Efter det fullständiga VAR-kaoset och euforin på London Stadium veckan innan fanns bara en sak som gällde mot Burnley hemma: vinna igen.
Och det gjorde Arsenal.
Inte med samma sprakande offensiv som vi sett under delar av säsongen, inte heller utan nerv. Men med kontroll, tålamod och ännu en gång – en förmåga att hitta ett sätt att vinna när det betyder som mest.
Nu återstår bara Crystal Palace borta. En seger där – och Premier League-bucklan är tillbaka i norra London för första gången sedan Invincibles-säsongen 2003/04.
Nerv, press – och total dominans
På förhand såg det kanske ut som en match Arsenal bara skulle gå ut och vinna. Ett redan nedflyttat Burnley, utan särskilt mycket att spela för, mot ett Arsenal jagande en första PL titel på 22 år.
Men så fungerar inte fotboll när ligatitlar står på spel.
Det fanns en nerv på Emirates redan från start. Alla visste vad som stod på spel. City jagade bakom – Arsenal hade inte råd att snubbla. Det märktes verkligen på planen och är nog därför matchen blev som den blev.
Spelmässigt var det dock mest ett lag på planen.
Arsenal tog tag i matchen direkt och började skapa chanser tidigt. Leandro Trossard, fortfarande hög på självförtroende efter sitt avgörande mål mot West Ham, såg pigg ut från start och var nära att ge Arsenal ledningen redan efter dryga kvarten. Belgaren tog elegant ner bollen, kombinerade fint med Ebere Eze och avslutade lågt – men såg frustrerat sitt skott ta i stolpens insida.
Kort därefter började Burnley få problem på riktigt.
Eze testade Burnleys målvakt Max Weiss, Bukayo Saka slog ett lurigt inlägg som nästan smet in vid bortre stolpen och Arsenal fortsatte trycka ner gästerna.
VAR-frustration innan Havertz klev fram
I den 33:e minuten trodde många på Emirates att Arsenal skulle få chansen från elva meter.
Kai Havertz spelade in lågt mot Saka, som såg ut att ha öppet mål framför sig innan han drogs ner bakifrån av Lucas Pires. Repriserna såg inte särskilt smickrande ut för Burnley-försvararen – men VAR valde trots det att fria.
Ett beslut som fick Emirates att koka.
Men bara minuter senare skulle frustrationen förvandlas till lättnad.
Efter en tilltrasslad situation vann Arsenal en hörna. Bukayo Saka slog in den med precision och där steg Kai Havertz högst av alla och nickade in 1–0 framför ett Emirates som nästan exploderade av lättnad.
Målet skulle visa sig bli ovärderligt.
Och visst – det var knappast första gången den här säsongen som tysken klev fram när det verkligen gällde.
Jakten på det där avgörande andra målet
Trots ledningen kändes matchen aldrig helt död.
Burnley hade inför mötet knappt gjort mål alls på bortaplan, men med tanke på vad som stod på spel var det svårt att slappna av.
Arsenal försökte gång på gång hitta tvåan.
Saka var nära precis före paus med ett av sina klassiska vänsterskott som smet strax utanför. I andra halvlek fortsatte trycket. Mosquera slog in en fin boll som Eze nästan fick perfekt träff på, medan Trossard senare testade ett vågat volleyskott som gick tätt utanför.
Samtidigt började minuterna ticka.
Och ju längre matchen gick, desto mer steg pulsen på Emirates.
Mitt i allt detta, var det nära att Havertz gick från hjälte till syndabock, då han gav sig in i en idiottackling bakifrån på offensiv planhalva på Ogochukwu, helt utan någon som helst anledning. Blir helt fel, Havertz får gult, men det kollas av VAR för rött kort, vilket det sen inte blir. Känns som att vi kom undan där, hade kunnat vara rött också, förstår verkligen inte varför Havertz ens gick in i tacklingen.
Spelet i övrigt matchen igenom var rätt så fult, rätt så fysiskt och tacklingar och kort hit och dit.
Det här var inte en kväll för lysande fotboll. Det här var en kväll där tre poäng betydde allt.
Raya, försvarsspel och ren vilja
Burnley kastade till slut fram allt de hade.
Det blev mer fysiskt, mer kaotiskt och mer stressigt än Arsenal säkert hade önskat. Raya fick ta emot smällar i luften, Saka låg nere efter en hög spark och Burnley försökte skapa någon form av slutforcering.
Men Arsenal stod emot.
Precis som så många gånger tidigare under säsongen.
Det här laget har lärt sig vinna olika typer av matcher. De vackra. De kaotiska. Och de där man bara måste överleva.
Och när slutsignalen väl kom var känslan kanske inte total eufori – ännu.
Men lättnaden?
Enorm.
En match kvar från historia
Segern innebär att Arsenal nu är en vinst från sin första ligatitel på 22 år.
Crystal Palace väntar på Selhurst Park på söndag. Därefter – en Champions League-final mot PSG i Budapest.
Det är nästan svårt att förstå att vi faktiskt är här.
Från att bara hoppas på topp fyra för några år sedan, till att nu stå 90 minuter från att bli engelska mästare och dessutom ha en Champions League-final framför oss. Denna säsong kan komma att bli något helt historiskt på alla sätt.
Och ja – nu vågar man nästan säga det högt:
Vi är så, så nära nu. Så nära att det till och med kan bli klart inom 24 timmar, om vi får lite hjälp av Bournemouth. Om sydkustlaget tar poäng mot Man City hemma är det klart. Då är vi engelska mästare för första gången på 22 år, i kavaj. Vi kommer sitta bänkade imorgon. Om inte annat, så gäller det att bara vinna på söndag mot Palace helt enkelt. Så nära är vi. Otroligt.
