Betyg efter förnedring mot IFK Värnamo
Den började så vackert, denna vädermässigt förvisso kylslagna söndag i maj. Sedan var det dags för ännu en 95 minuter plågsamt utdragen demonstration av “framtidens fotboll”.
Hammarby – 0.5
Såväl tifot som Supportrarnas Matchprogram tillägnade vår 200-matchersjubilerande klippa Mads Fenger var snygga, fullt värdiga en kulturbärare av rang, världsklass rakt igenom, och vi kom stärkta nog alla stärkta med en bitvis mer än godkänd insats mot Västerås SK i bagaget. Men tillfällig skönhet förblindar så lätt. Det är inte många dygn sedan katastrofen på Örjans vall i Halmstad, en av de svagaste insatserna av ett grönvitt herrlag i mannaminne – efter vilken kapten Nahir Besara, av alla, hävdade att han fortfarande hade fullt förtroende för vad som kommit att kallas “framtidens fotboll”.
Låt mig backa bandet innan jag förklarar betyget ovan.
För femton år sedan – 15 – stod vår dåvarande tränarduo Tony Gustavsson och Andreas Pettersson inför ett Kilimanjaro att bestiga efter två säsonger som rent spelmässigt trots allt lovat gott. En föreningsekonomi på ruinens brant och en fullständigt desarmerad spelartrupp, där föregående och pågående års tapp av allsvenska toppspelare som bland andra Petter Andersson, Suleyman Sleyman, Charlie Davies och Sebastian Eguren, för att nämna i trippla hästspann, var som att dräneras på både syre och blod; vi kan diskutera den sistnämndes senare Brutus-agerande vid ett annat tillfälle, inte och nu, men måste likväl konstatera att han höll hög internationell klass. Lika lite som att dessa kunde ersättas av Monday James och Igor Armas kan unga talanger i dag kliva in/ut/framåt och leverera på exempelvis Nikola Djurdic, Gustav Ludwigsons eller Darijan Bojanics nivå. Det är ju helt orimligt.
Fem poäng efter åtta omgångar krävde snabb, radikal om- och översyn. Det kunde inte längre vara tal om att till varje dåres envisa och naiva pris hålla fast vid en spelmodell som bjöd på skönspel, estetik och tysk landslagseffektivitet – som var Tonys innersta vilja och filosofi – helt enkelt för att kvalitetsstämplat material saknades och poängen måste in för att undvika degradering. En temporär förändring till cynism och tråkfotboll innebar att våren avslutades godkänt. Det skulle lösa sig. Trodde många. Det grundläggande problemet låg dock, skulle det snabbt visa sig, varken hos främst tränare eller trupp, utan en inkopetent styrelse med Mikael Andersson i förarsätet som ägnade semestern åt att både offentligen och mellan skål och vägg skylla ifrån sig och utfärda förbud mot att anpassa sig till den krassa verkligheten, alltså att köra kniven i ryggen på de som faktiskt skulle prestera på Söderstadion och bortaarenor.
Vi vet alla hur det slutade.
Vi som var med då – jag jobbade själv åt officiella, sedan några säsonger väldigt nära tränare och spelare – lider fortfarande av fantomsmärtor, smärtor som under denna vår spricker upp till öppna sår likt magnolior. För nu är vi på plats igen, i en situation där Hammarbys herrar står up in shit's creek, för att citera den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Fast frågan är om läget inte är ännu värre nu, ett och ett halvt decennium senare.
Förutsättningar har tveklöst och på ett helt annat förankrat sätt funnits att stå stadigt som ett etablerat allsvenskt topplag för lång tid framöver – ekonomiskt, gällande faciliteter och akademier, publikt, talangmässigt, listan kan göras längre på faktorer som de flesta andra allsvenska klubbar och även i restan av Skandinavien sneglat avundsjukt på – förutsättningar som på ett lika tragiskt som metodiskt sätt monterats ner till ett skal mest liknande halvfärdiga hus på den grekiska landsbygden, och detta har skett med en skumögd verklighetssyn som måste slå någon form av bottenrekord i norra Fotbollseuropa. Och dessvärre hör jag inte ett ord, inte ett enda, som påminner det minsta om självrannasakan, enbart floskler. Och det är alltså de plattityderna som möter trogna supportrar, som om de/vi vore blinda, som viger en stor del av sina/våra liv åt en klubb, genom att bevaka och skriva och inte minst genom att lägga förmögenheter på säsongskort, enstaka biljetter, bortaresor, hutlösa priser på officiell merch och arenaöl. Inte ett ord.
Det är så att man skäms.
Efter ännu ett debacle mot IFK Värnamo – hemma – är det helt omöjligt för mig att sätta individuella spelar- och tränarbetyg, det går inte. Jo, Oliver Dovin förtjänar faktiskt godkänt och det är enbart han – känns det igen? – tillsammans med vår fantastiske målvaktstränare Mikael “Mille” Olsson och möjligen även de hastigt flyende sekunderna av briljans i samband med vår kvittering, som ger det övergripande omdömet 0.5 i stället för en grovt överkorsad Kenta. Jag har vid det här laget tappat räkningen på alla kollektiva kollapser jag upplevt hos grönvita matchtrupper – startelvor, avbytare och coacher inräknade – men insatsen mot ett fram till i går bottenpresterande småländskt motstånd tangerar det overkliga. Att som en del journalister ösa på om boogey teams, att vi inte klarar av att spela borta eller på gräs, är extremt grunda och helt falska analyser. För visst skall vi prestera, vilka vi än möter och var det än sker.
Sanningen skall ses i den rödstrimmiga ögonvitan: Hammarby blev helt, totalt, fullständigt överkört, det var från första till sista minut nyförlösta kalvar mot fullt stridslystna tjurar, så demolerade till oigenkännlighet, och utvisslade från läktarhåll, att 1-8 hade varit ett mer rättvisande resultat. Undegefär som mot nykomlingen Halmstad BK, alltså. Sedan kan jag inte göra något åt att Nahir Besara lever i villfarelsen att det Söders “Stolthet” hade mest boll och full kontroll.
Sanningen? Att vi inte längre riskerar att bli indragna i en bottenstrid med precis allt att förlora, utan att vi redan efter sju omgångar befinner oss mitt i den. Naturligtvis måste kritik riktas mot dels tongivande ledare på planen, vars gamnackar och tomma blickar är helt oacceptabla, och mot firma Hellberg-Sellini för bristande coachning (även om de inte kan trolla med luft), MEN:
Att schavottera enskilda individer blir bara kontraproduktivt. Vi måste se till hela bilden och den visar med all icke önskvärd tydlighet att ett ansvar måste utkrävas för att vi ända sedan försäsongsstarten har befunnit oss i fritt fall, och ansvaret kan bara riktas mot hela den styrelse, den sportchef och den kommunikationsansvarige som mot nästan alla odds har försatt Hammarby i den här pinsamma, genanta situationen. Spelarförluster har inte på något sätt reglerats, det är en sak, men det som sticker i ögonen är kommunikationen utåt till supportrar, till media, till den egna truppen.
“Framtidens fotboll”? Tja, på sitt eget och förbluffande unikt bakvända sätt leder verkligen Hammarby 2024 utvecklingen av en modell i en division som jag inte ens var medveten om existerade.
Sanningen? Beklämmande.
Per Planhammar
