Förluster mot Östersund, Varberg & Örebro

Värnamos start på Superettan har både givit oss ris och ros. Efter en inledande plattmatch mot Norrköping följde tre vinster och serieledning. I vinstmatcherna hade IFK förvisso marginalerna med sig, men det fanns även en defensiv stabilitet och offensiv effektivitet som skänkte hopp. Dessvärre har man inte kunnat rida på ”seger-vågen”, på de tre senaste matcharna har de nämligen inneburit tre förluster. Det är Östersund (3-2), Varberg (3-2) och Örebro (1-0) som stått för motståndet. Om man ser över de sju inledande omgångarna så ser Värnamo ut som ett mittenlag och inte om ett topplag vilket är klubbens ambition. I denna artikel följer mina reflektioner kring upptakten på Superettan, med särskilt fokus på de tre senaste matcherna.

En första slutsats som kan dras är att Värnamo får det tufft när de utsätts för hög press. Förmågan att etablera bollinnehav är begränsad, det syntes i de första halvlekarna mot Östersund och Varberg. Värnamo blev nämligen rejält nedtryckte, hade svårt att hålla bollen inom laget och förlorade duell på duell. Det finns således orosmoln kopplat till passnings- och duellspel, spelarna är helt enkelt för misstagsbenägna. Exempelvis syns det att Bergqvist inte är en tekniker och även mittfältaren Robertsson är långt ifrån felfri. Islänningen hade en jobbig dag mot Varberg. Små misstag kan bli kostsamma och det blev fallet i den nämnda matchen. Det var nämligen så att Andersson slog en passning som var tänkt till Thern men som hamnade hos en grönsvart spelare. Situationen ledde till att motspelaren drogs ner och frisparken förvaltade BOIS på bästa sätt. Det är bla svårigheten att hålla possession under press som gör att Värnamo känns mer som ett mittenlag.

Under omgång två, tre och fyra berömde jag Värnamos försvarsspel inuti egen box. Nyss nämnda Andersson och Bergqvist nickade bort allt och målvakten Keto var bra i luftrummet. I de tre senaste matcherna har det delvis sett annorlunda ut. Mot Östersund var den defensiva prestationen svag. Via snabbt passningsspel och platsbyten kunde ÖFK hitta luckor i Värnamos defensiv och utnyttja det samtidigt som IFK:s spelare inte hängde med. Begic (som gjorde 2-0) och Marklund (som gjorde 3-0) får båda stå omarkerade i boxen när de avslutar samtidigt som ingen kliver för att blockera eller ge dem en tryckare.

Mot Varberg såg det defensiva relativt bra ut under den första halvleken, men man var dock sårbara för kontringar under den andra halvleken. Det är kanske lite paradoxalt att beskriva försvarsspelet som ”relativt bra” eftersom tre mål släpptes in. Det första var dock en frispark från distans, det andra en hörna där man tappar markeringen och det tredje ett inlägg som Värnamo borde kunnat nicka bort. Om jag inte missminner mig så är det Ohlsson som nickar och i stället för att nicka bolen framåt i banan så nickas den ”uppåt” vilket gör att den hamnar hos Nilsson som målar. Även mot Örebro var den defensiva insatsen godkänd men en missad markering på en fast situation fällde avgörandet mot Värnamo.

Den generella bilden är således att Värnamos försvarsspel inuti eget straffområdet är ganska bra. Emellanåt sker dock enkla misstag, både felpass på mittplan och dåligt markeringsspel, vilket i sin tur ger motståndarna farliga lägen. På de tre senaste matcherna har för övrigt fyra av sju mål släppts in via fasta situationer. Kanske är det något man måste träna mer på. Kanske ska det också återigen nämnas att man fick det jobbigt med Varbergs omställningar där anfallaren Borgerlin var ett hot. Det kan dock delvis förklaras med matchbilden där IFK behövde gå framåt pga resultatet och således riskera bakåt.

Det är snarare det offensiva som är en större farhåga för IFK. Mot både Östersund och Varberg har Värnamo få längre och farliga anfall, även om det blir mer av den varan under de andra halvlekarna pga matchbilden. Mot Örebro har man förvisso merparten av bollen men svårt att få in den i straffområdet. Att spela längs marken är en rejäl utmaning för IFK, alla fyra mål börjar nämligen med höjdbollar in i boxen. Två av målen är nickmål och två av målen är andrabollar som Värnamo roffar åt sig. Alla mål räknas och därmed är det orimligt att påstå att detta typ av spel är ”fel”.

Problemet är dock att Värnamos offensiva lir känns väldigt enformigt. Ofta söker man sig ut mot kanten, främst Björnströms flank, och hoppas på inlägg eller inspel som ska nå rätt adress. Förmågan att hitta tomma ytor via kortpassningar och snabba förflyttningar är något man sällan ser. Även omställningsspelet är begränsat eftersom det går för långsamt och spelarna inte är synkade. De tekniska misstagen är också något som sätter käppar i hjulen. Mot exempelvis Örebro är det många av Björnströms inlägg som fastnar på första ÖSK-spelare eller blir för långa. Det går att kritisera Antonsson för att det bara blivit ett mål på sju matcher, men han får inte mycket att jobba med. När Hellberg var tränare lyckades han göra så att Antonsson blev synkad med resten av laget vilket bidrog till att anfallen hade fart och bollarna kom rätt. Det ser man inte nu.

Det finns således saker att jobba på i alla delar av planen. Slutligen vill jag också skriva ett kort stycke om noterbara spelarinsatser. Personligen anser jag att det är Andersson och Thern som varit bäst i Värnamo hittills. Den förstnämnde har bra bollbehandling och vinner mycket i luften samtidigt som Thern är den mest kreativa pjäsen som IFK har i offensiven. Vidare anser jag att Coulibaly har sänkt sina aktier. Ivorianen har kvalitéer när det kommer till spel i luftrummet och duellspel, men han har en tendens att göra klumpiga misstag och de har synts i alla matcher han spelat i år. Självmålet mot Östersund och det röda kortet mot Varberg är detaljer som blivit kostsamma. Även Robertsson på mitten har varit medioker de senaste matcherna med många bolltapp och förlorade dueller.