monos involvering i Newell’s Old Boys synts allt starkare på läktarna. När klubbikonen Maxi Rodríguez tackades av under fjolåret rullades en stor flagga ner som täckte hela kortsidan på Estadio Marcelo Bielsa. Bilden föreställde en stor apa iklädd Newell’s kläder.
Exakt hur uppmärksamma spelare och ledare var på den här aktionen är svårt att svara på, men vad vi kan konstatera är att hela spelartruppen samt ledarna poserade framför läktaren när denna flagga var uppe. Här kan man onekligen börja att fundera på ifall detta bara var ett olyckligt sammanträffande, eller om Los Monos inflytande är så pass stort att de har lyckats att bli närmast legitimerade inom de båda klubbarnas styre.
Efter den våldsvåg som skedde i efterdyningarna till mordet på ”El Pájaro” 2013 greps även hans bror ”Guille”och han har suttit frihetsberövad sedan dess. Detta har dock emellertid inte stoppat hans involvering i Los Monos. Faktum är nämligen att han ska ha begått majoriteten av sina brott, som han nu står åtalad för, ifrån fängelset. Det senaste är att han har gjort sig skyldig till handlingar som skulle, sammantaget, ge honom ett straff på runt 160 år i fängelset. I Argentina är det emellertid bara tillåtet att dömas till maximalt 50 år i fängelse på samma gång. Under 2025 dömdes han således till 139-års fängelse, men kommer, som sagt, bara sitta av 50 år då detta är det maximala straffet i Argentina.
Även om utvecklingen, de senaste åren i Rosario, har varit dyster vad det gäller kriminaliteten fanns det en liten positiv glimt i början av hösten 2024. Då hade det, under de senaste månaderna, registrerats de lägsta siffrorna vad det gällde antalet mord i staden på över tio år. Detta var dock innan avrättningen på Andrés Pillín Bracamonte.
Men hur har det egentligen kunnat bli den här utvecklingen i en av Argentinas största städer? Varför gör inte polisen något åt kriminaliteten?
Svaren på dessa frågor är komplexa, men det finns två herrar som tror sig ha några av de här svaren. Hernán Lascano och Germán de los Santos har skrivit boken; ”Los Monos, historien om narkotika-familjen som transformerade Rosario till ett inferno.” De båda menar nämligen att anledningen till att polisen inte gör något åt saken har, helt enkelt, att göra med att polisen själva är inblandade i brottsligheten.
"Los Monos har visat upp något som är ganska unikt när det kommer till droghandeln. De har haft något som kallats för ”bunkern”, en plats som alla i staden har känt till att där går det att köpa droger – polisen inkluderat. Eller rättare sagt, platsen där droghandeln sker är även synlig för polisen. Det är själva motsatsen till en skuggverksamhet som droghandeln i vanliga fall brukar vara. När vi pratar om Los Monos som ett kriminellt gäng måste vi prata om de som närmast ett narkotika/polis-gäng. Det är nämligen så att nästan hälften av de som har blivit dömda, ifrån gänget, också har arbetat inom polisen.”
Den tidigare domstolsdomaren, Alejandra Rodenas, har också uttalat sig kring detta och sagt att Los Monos aldrig har behövt lära sig hur de ska kunna undvika polisen. Detta eftersom polisen i fråga är en del av gängets strukturella organisation.
”Utan polisen hade inte Los Monos kunnat existera” säger Germán de los Santos. ”Polisen är de som har delgett gänget viktig information som i sin tur har hjälpt de att sköta sin logistik. Som t.ex. när polisen i Rosario har fått uppgifter om att den federala polisen ska komma till staden för att göra en operation. Då har Los Monos gått under jorden. Detta är information som ett gäng som Los Monos inte hade kunnat få om det inte varit för polisens hjälp.”
På senare år har dock även polisen i Rosario blivit tvingade till att agera mot grupperingen snarare än att hjälpa dem. Det är dock tämligen talande att fram till 2015 ansågs Los Monos inte ens ha varit ett kriminellt sådant i Rosario. De fanns inte ens med på polisens lista över kriminella gäng.
”De existerade helt enkelt inte för rättssystemet. Detta är något som vi invånare i staden fortfarande väntar på en förklaring till” säger Germán de los Santos.
Men vad är det som har gjort att just Rosario har blivit epicentrumet för droghandeln i Argentina? Teorin som många har, och som både Lascano och de los Santos delar, är att staden ligger strategiskt väldigt bra till för att distribuera droger. Med sin position centralt i landet är Rosario en knutpunkt för de stora motorvägarna 34 och 11 som kommer ifrån såväl Bolivia som Paraguay. Redan 1999 åkte ”El Viejo” Cantero fast i staden Itatí med sjuttio kilo marijuana i bilen.
Det skulle senare visa sig att just staden Itatí var staden ifrån vilken drogerna kom in ifrån Paraguay och sedermera skickades vidare till Rosario. Därutöver var polisen också tämligen likgiltiga till att utreda exakt vilken roll floden Paraná hade i droghandeln. Detta har i efterhand visat sig vara ett stort misstag då en utredning har pekat på att vissa båtar har kunnat ta med sig in uppemot trettio kilo marijuana per gång genom stadens hamninlopp.
Sedan flera år tillbaka sitter toppledarna inom Los Monos bakom lås och bom. Detta bidrog förmodligen delvis i den nedgång av våldsbrott som syntes under mitten av året. Ifall den här nedgången kommer att fortsätta på samma väg framöver får framtiden utvisa. Vad som dock dessvärre brukar vara ett faktum är att kriminella gäng sällan försvinner helt och hållet när de väl har etablerat sig. Los Monos kommer förmodligen inte att vara något undantag i det här sammanhanget och deras närvaro på Rosarios fotbollsläktare lär mest troligt fortsätta att existera.
***
Tillbaka på Estadio Gigante de Arroyito i Rosario. Det är den 23 augusti 2025 och matchuret börjar krypa upp mot den 82:e spelminuten, i derbyt mellan Rosario Central och Newell’s Old Boys, när Ángel Di María ställer sig vid bollen en bit utanför straffområdet. Han lägger upp bollen, positionerar sig och tittar upp några gånger mot målet för att sikta in sig innan han börjar ansatsen framåt. Vad som sker därefter är egentligen svårt att beskriva i ord, faktum är att huvudpersonen själv hade svårt att göra det efteråt när han i en intervju, på innerplan, torkade tårarna ifrån sina kinder.
"Jag har lidit mycket sedan en tid tillbaka eftersom jag velat uppfylla den här drömmen – drömmen att få spela på El Gigante varje helg och njuta av detta med min familj. Om jag ska vara helt ärlig så räcker inte orden till för att beskriva den tacksamhet jag känner. Jag vet att många har snackat skit om mig. Ingen vet hur mycket jag har lidit, hur mycket min familj har lidit. Den här vinsten är för dem, framför allt för min familj.”
Samma år som Di María uttryckte sin bestörtning över våldet hemma i Rosario fick hans syster, som fortfarande bor i staden, ta emot en mindre angenäm ”present” utanför hennes företags lokaler. I en låda på entrétrappan låg det ett grishuvud som fått en kula skjuten i främre delen av huvudet. Ackompanjerat var en lapp där det stod att om Di María skulle komma hem till Rosario Central var det hans dotter som skulle få nästa kula i sitt huvud.
Där och då såg en återkomst omöjlig ut för Di María. Han sa själv att han inte kunde utsätta sin familj för det som en återkomst skulle kunna innebära. Delstaten Santa Fe – och dess guvernör, Maximiliano Pullaro, försäkrade. att publika figurer skulle garanteras säkerhet, men Di María – alltid lika ödmjuk – ville inte ha en specialbehandling då han menade på att det inte kändes rätt att han skulle få detta samtidigt som gemene man i Rosario knappt kunde gå till jobbet utan att bli rånad.
Frisparken på Gigante de Arroyito skruvade sig över muren och in i målvaktens ena kryss. Di María slet av sig tröjan och firade målet tillsammans med de fullsatta läktarna. Scenerna var som hämtade ur en film. Där var stadens son, tillsammans med folket han själv aldrig glömt – på platsen han alltid velat återvända till. Efter att ha fått ta emot dödshot kunde han nu äntligen få uppfylla sin dröm att avsluta karriären där allt en gång i tiden börjat och göra det han är allra bäst på – avgöra fotbollsmatcher.
”Livet (och karriären) har tagit mig till många ställen på jorden” sa han samtidigt som tårarna strilade ner för kinderna efter matchen. ”… och jag avslutar nu med att återvända till platsen där jag känner mig lycklig på riktigt.”
