Krönika - En ny tid

Vi har pratat om brukssamhällets förändring. Om hur storindustrins varma famn drog sig undan, och hur föreningen tvingades stå på egna ben. Vi sa att det inte skulle gå. Men det gick. Och nu – i premiären – smäller det till. 5–0. Inte bara en seger. En markering. Ett nytt kapitel som börjar utan tvekan, utan blygsel. Degerfors IF krossar sitt motstånd. Sverige tappar hakan.

Och ändå. I segerruset skaver något. För vi förlorar också något samtidigt. Den där underdog-mentaliteten, som pulserat genom våra kroppar likt glödande malm från brukets hjärta, får inte längre plats. Den börjar kännas falsk. Inte längre förankrad i verkligheten.

Vem är jag nu? Vem är vi? När vi inte längre med självklarhet kan stå vid sidlinjen och muttra om försvarsspelet och bolltapp. När vi inte längre bara är de ofarliga i röda tröjor som springer på vilja och grus under dobbarna. Vad händer med vår identitet när vi faktiskt… dominerar?

Jag älskar det. Men jag är också rädd. För om laget växer, måste vi också göra det. Det räcker inte längre att bara vara nostalgiska. Vi måste kliva in i nutiden – kanske till och med framtiden. Som individer. Som kollektiv.

Vi är där nu. I en ny tid. Vi skapar något tillsammans – men utan facit. Det är som att vi återigen står på gräset vid Vallen, lär oss göra inkast med rätt teknik, lär oss tänka om. Och det är okej. Det är nödvändigt.

För det är i just det okända som magin bor. Och vi – vi fortsätter framåt. Tillsammans.