Del 1: Jon Dahl Tomassons tid som förbundskapten fram till nu. Reflektion över insatserna hittills.

Jon Dahl Tomassons första match som förbundskapten var en träningsmatch mot Portugal som slutade i en 5-2 förlust. I startelvan gick det att hitta Alexander Isak i en nummer tio-position med Anthony Elanga och Dejan Kulusevski bredvid sig på varsin kant. Gyökeres startade på topp som ensam nia. Mattias Svanberg bildade centralt mittfält med Jens Cajuste. I mål stod Robin Olsen och Sverige ställde upp med en backlinje bestående av Ludwig Augustinsson, Victor Nilsson Lindelöf, Isak Hien och Emil Holm. 

Insatsen bemöttes av kritik och det var tydligt att Tomasson inte anpassade taktiken efter motståndet i samma utsträckning som Janne Andersson hade gjort när han var förbundskapten. Tomasson hade varit tydlig inför matchen att landslaget framöver skulle spela en offensiv fotboll. Det innebar man-man-försvar och presspel över hela planen. Det var totalt motsatt från den fotbollen som Janne hade stått för och det blev tydligt att landslaget stod inför en omställning. 

I matcherna som följt har det blivit tydligt att spelsättet gynnar spelare som Isak, Gyökeres och Kulusevski. De har kommit upp i en annan betydligt högre nivå än vad som varit fallet under Jannes ledning. Detta samtidigt som försvarsspelarna blottas på ett helt annat sätt än vad de gjort tidigare. Sverige har inte haft några problem att skapa chanser men de har däremot haft svårare med att inte släppa till klara målchanser. Det väcktes tidigt tvivel i om spelsättet är kompatibelt med spelarmaterialet. I dagsläget skulle jag inte säga att tvivlet är borta. Kollapsen mot Algeriet senast visar att det fortfarande finns anledning att tvivla. Sverige gick upp i en 4-0 ledning men släppte sedan in 3 mål sista 30 minuterna och Algeriet var sedan ytterst nära att kvittera. 

Den delen av spelet som inte har varit ett problem under Tomassons tid är anfallsspelet. Det gick att se att det fanns potential i anfallsspelet redan i Tomassons första match mot Portugal. Landslaget har sedan dess fortsatt tagit steg i anfallsspelet och i matcherna mot Ungern och Algeriet i senaste samlingen tycker jag att anfallsspelet imponerade med tanke på att spelare som Isak, Gyökeres och Kulusevski saknades. 

Försvarsspelet har varit ett frågetecken sedan Tomassons första match mot Portugal. I senaste matcherna mot Ungern och Algeriet såg försvarsspelet bra ut fram till sista 30 minutrarna mot Algeriet. Jag skulle säga att frågetecknet rätats ut men att det fortfarande finns tvivel. Det ska dock sägas att landslaget tagit stora kliv i denna del av spelet. I min mening är beslutet att genomföra formationsändringen från 4-2-3-1 till 3-5-2(3-4-1-2). Beslutet att genomföra formationsändringen gav en flexibilitet i Sveriges låga försvarsspel med möjligheten att kunna gå ner i en fembackslinje. Hien var en av flera spelare som hade svårigheter i försvarsspelet. Detta trots att han sedan Tomasson tagit över varit ordinarie i ett Atalanta som likt landslaget utgår från ett man-man-försvar. Till Hiens försvar utgick landslaget i början av Tomassons tid från en fyrbackslinje medan Hien då likt nu utgår centralt i en trebackslinje. När formationsändringen genomfördes kunde Hien utgå från samma position i landslaget som klubblaget. Problemen som funnits i försvarsspelet innan formationsändringen genomfördes försvann inte efter att ändringen hade genomförts. Det ändrade inte det faktum att det var ytterst få spelare som var vana vid det försvarsspel som Tomasson ville bedriva. Det var egentligen bara Hien som var van vid det försvarsspelet som landslaget ville spela. 

Det finns en anledning till att få klubbar bedriver det försvarsspel som Tomasson vill bedriva med landslaget. Då det är man-man-försvar räcker det att en av spelarna i motståndarlaget lyckas komma loss från sin markering för att det ska bli problem. Då måste resterande spelare ta beslut över vad de ska göra och det kan hända att någon måste lämna sin markering vilket gör att ytterligare en spelare blir fri. Presspelet blir kritiskt likaså då det gäller att göra det synkat. Om någon kommer fel in i pressen kommer det att öppnas ytor för motståndarna. Det blir därmed oerhört viktigt att det finns relationer mellan spelarna och att de vet vad de ska göra i olika situationer. Presspelet har blivit mer sammanhängande för varje match och i dagsläget är det betydligt svårare att spela genom Sveriges lagdelar än vad fallet varit tidigare. 

På senaste samlingen jobbade landslaget med det låga försvarsspelet och det låga försvarsspelet kan visa sig bli avgörande när Sverige ska möta ett lag som Schweiz. En anledning till kollapsen mot Algeriet skulle jag säga är att spelarna blev trötta och att de inte hann gå in i press. De algeriska spelarna löpte sig fria från sin markering och Algeriet kunde skapa chanser. Sverige skulle kanske kunna komma undan med detta mot lag som Slovenien eller Kosovo, men definitivt inte mot Schweiz. Det är tydligt att Sverige behöver alternativet med att kunna gå ner i ett lägre försvarsspel.