Djurgården
2025-03-26 16:56
Den ofrivillige direktören – en beläst lagspelare i skymundan
Han skulle egentligen ha lämnat. Det var sagt så. Men när Henrik Berggren stod inför valet mellan ett nytt toppjobb och barndomsföreningen, vann hjärtat. Idag har Djurgårdens lågmälde vd snart 25 år bakom sig, men fortfarande samma glöd.
Adam Lannebo
8 kommentarer
I september 2018 meddelade Henrik Berggren att tiden som vd i Djurgården Fotboll var över, efter fem år av övergripande ansvar för föreningen. På några korta år hade han – tillsammans med sportchef Bosse Andersson – fått föreningen på fötter igen efter flera år av ekonomisk kris. Avgångsbeskedet sörjdes bland supportrarna, som gärna hade sett en fortsättning i blårandigt. Berggren ansåg sig ”klar” – han hade uträttat det han kommit för att göra i klubben och var redo för något nytt. På andra sidan årsskiftet väntade ett nytt uppdrag inom Svensk Elitfotboll (SEF), i rollen som operativ chef. Tanken var att Berggren skulle axla en ny uppgift med fokus på att sy ihop svensk fotboll och ge stöd till samtliga 32 elitklubbar.
Knappt två månader senare stod det klart att Berggren hade ändrat sig. Han valde att nobba den attraktiva tjänsten på SEF för att i stället stanna i barndomsföreningen. Sex och ett halvt år senare är han fortfarande kvar.
Inte ett arbetsklimat för alla
Redan här anar man kanske att Berggren inte är den vanliga direktörstypen – någon som sätter karriär och pengar i första rummet. Men så är Djurgården Fotboll inte vilken arbetsplats som helst heller. Det finns inga välbeställda ägare med obskyra agendor, utan medlemmarna är själva med och stakar ut föreningens framtid. Intresset och trycket utifrån är stort och kan göra arbetet i en fotbollsförening till en berg- och dalbana. Den ena dagen hyllas de som arbetar i klubben – nästa dag höjs röster med avgångskrav.
En del skulle kanske inte frodas i en sådan arbetsmiljö utan se sig om efter andra möjligheter redan efter några månader. Henrik Berggren har varit i klubben i snart 25 år. Trots detta och trots att han står allra högst upp i klubbens hierarki syns han sällan i media, till skillnad från den snudd på riksbekante Bosse Andersson, som nyligen varit ute på bokturné samt medverkat i TV4:s familjeunderhållning Förrädarna. En mer fåfäng person hade kanske känt sig bortglömd.
– Det passar perfekt! Jag har inget behov av att synas i media. Men det kommer vissa frågor från tid till annan där jag får företräda föreningen. Men de flesta är ju bara intresserade av herrlaget. Jag får ta resten, kan man säga. Det är oftast när det blir problem och då det händer saker. Jag har väl lärt mig att hantera media, men jag tror att folk tycker att det är roligare att ringa Bosse för de gillar sättet han pratar på och de får roliga rubriker med honom. Han är ju jävligt skicklig på det där. Det är inte lika kul att ringa mig. Man får mer trista politiska svar när medier ringer mig. Så det tror jag att de har fattat helt enkelt, säger Berggren.
Vi befinner oss i ett kontorsrum på Djurgårdens kansli på Tegeluddsvägen i Stockholm. Jag har trängts med morgonresenärerna på Gärdets tunnelbanestation och i den soliga men blåsiga tisdagsmorgonen följt lämmeltåget mot TV4-huset. Det är där Djurgården har sitt högkvarter sedan flytten från anrika Stockholms Stadion för några år sedan.
Inne på kontoret sitter de anställda uppradade i ett öppet kontorslandskap. Längst in i ett litet rum håller Henrik Berggren och parhästen Bosse Andersson till. Sportchefen är inte på plats ännu, men Berggren sitter framför datorn. Han är iklädd blåa Adidas-byxor med tillhörande tröja och sin patenterade gråa hoodie – ett klädesplagg som med åren blivit synonymt med 56-åringen.
Berggren öppnar en av två snusdosor som ligger på skrivbordet och lägger in en snus under överläppen. Därefter slår han sig ned i en av tre fåtöljer som passande nog är klädda i gult, rött och blått.
En fotbolls-vd associeras ofta med dyra kostymer, flashiga klockor och VIP-läktare. De har ofta ett distanserat förhållande till laget och tycks mest dyka upp för att sola sig i glansen. Den här beskrivningen är så långt ifrån personen Henrik Berggren man kan komma. När han får frågan om titeln vd skrattar han till.
– Hatar gör jag inte, men jag är inte så mycket för titlar över huvud taget utan det handlar mer om vad du gör. Jag brukar inte använda mig av den titeln själv. Det handlar om att jag i grunden är en föreningsmänniska. För mig är titeln vd förknippad med företagsvärlden och jag är i grunden från föreningssidan. Jag tycker väl att klubbchef är ett bättre ord, i och med att jag är ansvarig även för föreningsverksamheten här och inte bara bolagsverksamheten. Så för mig är klubbchef en mer passande titel.
Kostym skulle Berggren aldrig bära. Inte ens när han jobbade på Finansdepartementet mellan 1993 och 1999 var det ett alternativ. I stället älskar han att klä sig i hoodie och mjukisbyxor, så även denna dag.
Ekonomi – ett nödvändigt ont?
Henrik – eller ”Henke”, som alla djurgårdare känner honom som – har alltid burit på ett brinnande fotbollsintresse. När han var liten drömde han om att bli sportjournalist. Under uppväxten på 70-talet tog hans pappa med honom till Stockholms Stadion. På vintrarna var det Hovet och Djurgården Hockey som gällde och kärleken till föreningen växte sig starkare och starkare.
– Jag har aldrig varit någon kille som stått i klacken eller så, men det är klart att man har massa minnen från 70-talet med den generationen. Det är lite kul nu när vi ska möta Rapid Wien här om ett par veckor, Sven Lindman var ju min pappas idol. Sedan minns jag så klart Tommy Berggren i och med att vi har samma efternamn. Hela den generationen där på 70-talet – det var ju då jag började med både fotboll och hockey. Jag tycker det var kul när vi låg i Division 1 i hockeyn. Det är ju jättelänge sedan, men när man gick på Hovet och när vi vann stort. Då tyckte man att det var skitkul. Vi mötte Nynäshamn eller vad det var för lag.
Det blev dock inte någon framgångsrik karriär på planen.
– Jag spelade fotboll i Djurgården. Sedan var jag inte tillräckligt bra, så jag åkte ur. Det var ingen dramatik på den tiden. Jag var aldrig någon stjärna i fotboll. Jag var inte dålig, men jag var inte på något endaste vis bra. Jag gjorde det mer för att det var kul. Men intresset har alltid funnits där sedan jag var en liten, liten pojke – framför allt fotboll men även hockey.
Genomgående under karriären har Henrik arbetat med ekonomi, vilket tog sin början i civilekonomutbildningen på Stockholms universitet. Många skulle se en person som alltid varit intresserad av just ekonomi framför sig. Frågar du huvudpersonen själv stämmer det inte alls.
– Nej, jag har inget intresse för ekonomi egentligen. Det är inget intresse utan det var mer att jag pluggade något som var ganska allmänt. Jag läste samhällsvetenskaplig på gymnasiet och då var det naturligt att läsa något allmänt även på universitetet – så det fanns inget brinnande intresse för ekonomi. Mer än att det kanske passar mig lite med siffror och sånt där för att jag är ganska ordningsam.
Från supporter till nyckelperson
Efter åtta år på Finansdepartementet och ATG var det långt ifrån självklart att Berggren skulle hamna i DIF – snarare tvärtom. Han har en viss Pelle Kotschack att tacka för det.
– Det är ju bara tillfälligheter som gör att man hamnade här. Jag lärde känna Pelle Kotschack i mitten av 90-talet och på den vägen var det. Man kan säga att man började bygga Djurgården där i slutet av 90-talet, i början av 2000-talet och det började komma in mer pengar i fotbollen. Det gjordes ju en stor satsning här då med Bosse Lundquist och Tommy Jacobson som började bygga upp kansliet – och då behövde man en ekonomikille. Så då började jag få kontakt med Djurgården via Pelle där vid årsskiftet 2000-2001, precis när vi hade gått upp från Superettan till Allsvenskan. Sedan började jag jobba någon gång där på våren, sommaren 2001, men det var via Pelle och sedan träffade jag Bosse Lundquist och så fann vi varandra och på den vägen var det kan man säga. Så det är nästan 25 år sedan, eller 24 i alla fall, säger Berggren.
Med andra ord fick han inledningsvis axla rollen som ekonomichef i början av 2000-talet. Till skillnad från idag var Djurgården vid den tiden en relativt liten klubb – åtminstone organisatoriskt. Engagemanget från supportrar fanns redan då, men mycket behövde göras för att modernisera och förbättra hela föreningen, från kansliet till fotbollsplanen.
– Det var en förening under stark utveckling. Vi var inte så många på kansliet på den tiden. Det var ju Bosse Lundquist som var någon sorts arbetande styrelseordförande, sedan var det en person på varje grej i princip. Bosse (Andersson) jobbade med sporten då kan man säga och Tomas (af Geijerstam) jobbade med biljetter, medlemmar, medlemstidningen och matchprogram. Sedan hade vi en kille som höll på med souvenirer och en som höll på med försäljning – och en tjej som höll på med media. Det var ju typ så det var, vi var inte så himla många. Sedan kom Fredrik Segerblom in något halvår efter mig som skulle hjälpa till med försäljning. Så det var mycket mer styrelsestyrt på den tiden.
– Men man började så sakteliga bygga upp ett kansli. Bosse Lundquist var tidig med den insikten att vi behöver ett starkt kansli så att vi kan driva intäkter och för min del driva någon slags ordning och reda bland pengarna som kom in. Så det var entreprenörsmässigt och utvecklingsmässigt en stark tid för Djurgården där i början av 2000-talet och sedan kom framgångarna väldigt, väldigt fort. Vi kom tvåa 2001 under mitt första år och så vann vi 2002 och 2003 och publiken kom. Vi hade ett ungt spännande lag och sedan började vi också sälja spelare i en strid ström under de där åren. Vi började komma ut i Europa och det blev stort följe på bortaresorna. FC Köpenhamn borta minns man väl och Shamrock Rovers borta. Det var stort för alla djurgårdare som hade varit med innan där med 1 000 sorger och 700 bedrövelser. Det var overkligt att vi kunde vara med och både vinna och vara ute och spela ute i Europa. Det fattade man ju inte, så det var en kul tid.
”Skitjobbigt men förförande roligt”
I tio år hade Henrik Berggren ansvaret som ekonomichef. Efter det kände han sig färdig efter flera år av hårt slit. Där och då fanns inga planer på att komma tillbaka.
– Jag kände väl då att vi hade uppnått ganska mycket av det vi hade tänkt att göra. Det vill säga, vårt uppdrag var på väg att bli klart. Vi hade skapat lite stabilitet och fått upp ett lag som nästan kunde betraktas som ett topplag. Det var väl inte riktigt stabilt än då, men på gränsen till. Vi hade i alla fall flyttat upp Djurgården några pinnhål i hierarkin. Så jag kände att det kan vara kul att prova något annat, det var inte konstigare än så.
Två år senare började han dock glänta på dörren igen.
– Men ganska snabbt ändå började både jag och Bosse känna att det är något annat att vara i en klubb än att jobba utanför en klubb. Det är något sorts…
Henrik letar efter orden och fortsätter.
– Det är skitjobbigt men samtidigt förförande roligt att jobba i en klubb med den här euforin när man vinner och sorgen när man förlorar. Man gör det liksom tillsammans. Det är en härlig miljö att vara i. Man vill vara utan den, men det är väldigt svårt att vara utan den också samtidigt. Å ena sidan pressen, å andra sidan den eventuella glädjen. Ja, jag tror du fattar. Det är som att vara supporter ungefär – en evig kamp på något vis.
”Vi behöver varandra” – duon som bygger Djurgården
En person som alltid återkommer i berättelsen om Henrik Berggren och Djurgården är Bosse Andersson. Det är svårt att föreställa sig en värld där duon inte kommer i ett paket. På frågan om Henrik hade tackat ja till rollen som ny vd om inte Bosse funnits med i bilden säger han följande.
– Vi har jobbat tillsammans så himla länge, så jag tror att vi behöver varandra. Det har skrivits mycket om det, men vi är väldigt olika som personer. Både han och jag vet att vi behöver varandra. Jag behöver hans gå-påar, mer offensiva och orädda stil. Han behöver mitt lugn och min eftertänksamhet. Så det blir en bra balans. Så det är svårt att svara på det så här i efterhand, men det var fullständigt självklart att vi skulle göra det tillsammans där 2013.
Det är ingen hemlighet att ”Super-Bo” är en person som har betytt och fortfarande betyder mycket för Berggren.
– Jättemycket såklart. Det händer alltid saker kring Bosse och nästan uteslutande bara positivt. Det är helt enkelt roligt att jobba med honom, jag tror att alla känner det här på kansliet. Han påverkar oss hårt med sitt humör. Han är nästan alltid på bra humör och då är han hjärtat här. Men i perioden då han är deppig påverkar det oss också åt andra hållet. Det är helt enkelt väldigt kul att jobba med honom. Jag tror att det är många som kan vittna om det. Även i andra sammanhang blir han väldigt lätt medelpunkten för allting, oavsett var han befinner sig. Han har ju den egenskapen.
I media målas en speciell bild av Bosse upp – en bild som Henrik inte tycker stämmer överens med den person han möter i vardagen.
– Det är skillnad. Bosse är mycket mer eftertänksam, analytisk och tänkande än vad folk tror. Han har en jäkla koll fast han ibland inte uppfattas som det, men han har benkoll och ett extremt bra minne. Sedan är han inte så bra på att skriva ned de där grejerna. Det kan han inte riktigt, men har har en jävla koll. Bara för att han är utåtriktad och glad ska man inte missta honom för att inte ha koll för då gör man ett misstag, ett stort misstag. Man ska inte underskatta honom.
När det kommer till utmaningar med att jobba med Bosse lyfter Henrik hur sportchefen alltid har många bollar i luften. Han betonar dock att fördelarna är betydligt fler.
– Han är väldigt glad i sin telefon och det är väldigt svårt att få honom att sitta ned och prata om saker. Han är ofta några steg framför och svarar alltid i telefon, oavsett om det är något viktigt eller oviktigt. Så det är inte lätt att få honom att sitta ned och verkligen prata om saker och ting. Därför är det roligt de gånger när han har behovet av det, vilket händer ibland. Då kan man nästan lite retas med honom och göra på samma vis. Men då vet jag att det är viktigt när han känner att han har ett behov av att prata. Alla människor har ju fördelar och nackdelar. Jag tror att jag är ganska enkel och följsam, så jag bryr mig inte så mycket om hans dåliga sidor för att jag vet att de goda sidorna är tusen gånger större. Precis som att jag har dåliga sidor och du har dåliga sidor, det är en del av en relation tycker jag.
Men det var inget uppdukat bord herrarna återvände till under 2013. Den ekonomiska situationen var bekymmersam och Djurgården riskerade att förlora elitlicensen. I media har det tidigare rapporterats om att konkurshotet låg runt hörnet, men så allvarlig var aldrig situationen.
– Den var prekär, men Djurgården hade aldrig gått i konkurs eller så. Det finns så mycket folk runt Djurgården som hade sett till att det aldrig hade skett. Men jag tror att både jag och Bosse är uppfostrade i att klara oss själva, så vi ville gärna lösa det här på egen hand på vårt sätt och det var vi fast beslutna om att göra där och då. Så vi såg aldrig bakåt. Jag gillar inte att klaga på gamla personer som har jobbat i Djurgården för alla har gjort ett jäkla bra jobb och försökt att göra ett bra jobb. Ibland i den här världen så kan tajmingen bli fel även fast man vill göra rätt och det har vi också råkat ut för. Vi vill alltid göra det bästa för Djurgården, men ibland så funkar det inte. Det kan vara stolpe ut, det kan vara transfermarknaden som går upp och ned. Man kan råka ut för grejer, så jag ser bara framåt. En stor fara i fotbollen i allmänhet och såklart även hos oss är det här skuldbeläggandet när något går dåligt. Det tror jag vi ska försöka undvika så långt som det går. Pressen är i alla fall så stor så vi behöver inte hålla på att skuldbelägga varandra för alla vill det bästa.
Lösningen på problemet? Att skära ned på herrtruppen. Under denna period lämnade stora namn – däribland Daniel Sjölund, Joona Toivio, Kasper Hämäläinen och Kebba Ceesay.
– Där och då var det att få ett grepp om vilka skyldigheter vi hade i olika typer av avtal, så det var allra första vi gjorde.” Okej, hur ser det ut här?” Vi hade ju inte varit här på ett par år. Det gäller att få koll på ekonomin. Det jobbade vi väldigt hårt med och sedan när vi väl hade koll på ”okej så här ser det ut, det här kan vi förvänta oss av 2014” i det här fallet. Sedan var det bara att sätta igång att jobba med herrtruppen. Det finns ingen mening att spara in på fruktkorgen, utan ska du få effekt måste du in och greja med herrtruppen för det är där de stora kostnaderna ligger i alla elitklubbar. Och det var det vi gjorde. Vi sålde dyra spelare och köpte in billigare spelare helt enkelt, så tog vi ett bett på det. Att det skulle bli ett minst lika bra fotbollslag på sikt. Det var inte svårare än så. Det är bara att det ska göras också och då gäller det att inte vara bang för att ta lite risker. Att helt enkelt sälja spelare som folk kanske tycker är stjärnor, men vi tyckte att de var för dyra i förhållande till vad vi hade råd med.
Vändpunkten kom när föreningen började göra framsteg på transfermarknaden och då i form av spelarförsäljningar. Djurgården kravlade sig upp ovanför vattenytan, vilket gav hopp inför framtiden.
– Bosse är skicklig på att sälja fotbollsspelare och jag är bra på att hålla ordning. Det gav oss andrum. Den absolut viktigaste försäljningen var Daniel Amartey sommaren 2014 för det gav oss lite andrum. Vi kände “shit, det här kan vi nog göra”. Vi fick det där andrummet, personalen tror jag fick lite lugn och vi fick in lite pengar på kontot – och sedan kunde vi börja jobba med övriga grejer. Vi skapade lite framtidstro i organisationen, det var det det handlade om där och då.
”Jag kan gå runt där, vanka lita av och an”
Vi spolar fram bandet fyra år, närmare bestämt till den 10 maj 2018. Efter många års kräftgång stod Djurgården i en cupfinal mot Malmö FF. Tele2 Arena var fullsatt och publiktrycket massivt. Henrik Berggren orkade med att se första halvlek, sedan blev det för jobbigt. På en toalett någonstans på arenan satt han, för nervös för att titta på matchen. Just Henriks nerver har kommit att bli en snackis bland Djurgårdssupportrar – något som både roar och väcker sympati.
– Jag brukar gå runt i korridorerna och gå på toaletten och sitta där. Det finns många ställen man kan vara på, man lär sig av en arena. Jag kan gå runt där, vanka lite av och an i katakomberna.
När matchen väl var slut dök han upp nere på innerplan och kunde fira med alla supportrar.
– Fantastiskt! Det var ju första titeln på väldigt länge och det finns bara två titlar att spela om i Sverige. Att vinna cupen är stort. Det var jävligt kul, säger Berggren med ett stort leende.
Nästan exakt ett år senare på dagen – faktiskt på Henriks födelsedag – bärgade Djurgården nya framgångar. Inför den sista omgången i Allsvenskan behövde laget en poäng för att säkra föreningens första SM-guld på 14 år. Till en början var det en mardrömsdag för alla blårandiga supportrar när spelarna lämnade planen för halvtid med ett 2–0-underläge. Där och då trodde få på guld, men en sensationell vändning bäddade för en dag ingen DIF-supporter kommer att glömma.
– Det var overkligt. Det var jävligt kul och jag tror många kände det. Det var något särskilt att få vinna sista matchen på säsongen med så mycket djurgårdare på plats en fin lördag i november. Det är kanske det starkaste minnet man har från de här åren i Djurgården, säger Berggren om guldmatchen.
Framgångar att fira och bördor att bära
I efterhand är Berggren glad att han ändrade sitt beslut att lämna Djurgården. Det fanns heller inga planer på att sluta på topp efter det allsvenska guldet, utan blicken var riktad framåt. Tillsammans med Bosse Andersson, som följt med honom under alla dessa år, jagade han nya framgångar under efterföljande år. Även om titlarna har uteblivit sedan dess kan Henrik och Djurgården stoltsera med två europeiska gruppspel som inbringat hundratals miljoner i intäkter. Under 2022 avancerade föreningen till åttondelsfinal i Europa Conference League och i skrivande stund är laget fortsatt kvar i samma turnering, men då i en kvartsfinal. Utöver detta har Djurgården även sålt spelare för minst lika mycket pengar, vilket gör att bokslutet för 2024 visar ett ekonomiskt rekordår med över 350 miljoner kronor i eget kapital.
Men sportsligt blev fjolåret inte vad någon hade hoppats på. DIF ansågs vara främsta utmanare till Malmö FF, men halkade snabbt efter i tabellen. Henrik Berggren och Bosse Andersson tvingades ta ett tufft beslut när duon sparkade tränare Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Föreningen avslutade säsongen bra men frustrationen i supporterled, som redan hade börjat sjuda, kokade nu över – vilket Henrik och andra anställda fick känna på.
– Det har varit skittråkigt faktiskt. Återigen kritik, det ska vi kunna ta och få. Det ingår i jobbet. Men det är klart att jag, men framför allt Bosse ska jag säga, har fått jävligt mycket tråkiga mejl och telefonsamtal. Jag är ingen jätteaktiv läsare på sociala medier men det är klart att det har varit skitmycket sådant som har kommit här sista året.
På frågan om det handlat om regelrätta hot är Henrik tydlig med att det inte gått så långt.
Samtalet börjar lida mot sitt slut, men innan dess leder det in på lite bredare frågor med fokus på framtiden. Det har hänt mycket i Djurgården under de här 25 åren där föreningen utvecklats i ett rasande tempo. Med det sagt är känslan i mångt och mycket densamma.
– Jag tycker fortfarande att vi har en otroligt fin kamratskap vi som jobbar. Den stora skillnaden är egentligen att allt är mycket större nu. Vi har såklart minst dubbelt så mycket i publik. Hela det här intåget med sociala medier och trycket utifrån är ju väsentligt större nu än vad det var då. Men allt är egentligen bara större. Det ska också sägas att det är exakt samma frågor som vi höll på med då som vi gör nu. Det är ingen större skillnad på principerna för hur man driver en fotbollsklubb, det är samma. Det är bara det att det är större pengar, mer intresse, mer medlemmar, fler supportrar, större matcher – allt är bara lite större. Men i princip samma. Det märker man också då man träffar klubbar ute i världen och Europa, framför allt nu när vi varit ute och spelat så mycket Europaspel de sista åren. Jag tycker att man känner igen allas utmaningar, det spelar inte så stor roll om de omsätter tio gånger vad vi gör. Det är samma utmaningar bara att nollorna på slutet skiljer.
De ekonomiska framgångarna har genererat goda förutsättningar för att ta nästa kliv på flera fronter. Det här är Berggren väl medveten om – och menar att det finns en klar bild över vad föreningen behöver göra framöver.
– Vi har skapat oss en bra situation nu med en stabil ekonomi. Det är inom fotbollsverksamheten vi ska utvecklas och då pratar jag hela vägen från knatteskola till representationslag, både pojk och flick och herr och dam. Det har jag tjatat om i 12-13 år nu, det gäller fortfarande. Det som är kanske lite mer påtagligt nu än vad det var för ett gäng år sedan är väl anläggningsfrågan. Det här är något som jag pratat om på vartenda medlemsmöte, där behöver vi lägga pengar helt enkelt. För att vi ska ha förutsättningar även på längre sikt. Vi har ett jäkla ansvar nu att förvalta det vi har byggt upp, att bygga grejer för nästa generation. Det tror jag är jätteviktigt och att inte bara tänka för kortsiktigt. Vi måste tänka både kortsiktigt och långsiktigt samtidigt och det är inte alltid så lätt.
Han känner bland annat en extra stolthet över den nya träningsanläggningen på Kaknäs, som stod klart lagom till säsongsstart.
– Kaknäs blev jättefint! Och det kommer ju stå där i 50 år. Där kommer jag kanske promenera om 20 år och tycka är kul. Det där var jag faktiskt med och såg till att det blev verklighet.
Det räcker med en snabb blick ut i toppfotbollen för att se en värld som domineras av minst sagt kontroversiella ägare. Mer ofta än sällan borstas frågor rörande mänskliga rättigheter och lokala supportrar under mattan. Hemma i vårt avlånga land vilar dock Allsvenskan och övriga serier på betydligt mer sunda värderingar, vilket glädjer Henrik.
– Ja, jag är helt för vårt svenska system. Man är uppvuxen i den här föreningsvärlden och jag är en stark anhängare av den modellen. Vi ska kunna vara lite annorlunda, det är väl härligt. Flera lag i Sverige har visat att det går att konkurrera även med 51%-regeln och föreningsstyrda verksamheter. Det ska vi vara jävligt stolta över i Sverige.
Han hoppas och tror även att Sverige kan stå emot dessa krafter i framtiden.
– 51%-regeln absolut. Det tror jag. Och VAR hoppas jag, men det är väl det som är på risksidan. Att UEFA, eller vilka det nu kan vara, bestämmer att medlemsländerna ska ha VAR. Nu finns det inget som talar för det just precis nu, men det är klart att det skulle kunna komma påbud uppifrån att vi måste anpassa oss. Nu vet inte jag om det kommer att bli så men det skulle kunna bli så. Men 51%-regeln den står helt stark för där är vi inte ensamma i Europa, utan det är många andra stora fotbollsländer som också har olika typer av begränsningar i privat ägande. Vi har Spanien, vi har Tyskland och det är ändå stora fotbollsländer så där är vi inte ensamma. Så där står vi ännu starkare skulle jag säga.
När Berggren får sammanfatta sin tid i Djurgården från risk för att förlora elitlicens till cup-guld, SM-guld, Europaframgångar och en stabil ekonomi lyfter han hellre fram kollektivet.
– Jag tycker vi tillsammans har gjort ett bra jobb. Jag är väldigt mycket en lagspelare, så jag vill inte framhäva någonting utan vi har gjort det här tillsammans.
De orden fångar personen Henrik Berggren på ett perfekt sätt. Det är precis det som gör honom unik i den här hyperkommersiella världen. Han är den ödmjuka direktören som älskar att gå i sin hoodie, gömmer sig på toaletten under matcher och aldrig framhäver sin egen insats.
Avslutningsvis återkommer Berggren till tjusningen med fotbollsklubbar och pressen som råder – en press som kan generera en oerhört kraft framåt men som under tuffa perioder också kan bli en riktig tryckkokare.
– Kraften som finns i storstadsklubbar är enorm när man väl går hand i hand med medlemmar, supportrar, sponsorer, unga och gamla – då är vi som starkast. Det är väl den största risken som jag ser, att vi börjar käbbla för mycket med varandra. Därmed inte sagt att vi ska slippa kritik för den ska vi ha när vi förtjänar den. Det är inget snack om det. Men jag tror att det finns en risk i att vi håller på med intern splittring, det är aldrig bra. Då kan det gå fort utför.
Hinner direktören trots allt att stanna upp och reflektera över det han och övriga har uppnått? Knappast, i alla fall om du frågar Henrik själv.
– Det är ganska svårt att hinna med att göra det, utan det är hela tiden nya grejer som ska göras. Jag har väl alltid när jag har jobbat om det blir problem i någon ände, oavsett vad det kan vara, bara lagt in mer tid i det. Jag jobbar ännu mer och försöker lösa de grejerna. Jag har ingen annan patentlösning på hur man ska kunna agera, utan det är bara att jobba hårdare. Det finns tyvärr väldigt lite tid att glädjas, utan det är hela tiden nya grejer.
Att hitta ro mellan raderna
Med det sagt betonar Berggren att det fortfarande är roligt att gå till jobbet varje dag och att vardagen i fotbollsfabriken är ”härlig”. Hur länge han blir kvar i rollen som vd är inget han går runt och tänker på, utan han lever här och nu.
– Jag brukar inte tänka så mycket på det. Jag kommer jobba kvar så länge man är önskad. Det är klart, vill folk ha något annat här då kommer inte jag klamra mig fast. Vill man ha något nytt då kan jag göra något annat också, men jag älskar fortfarande det här.
Att “Henke” lägger mycket tid på allting kring fotbollen är svårt att undgå. Det är mycket som får stå tillbaka för arbetet, som ständigt finns närvarande. Men på fritiden kan det vara viktigt att få ”stänga av” fotbollen – ibland så pass att han drar sig för att i privata sammanhang skylta med vad han arbetar med.
– Det är så mycket som kretsar kring Djurgården hela tiden, så ibland behöver jag slippa prata om det. Jag tycker det är ganska skönt att slippa det, så jag tar väldigt sällan upp de frågorna när jag umgås med privata vänner. Däremot får jag alltid tusen frågor, men jag tror ofta att de känner att jag helst inte vill prata mer om Djurgården. För jag har nog med det 99 procent av tiden. Då kan jag hellre prata om, ja vad vet jag, någon film, någon konsert, eller någon tv-serie, eller någon bok eller samhället i stort eller politik eller vad som helst. Då lär jag mig något om något annat i stället. Fotbollen har jag oftast jävligt bra koll på oavsett vad det är. Det blir väldigt lätt att folk frågar mig, så jag brukar väldigt sällan tala om vad jag gör om jag är i något sammanhang där jag är mer okänd. I bästa fall säger jag att jag jobbar med fotboll för att försöka undvika att komma in på vad jag egentligen jobbar med, för ibland kan det faktiskt vara jobbigt att prata om det.
Innan vi skiljs åt kommer vi in på en diskussion om böcker och det visar sig att Henrik har ett stort intresse av att läsa. Det fungerar som en undanflykt och får honom att koppla av i en annars stressig vardag. Inne på kontoret står flera böcker uppställda, däribland Lennart Ekdals bok Ekdal och livet. Men det är en annan bok han uppmärksammar.
– Jag har läst mycket fotbollsböcker också. Jag tycker det är roligt att läsa biografier eller om enskilda klubbar. Det finns en bok som handlar om en liten italiensk klubb som går uppåt i seriesystemet. Jag tror den heter The Miracle of Castel di Sangro. Det är en av de bättre böckerna jag har läst, för allting går bra och sedan går allting åt helvete till slut när de får hybris och blir ovänner i den här lilla framgångssagan. Det är en klassisk bok som alla fotbollsälskare borde läsa.
Innan vi reser oss ur de färgade fåtöljerna säger Henrik plötsligt.
– Jag har den hemma så jag ska skicka dig en bild på framsidan hur den ser ut. Så ska du läsa någon fotbollsbok så är det den. Så du kan be om den i födelsedagspresent eller be mamma eller pappa köpa den åt dig. För den är skitbra.
Knappt två månader senare stod det klart att Berggren hade ändrat sig. Han valde att nobba den attraktiva tjänsten på SEF för att i stället stanna i barndomsföreningen. Sex och ett halvt år senare är han fortfarande kvar.
Inte ett arbetsklimat för alla
Redan här anar man kanske att Berggren inte är den vanliga direktörstypen – någon som sätter karriär och pengar i första rummet. Men så är Djurgården Fotboll inte vilken arbetsplats som helst heller. Det finns inga välbeställda ägare med obskyra agendor, utan medlemmarna är själva med och stakar ut föreningens framtid. Intresset och trycket utifrån är stort och kan göra arbetet i en fotbollsförening till en berg- och dalbana. Den ena dagen hyllas de som arbetar i klubben – nästa dag höjs röster med avgångskrav.
En del skulle kanske inte frodas i en sådan arbetsmiljö utan se sig om efter andra möjligheter redan efter några månader. Henrik Berggren har varit i klubben i snart 25 år. Trots detta och trots att han står allra högst upp i klubbens hierarki syns han sällan i media, till skillnad från den snudd på riksbekante Bosse Andersson, som nyligen varit ute på bokturné samt medverkat i TV4:s familjeunderhållning Förrädarna. En mer fåfäng person hade kanske känt sig bortglömd.
– Det passar perfekt! Jag har inget behov av att synas i media. Men det kommer vissa frågor från tid till annan där jag får företräda föreningen. Men de flesta är ju bara intresserade av herrlaget. Jag får ta resten, kan man säga. Det är oftast när det blir problem och då det händer saker. Jag har väl lärt mig att hantera media, men jag tror att folk tycker att det är roligare att ringa Bosse för de gillar sättet han pratar på och de får roliga rubriker med honom. Han är ju jävligt skicklig på det där. Det är inte lika kul att ringa mig. Man får mer trista politiska svar när medier ringer mig. Så det tror jag att de har fattat helt enkelt, säger Berggren.
Vi befinner oss i ett kontorsrum på Djurgårdens kansli på Tegeluddsvägen i Stockholm. Jag har trängts med morgonresenärerna på Gärdets tunnelbanestation och i den soliga men blåsiga tisdagsmorgonen följt lämmeltåget mot TV4-huset. Det är där Djurgården har sitt högkvarter sedan flytten från anrika Stockholms Stadion för några år sedan.
Inne på kontoret sitter de anställda uppradade i ett öppet kontorslandskap. Längst in i ett litet rum håller Henrik Berggren och parhästen Bosse Andersson till. Sportchefen är inte på plats ännu, men Berggren sitter framför datorn. Han är iklädd blåa Adidas-byxor med tillhörande tröja och sin patenterade gråa hoodie – ett klädesplagg som med åren blivit synonymt med 56-åringen.
Berggren öppnar en av två snusdosor som ligger på skrivbordet och lägger in en snus under överläppen. Därefter slår han sig ned i en av tre fåtöljer som passande nog är klädda i gult, rött och blått.
Media tycker att det är roligare att ringa parhästen Bosse Andersson, menar "Henke" Berggren.
Okonventionell på många sättEn fotbolls-vd associeras ofta med dyra kostymer, flashiga klockor och VIP-läktare. De har ofta ett distanserat förhållande till laget och tycks mest dyka upp för att sola sig i glansen. Den här beskrivningen är så långt ifrån personen Henrik Berggren man kan komma. När han får frågan om titeln vd skrattar han till.
– Hatar gör jag inte, men jag är inte så mycket för titlar över huvud taget utan det handlar mer om vad du gör. Jag brukar inte använda mig av den titeln själv. Det handlar om att jag i grunden är en föreningsmänniska. För mig är titeln vd förknippad med företagsvärlden och jag är i grunden från föreningssidan. Jag tycker väl att klubbchef är ett bättre ord, i och med att jag är ansvarig även för föreningsverksamheten här och inte bara bolagsverksamheten. Så för mig är klubbchef en mer passande titel.
Kostym skulle Berggren aldrig bära. Inte ens när han jobbade på Finansdepartementet mellan 1993 och 1999 var det ett alternativ. I stället älskar han att klä sig i hoodie och mjukisbyxor, så även denna dag.
Ekonomi – ett nödvändigt ont?
Henrik – eller ”Henke”, som alla djurgårdare känner honom som – har alltid burit på ett brinnande fotbollsintresse. När han var liten drömde han om att bli sportjournalist. Under uppväxten på 70-talet tog hans pappa med honom till Stockholms Stadion. På vintrarna var det Hovet och Djurgården Hockey som gällde och kärleken till föreningen växte sig starkare och starkare.
– Jag har aldrig varit någon kille som stått i klacken eller så, men det är klart att man har massa minnen från 70-talet med den generationen. Det är lite kul nu när vi ska möta Rapid Wien här om ett par veckor, Sven Lindman var ju min pappas idol. Sedan minns jag så klart Tommy Berggren i och med att vi har samma efternamn. Hela den generationen där på 70-talet – det var ju då jag började med både fotboll och hockey. Jag tycker det var kul när vi låg i Division 1 i hockeyn. Det är ju jättelänge sedan, men när man gick på Hovet och när vi vann stort. Då tyckte man att det var skitkul. Vi mötte Nynäshamn eller vad det var för lag.
Det blev dock inte någon framgångsrik karriär på planen.
– Jag spelade fotboll i Djurgården. Sedan var jag inte tillräckligt bra, så jag åkte ur. Det var ingen dramatik på den tiden. Jag var aldrig någon stjärna i fotboll. Jag var inte dålig, men jag var inte på något endaste vis bra. Jag gjorde det mer för att det var kul. Men intresset har alltid funnits där sedan jag var en liten, liten pojke – framför allt fotboll men även hockey.
Genomgående under karriären har Henrik arbetat med ekonomi, vilket tog sin början i civilekonomutbildningen på Stockholms universitet. Många skulle se en person som alltid varit intresserad av just ekonomi framför sig. Frågar du huvudpersonen själv stämmer det inte alls.
– Nej, jag har inget intresse för ekonomi egentligen. Det är inget intresse utan det var mer att jag pluggade något som var ganska allmänt. Jag läste samhällsvetenskaplig på gymnasiet och då var det naturligt att läsa något allmänt även på universitetet – så det fanns inget brinnande intresse för ekonomi. Mer än att det kanske passar mig lite med siffror och sånt där för att jag är ganska ordningsam.
Från supporter till nyckelperson
Efter åtta år på Finansdepartementet och ATG var det långt ifrån självklart att Berggren skulle hamna i DIF – snarare tvärtom. Han har en viss Pelle Kotschack att tacka för det.
– Det är ju bara tillfälligheter som gör att man hamnade här. Jag lärde känna Pelle Kotschack i mitten av 90-talet och på den vägen var det. Man kan säga att man började bygga Djurgården där i slutet av 90-talet, i början av 2000-talet och det började komma in mer pengar i fotbollen. Det gjordes ju en stor satsning här då med Bosse Lundquist och Tommy Jacobson som började bygga upp kansliet – och då behövde man en ekonomikille. Så då började jag få kontakt med Djurgården via Pelle där vid årsskiftet 2000-2001, precis när vi hade gått upp från Superettan till Allsvenskan. Sedan började jag jobba någon gång där på våren, sommaren 2001, men det var via Pelle och sedan träffade jag Bosse Lundquist och så fann vi varandra och på den vägen var det kan man säga. Så det är nästan 25 år sedan, eller 24 i alla fall, säger Berggren.
Med andra ord fick han inledningsvis axla rollen som ekonomichef i början av 2000-talet. Till skillnad från idag var Djurgården vid den tiden en relativt liten klubb – åtminstone organisatoriskt. Engagemanget från supportrar fanns redan då, men mycket behövde göras för att modernisera och förbättra hela föreningen, från kansliet till fotbollsplanen.
– Det var en förening under stark utveckling. Vi var inte så många på kansliet på den tiden. Det var ju Bosse Lundquist som var någon sorts arbetande styrelseordförande, sedan var det en person på varje grej i princip. Bosse (Andersson) jobbade med sporten då kan man säga och Tomas (af Geijerstam) jobbade med biljetter, medlemmar, medlemstidningen och matchprogram. Sedan hade vi en kille som höll på med souvenirer och en som höll på med försäljning – och en tjej som höll på med media. Det var ju typ så det var, vi var inte så himla många. Sedan kom Fredrik Segerblom in något halvår efter mig som skulle hjälpa till med försäljning. Så det var mycket mer styrelsestyrt på den tiden.
Organisationen kring DIF Fotboll har under 2000-talet utvecklats kraftigt. Henrik Berggren har varit med på hela resan.
Henrik byter ställning i fåtöljen och fortsätter resonemanget.– Men man började så sakteliga bygga upp ett kansli. Bosse Lundquist var tidig med den insikten att vi behöver ett starkt kansli så att vi kan driva intäkter och för min del driva någon slags ordning och reda bland pengarna som kom in. Så det var entreprenörsmässigt och utvecklingsmässigt en stark tid för Djurgården där i början av 2000-talet och sedan kom framgångarna väldigt, väldigt fort. Vi kom tvåa 2001 under mitt första år och så vann vi 2002 och 2003 och publiken kom. Vi hade ett ungt spännande lag och sedan började vi också sälja spelare i en strid ström under de där åren. Vi började komma ut i Europa och det blev stort följe på bortaresorna. FC Köpenhamn borta minns man väl och Shamrock Rovers borta. Det var stort för alla djurgårdare som hade varit med innan där med 1 000 sorger och 700 bedrövelser. Det var overkligt att vi kunde vara med och både vinna och vara ute och spela ute i Europa. Det fattade man ju inte, så det var en kul tid.
”Skitjobbigt men förförande roligt”
I tio år hade Henrik Berggren ansvaret som ekonomichef. Efter det kände han sig färdig efter flera år av hårt slit. Där och då fanns inga planer på att komma tillbaka.
– Jag kände väl då att vi hade uppnått ganska mycket av det vi hade tänkt att göra. Det vill säga, vårt uppdrag var på väg att bli klart. Vi hade skapat lite stabilitet och fått upp ett lag som nästan kunde betraktas som ett topplag. Det var väl inte riktigt stabilt än då, men på gränsen till. Vi hade i alla fall flyttat upp Djurgården några pinnhål i hierarkin. Så jag kände att det kan vara kul att prova något annat, det var inte konstigare än så.
Två år senare började han dock glänta på dörren igen.
– Men ganska snabbt ändå började både jag och Bosse känna att det är något annat att vara i en klubb än att jobba utanför en klubb. Det är något sorts…
Henrik letar efter orden och fortsätter.
– Det är skitjobbigt men samtidigt förförande roligt att jobba i en klubb med den här euforin när man vinner och sorgen när man förlorar. Man gör det liksom tillsammans. Det är en härlig miljö att vara i. Man vill vara utan den, men det är väldigt svårt att vara utan den också samtidigt. Å ena sidan pressen, å andra sidan den eventuella glädjen. Ja, jag tror du fattar. Det är som att vara supporter ungefär – en evig kamp på något vis.
”Vi behöver varandra” – duon som bygger Djurgården
En person som alltid återkommer i berättelsen om Henrik Berggren och Djurgården är Bosse Andersson. Det är svårt att föreställa sig en värld där duon inte kommer i ett paket. På frågan om Henrik hade tackat ja till rollen som ny vd om inte Bosse funnits med i bilden säger han följande.
– Vi har jobbat tillsammans så himla länge, så jag tror att vi behöver varandra. Det har skrivits mycket om det, men vi är väldigt olika som personer. Både han och jag vet att vi behöver varandra. Jag behöver hans gå-påar, mer offensiva och orädda stil. Han behöver mitt lugn och min eftertänksamhet. Så det blir en bra balans. Så det är svårt att svara på det så här i efterhand, men det var fullständigt självklart att vi skulle göra det tillsammans där 2013.
Det är ingen hemlighet att ”Super-Bo” är en person som har betytt och fortfarande betyder mycket för Berggren.
– Jättemycket såklart. Det händer alltid saker kring Bosse och nästan uteslutande bara positivt. Det är helt enkelt roligt att jobba med honom, jag tror att alla känner det här på kansliet. Han påverkar oss hårt med sitt humör. Han är nästan alltid på bra humör och då är han hjärtat här. Men i perioden då han är deppig påverkar det oss också åt andra hållet. Det är helt enkelt väldigt kul att jobba med honom. Jag tror att det är många som kan vittna om det. Även i andra sammanhang blir han väldigt lätt medelpunkten för allting, oavsett var han befinner sig. Han har ju den egenskapen.
I media målas en speciell bild av Bosse upp – en bild som Henrik inte tycker stämmer överens med den person han möter i vardagen.
– Det är skillnad. Bosse är mycket mer eftertänksam, analytisk och tänkande än vad folk tror. Han har en jäkla koll fast han ibland inte uppfattas som det, men han har benkoll och ett extremt bra minne. Sedan är han inte så bra på att skriva ned de där grejerna. Det kan han inte riktigt, men har har en jävla koll. Bara för att han är utåtriktad och glad ska man inte missta honom för att inte ha koll för då gör man ett misstag, ett stort misstag. Man ska inte underskatta honom.
"Han har en jäkla koll fast han ibland inte uppfattas som det." Det finns flera missuppfattningar kring Bosse Andersson, menar "Henke".
Lösningen ur krisen – att våga ta riskerNär det kommer till utmaningar med att jobba med Bosse lyfter Henrik hur sportchefen alltid har många bollar i luften. Han betonar dock att fördelarna är betydligt fler.
– Han är väldigt glad i sin telefon och det är väldigt svårt att få honom att sitta ned och prata om saker. Han är ofta några steg framför och svarar alltid i telefon, oavsett om det är något viktigt eller oviktigt. Så det är inte lätt att få honom att sitta ned och verkligen prata om saker och ting. Därför är det roligt de gånger när han har behovet av det, vilket händer ibland. Då kan man nästan lite retas med honom och göra på samma vis. Men då vet jag att det är viktigt när han känner att han har ett behov av att prata. Alla människor har ju fördelar och nackdelar. Jag tror att jag är ganska enkel och följsam, så jag bryr mig inte så mycket om hans dåliga sidor för att jag vet att de goda sidorna är tusen gånger större. Precis som att jag har dåliga sidor och du har dåliga sidor, det är en del av en relation tycker jag.
Men det var inget uppdukat bord herrarna återvände till under 2013. Den ekonomiska situationen var bekymmersam och Djurgården riskerade att förlora elitlicensen. I media har det tidigare rapporterats om att konkurshotet låg runt hörnet, men så allvarlig var aldrig situationen.
– Den var prekär, men Djurgården hade aldrig gått i konkurs eller så. Det finns så mycket folk runt Djurgården som hade sett till att det aldrig hade skett. Men jag tror att både jag och Bosse är uppfostrade i att klara oss själva, så vi ville gärna lösa det här på egen hand på vårt sätt och det var vi fast beslutna om att göra där och då. Så vi såg aldrig bakåt. Jag gillar inte att klaga på gamla personer som har jobbat i Djurgården för alla har gjort ett jäkla bra jobb och försökt att göra ett bra jobb. Ibland i den här världen så kan tajmingen bli fel även fast man vill göra rätt och det har vi också råkat ut för. Vi vill alltid göra det bästa för Djurgården, men ibland så funkar det inte. Det kan vara stolpe ut, det kan vara transfermarknaden som går upp och ned. Man kan råka ut för grejer, så jag ser bara framåt. En stor fara i fotbollen i allmänhet och såklart även hos oss är det här skuldbeläggandet när något går dåligt. Det tror jag vi ska försöka undvika så långt som det går. Pressen är i alla fall så stor så vi behöver inte hålla på att skuldbelägga varandra för alla vill det bästa.
Lösningen på problemet? Att skära ned på herrtruppen. Under denna period lämnade stora namn – däribland Daniel Sjölund, Joona Toivio, Kasper Hämäläinen och Kebba Ceesay.
– Där och då var det att få ett grepp om vilka skyldigheter vi hade i olika typer av avtal, så det var allra första vi gjorde.” Okej, hur ser det ut här?” Vi hade ju inte varit här på ett par år. Det gäller att få koll på ekonomin. Det jobbade vi väldigt hårt med och sedan när vi väl hade koll på ”okej så här ser det ut, det här kan vi förvänta oss av 2014” i det här fallet. Sedan var det bara att sätta igång att jobba med herrtruppen. Det finns ingen mening att spara in på fruktkorgen, utan ska du få effekt måste du in och greja med herrtruppen för det är där de stora kostnaderna ligger i alla elitklubbar. Och det var det vi gjorde. Vi sålde dyra spelare och köpte in billigare spelare helt enkelt, så tog vi ett bett på det. Att det skulle bli ett minst lika bra fotbollslag på sikt. Det var inte svårare än så. Det är bara att det ska göras också och då gäller det att inte vara bang för att ta lite risker. Att helt enkelt sälja spelare som folk kanske tycker är stjärnor, men vi tyckte att de var för dyra i förhållande till vad vi hade råd med.
Vändpunkten kom när föreningen började göra framsteg på transfermarknaden och då i form av spelarförsäljningar. Djurgården kravlade sig upp ovanför vattenytan, vilket gav hopp inför framtiden.
– Bosse är skicklig på att sälja fotbollsspelare och jag är bra på att hålla ordning. Det gav oss andrum. Den absolut viktigaste försäljningen var Daniel Amartey sommaren 2014 för det gav oss lite andrum. Vi kände “shit, det här kan vi nog göra”. Vi fick det där andrummet, personalen tror jag fick lite lugn och vi fick in lite pengar på kontot – och sedan kunde vi börja jobba med övriga grejer. Vi skapade lite framtidstro i organisationen, det var det det handlade om där och då.
”Jag kan gå runt där, vanka lita av och an”
Vi spolar fram bandet fyra år, närmare bestämt till den 10 maj 2018. Efter många års kräftgång stod Djurgården i en cupfinal mot Malmö FF. Tele2 Arena var fullsatt och publiktrycket massivt. Henrik Berggren orkade med att se första halvlek, sedan blev det för jobbigt. På en toalett någonstans på arenan satt han, för nervös för att titta på matchen. Just Henriks nerver har kommit att bli en snackis bland Djurgårdssupportrar – något som både roar och väcker sympati.
– Jag brukar gå runt i korridorerna och gå på toaletten och sitta där. Det finns många ställen man kan vara på, man lär sig av en arena. Jag kan gå runt där, vanka lite av och an i katakomberna.
När matchen väl var slut dök han upp nere på innerplan och kunde fira med alla supportrar.
– Fantastiskt! Det var ju första titeln på väldigt länge och det finns bara två titlar att spela om i Sverige. Att vinna cupen är stort. Det var jävligt kul, säger Berggren med ett stort leende.
En overklig upplevelse. Henrik Berggren firar SM-guldet 2019 i Norrköping med bland andra Kevin Walker och Pelle Kotschack.
Och kanske var det just de känslorna som Berggren inte kunde vara utan när han gjorde en kovändning och valde att fortsätta som vd trots erbjudande från annat håll. Han lyfter fram alla arbetskamrater på kansliet och runt föreningen, som en primär orsak till att han stannade. Men även kärleken till Djurgården kommer fram igen – ett äktenskap som hållit i sig sedan barnsben och fortfarande frodas.Nästan exakt ett år senare på dagen – faktiskt på Henriks födelsedag – bärgade Djurgården nya framgångar. Inför den sista omgången i Allsvenskan behövde laget en poäng för att säkra föreningens första SM-guld på 14 år. Till en början var det en mardrömsdag för alla blårandiga supportrar när spelarna lämnade planen för halvtid med ett 2–0-underläge. Där och då trodde få på guld, men en sensationell vändning bäddade för en dag ingen DIF-supporter kommer att glömma.
– Det var overkligt. Det var jävligt kul och jag tror många kände det. Det var något särskilt att få vinna sista matchen på säsongen med så mycket djurgårdare på plats en fin lördag i november. Det är kanske det starkaste minnet man har från de här åren i Djurgården, säger Berggren om guldmatchen.
Framgångar att fira och bördor att bära
I efterhand är Berggren glad att han ändrade sitt beslut att lämna Djurgården. Det fanns heller inga planer på att sluta på topp efter det allsvenska guldet, utan blicken var riktad framåt. Tillsammans med Bosse Andersson, som följt med honom under alla dessa år, jagade han nya framgångar under efterföljande år. Även om titlarna har uteblivit sedan dess kan Henrik och Djurgården stoltsera med två europeiska gruppspel som inbringat hundratals miljoner i intäkter. Under 2022 avancerade föreningen till åttondelsfinal i Europa Conference League och i skrivande stund är laget fortsatt kvar i samma turnering, men då i en kvartsfinal. Utöver detta har Djurgården även sålt spelare för minst lika mycket pengar, vilket gör att bokslutet för 2024 visar ett ekonomiskt rekordår med över 350 miljoner kronor i eget kapital.
Men sportsligt blev fjolåret inte vad någon hade hoppats på. DIF ansågs vara främsta utmanare till Malmö FF, men halkade snabbt efter i tabellen. Henrik Berggren och Bosse Andersson tvingades ta ett tufft beslut när duon sparkade tränare Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Föreningen avslutade säsongen bra men frustrationen i supporterled, som redan hade börjat sjuda, kokade nu över – vilket Henrik och andra anställda fick känna på.
– Det har varit skittråkigt faktiskt. Återigen kritik, det ska vi kunna ta och få. Det ingår i jobbet. Men det är klart att jag, men framför allt Bosse ska jag säga, har fått jävligt mycket tråkiga mejl och telefonsamtal. Jag är ingen jätteaktiv läsare på sociala medier men det är klart att det har varit skitmycket sådant som har kommit här sista året.
På frågan om det handlat om regelrätta hot är Henrik tydlig med att det inte gått så långt.
Samtalet börjar lida mot sitt slut, men innan dess leder det in på lite bredare frågor med fokus på framtiden. Det har hänt mycket i Djurgården under de här 25 åren där föreningen utvecklats i ett rasande tempo. Med det sagt är känslan i mångt och mycket densamma.
– Jag tycker fortfarande att vi har en otroligt fin kamratskap vi som jobbar. Den stora skillnaden är egentligen att allt är mycket större nu. Vi har såklart minst dubbelt så mycket i publik. Hela det här intåget med sociala medier och trycket utifrån är ju väsentligt större nu än vad det var då. Men allt är egentligen bara större. Det ska också sägas att det är exakt samma frågor som vi höll på med då som vi gör nu. Det är ingen större skillnad på principerna för hur man driver en fotbollsklubb, det är samma. Det är bara det att det är större pengar, mer intresse, mer medlemmar, fler supportrar, större matcher – allt är bara lite större. Men i princip samma. Det märker man också då man träffar klubbar ute i världen och Europa, framför allt nu när vi varit ute och spelat så mycket Europaspel de sista åren. Jag tycker att man känner igen allas utmaningar, det spelar inte så stor roll om de omsätter tio gånger vad vi gör. Det är samma utmaningar bara att nollorna på slutet skiljer.
Tufft beslut. För fem månader sedan tvingades Henrik Berggren vara med och entlediga Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf från deras tränaruppdrag.
Stolt över att vara annorlundaDe ekonomiska framgångarna har genererat goda förutsättningar för att ta nästa kliv på flera fronter. Det här är Berggren väl medveten om – och menar att det finns en klar bild över vad föreningen behöver göra framöver.
– Vi har skapat oss en bra situation nu med en stabil ekonomi. Det är inom fotbollsverksamheten vi ska utvecklas och då pratar jag hela vägen från knatteskola till representationslag, både pojk och flick och herr och dam. Det har jag tjatat om i 12-13 år nu, det gäller fortfarande. Det som är kanske lite mer påtagligt nu än vad det var för ett gäng år sedan är väl anläggningsfrågan. Det här är något som jag pratat om på vartenda medlemsmöte, där behöver vi lägga pengar helt enkelt. För att vi ska ha förutsättningar även på längre sikt. Vi har ett jäkla ansvar nu att förvalta det vi har byggt upp, att bygga grejer för nästa generation. Det tror jag är jätteviktigt och att inte bara tänka för kortsiktigt. Vi måste tänka både kortsiktigt och långsiktigt samtidigt och det är inte alltid så lätt.
Han känner bland annat en extra stolthet över den nya träningsanläggningen på Kaknäs, som stod klart lagom till säsongsstart.
– Kaknäs blev jättefint! Och det kommer ju stå där i 50 år. Där kommer jag kanske promenera om 20 år och tycka är kul. Det där var jag faktiskt med och såg till att det blev verklighet.
Det räcker med en snabb blick ut i toppfotbollen för att se en värld som domineras av minst sagt kontroversiella ägare. Mer ofta än sällan borstas frågor rörande mänskliga rättigheter och lokala supportrar under mattan. Hemma i vårt avlånga land vilar dock Allsvenskan och övriga serier på betydligt mer sunda värderingar, vilket glädjer Henrik.
– Ja, jag är helt för vårt svenska system. Man är uppvuxen i den här föreningsvärlden och jag är en stark anhängare av den modellen. Vi ska kunna vara lite annorlunda, det är väl härligt. Flera lag i Sverige har visat att det går att konkurrera även med 51%-regeln och föreningsstyrda verksamheter. Det ska vi vara jävligt stolta över i Sverige.
Han hoppas och tror även att Sverige kan stå emot dessa krafter i framtiden.
– 51%-regeln absolut. Det tror jag. Och VAR hoppas jag, men det är väl det som är på risksidan. Att UEFA, eller vilka det nu kan vara, bestämmer att medlemsländerna ska ha VAR. Nu finns det inget som talar för det just precis nu, men det är klart att det skulle kunna komma påbud uppifrån att vi måste anpassa oss. Nu vet inte jag om det kommer att bli så men det skulle kunna bli så. Men 51%-regeln den står helt stark för där är vi inte ensamma i Europa, utan det är många andra stora fotbollsländer som också har olika typer av begränsningar i privat ägande. Vi har Spanien, vi har Tyskland och det är ändå stora fotbollsländer så där är vi inte ensamma. Så där står vi ännu starkare skulle jag säga.
Ska utvecklas – men i sin egen riktning. Henrik Berggren vill inte att Allsvenskan ska vara som de stora europeiska ligorna.
Uppmärksammar hellre andraNär Berggren får sammanfatta sin tid i Djurgården från risk för att förlora elitlicens till cup-guld, SM-guld, Europaframgångar och en stabil ekonomi lyfter han hellre fram kollektivet.
– Jag tycker vi tillsammans har gjort ett bra jobb. Jag är väldigt mycket en lagspelare, så jag vill inte framhäva någonting utan vi har gjort det här tillsammans.
De orden fångar personen Henrik Berggren på ett perfekt sätt. Det är precis det som gör honom unik i den här hyperkommersiella världen. Han är den ödmjuka direktören som älskar att gå i sin hoodie, gömmer sig på toaletten under matcher och aldrig framhäver sin egen insats.
Avslutningsvis återkommer Berggren till tjusningen med fotbollsklubbar och pressen som råder – en press som kan generera en oerhört kraft framåt men som under tuffa perioder också kan bli en riktig tryckkokare.
– Kraften som finns i storstadsklubbar är enorm när man väl går hand i hand med medlemmar, supportrar, sponsorer, unga och gamla – då är vi som starkast. Det är väl den största risken som jag ser, att vi börjar käbbla för mycket med varandra. Därmed inte sagt att vi ska slippa kritik för den ska vi ha när vi förtjänar den. Det är inget snack om det. Men jag tror att det finns en risk i att vi håller på med intern splittring, det är aldrig bra. Då kan det gå fort utför.
Hinner direktören trots allt att stanna upp och reflektera över det han och övriga har uppnått? Knappast, i alla fall om du frågar Henrik själv.
– Det är ganska svårt att hinna med att göra det, utan det är hela tiden nya grejer som ska göras. Jag har väl alltid när jag har jobbat om det blir problem i någon ände, oavsett vad det kan vara, bara lagt in mer tid i det. Jag jobbar ännu mer och försöker lösa de grejerna. Jag har ingen annan patentlösning på hur man ska kunna agera, utan det är bara att jobba hårdare. Det finns tyvärr väldigt lite tid att glädjas, utan det är hela tiden nya grejer.
Att hitta ro mellan raderna
Med det sagt betonar Berggren att det fortfarande är roligt att gå till jobbet varje dag och att vardagen i fotbollsfabriken är ”härlig”. Hur länge han blir kvar i rollen som vd är inget han går runt och tänker på, utan han lever här och nu.
– Jag brukar inte tänka så mycket på det. Jag kommer jobba kvar så länge man är önskad. Det är klart, vill folk ha något annat här då kommer inte jag klamra mig fast. Vill man ha något nytt då kan jag göra något annat också, men jag älskar fortfarande det här.
Att “Henke” lägger mycket tid på allting kring fotbollen är svårt att undgå. Det är mycket som får stå tillbaka för arbetet, som ständigt finns närvarande. Men på fritiden kan det vara viktigt att få ”stänga av” fotbollen – ibland så pass att han drar sig för att i privata sammanhang skylta med vad han arbetar med.
– Det är så mycket som kretsar kring Djurgården hela tiden, så ibland behöver jag slippa prata om det. Jag tycker det är ganska skönt att slippa det, så jag tar väldigt sällan upp de frågorna när jag umgås med privata vänner. Däremot får jag alltid tusen frågor, men jag tror ofta att de känner att jag helst inte vill prata mer om Djurgården. För jag har nog med det 99 procent av tiden. Då kan jag hellre prata om, ja vad vet jag, någon film, någon konsert, eller någon tv-serie, eller någon bok eller samhället i stort eller politik eller vad som helst. Då lär jag mig något om något annat i stället. Fotbollen har jag oftast jävligt bra koll på oavsett vad det är. Det blir väldigt lätt att folk frågar mig, så jag brukar väldigt sällan tala om vad jag gör om jag är i något sammanhang där jag är mer okänd. I bästa fall säger jag att jag jobbar med fotboll för att försöka undvika att komma in på vad jag egentligen jobbar med, för ibland kan det faktiskt vara jobbigt att prata om det.
Innan vi skiljs åt kommer vi in på en diskussion om böcker och det visar sig att Henrik har ett stort intresse av att läsa. Det fungerar som en undanflykt och får honom att koppla av i en annars stressig vardag. Inne på kontoret står flera böcker uppställda, däribland Lennart Ekdals bok Ekdal och livet. Men det är en annan bok han uppmärksammar.
– Jag har läst mycket fotbollsböcker också. Jag tycker det är roligt att läsa biografier eller om enskilda klubbar. Det finns en bok som handlar om en liten italiensk klubb som går uppåt i seriesystemet. Jag tror den heter The Miracle of Castel di Sangro. Det är en av de bättre böckerna jag har läst, för allting går bra och sedan går allting åt helvete till slut när de får hybris och blir ovänner i den här lilla framgångssagan. Det är en klassisk bok som alla fotbollsälskare borde läsa.
Innan vi reser oss ur de färgade fåtöljerna säger Henrik plötsligt.
– Jag har den hemma så jag ska skicka dig en bild på framsidan hur den ser ut. Så ska du läsa någon fotbollsbok så är det den. Så du kan be om den i födelsedagspresent eller be mamma eller pappa köpa den åt dig. För den är skitbra.
