Det är ingen hemlighet att jag länge varit kritisk till possessionsfotbollen. Inte som idé, utan som den praktiseras. Framför allt den variant som Gefle IF levererat under många säsonger. För den har inte fungerat, utan blivit en snuttefilt. En falsk trygghet. Och för oss som följer laget, frustrerande och förbannat tråkig att bevittna.
”Man ska vila med boll.”
”Har motståndarna inte bollen kan de inte göra mål.”
Det låter rationellt. Problemet är att det blir ihåligt när man själv knappt skapar några målchanser.
Det har blivit riskminimering som går ut över kreativiteten. Bollen spelas i sidled och bakåt. Anfallen startar djupt, ofta från egen backlinje, med hela motståndarlaget redan tryggt placerad i sina försvarspositioner. Tempot är lågt, rörelsemönstren förutsägbara och besluten försiktiga. Det som kallas kontroll blir i praktiken passivitet.
Ett fungerande anfallsspel kräver variation. Det räcker inte att rulla boll och vänta på att något ska hända. Spelare måste uppmuntras att ta egna initiativ, att våga bryta mönster, att utmana sin motståndare, framför allt i och runt straffområdet. Det är där matcher avgörs. Inte i backlinjen, inte i sidledspassningar på egen planhalva.
Här har Gefle IF alltför ofta varit för rädda. Rädda för bolltapp, rädda för omställningar, rädda för misstag. Men fotboll utan risktagande är fotboll utan att hota och utmana sina motståndare. Och utmanar man inte sina motståndare görs inga mål.
Det betyder inte att possession ska överges. Det betyder att den måste kompletteras. När bollen vinns på mittplan ska laget kunna växla tempo och ställa om snabbt. Det är då motståndaren är som mest sårbar. I stället bromsas spelet upp, strukturen återställs och chansen försvinner.
Ett lag som bara kan anfalla på ett sätt blir lättläst. Ett lag som vågar variera sig blir farligt.
Det här är i grunden ett tränar- och idéproblem. Spelare formas efter vad de tillåts göra. Om de lär sig att det säkra alltid är rätt, då slutar de ta ansvar. Om de lär sig att egna initiativ uppmuntras, då växer modet, och kreativiteten med det.
Som supporter accepterar man misstag. Man accepterar tappade bollar och felbeslut. Det man inte accepterar är rädsla, passivitet och ett spel utan initiativ och energi.
Possession är ett medel, inte ett mål. Variation är en förutsättning. Mod är ett krav.
Utan det blir bollinnehavet bara ett faktum utan mening, och fotboll utan resultat och framgång.
Tack för ordet!
