Paul Kemeny om engelsk fotboll: Den alternativa frisparksskytten

Jag har en uppfattning om att de flesta spelare som spelar på lite mer offensiva positioner och som har lite mer status i laget också ser sig själva som potentiella frisparksskyttar. Faktum är väl att om man inte heter David Beckham ska man nog akta sig för att tro för mycket om sig själv, till och med Markus Rosenberg hade tillräckligt med hybris för att testa lyckan från 25 meter i helgen.
 
Tränare som sen också väljer ut sina frisparksskyttar plockar gärna spelare som tagit hand om fasta situationer under hela sin karriär. Ofta är det en av lagets mer kreativa mittfältare, någon som anses vara en av lagets bästa eller någon som är respekterad. Sen finns det spelare som förmodligen aldrig skulle få chansen, även om de kanske till och med visar sig vara bättre.
 
Bristol City’s tränare Derek McInnes ansåg sig inte ha ett alternativ till lagets ordinarie frisparkstagare och var trött på att chanserna ofta slösades bort. McInnes anordnade en frisparkstävling på träningen dagen före match, den annars tystlåtna högeryttern Albert Adamoah visade sig vara en klass över de andra och var sen överst på listan över frisparksskyttar när City skulle resa och möta Sheffield Wednesday på Hillsborough.
 
Så vad händer? Med två minuter kvar av ordinarie tid vid ställningen 2-2 får Bristol en frispark några meter utanför Wednesdays straffområde. Adamoah sätter naturligtvis bollen och gör proffskarriärens första frisparksmål.
 
Och det är väl bara att lyfta på hatten och se det som ett bra initiativ på ett problem många kanske blundar för eller gärna skyller på tillfälligheter.