Den här matchen har jag sett förut. Skillnaden är att det brukade vara mer folk på läktarna.
3793 åskådare på en cupfinal. Inte ens 4000 personer. Det är för dåligt.
Och visst, ansvaret ligger inte bara hos klubbarna eller publiken. Förbundet hade kunnat göra betydligt mer för att bygga upp intresset kring matchen. Den som sett snacket i flödena vet redan vad kritiken handlar om, så vi behöver inte fastna i en lång rant här. Vi kan nöja oss med att konstatera att svensk damfotboll fortfarande förväntas bära sig själv utan samma marknadsföring, resurser eller självklarhet som herrfotbollen.
För om inte förbundet verkar bry sig fullt ut, varför ska någon annan göra det?
Kontrasten blir nästan brutal när man lyfter blicken ut i Europa. Den tyska cupfinalen på damsidan lockade över 46 000 åskådare. I England väntas Wembley fyllas till cupfinalen senare i maj. Där har man förstått att intresse inte bara uppstår. Det byggs.
Men låt oss avsluta i dur.
För själva matchen? Den delade pressläktaren. Någon tyckte att det var en bra final, någon annan att den var seg. Undertecknad landade nog närmare det senare. Första halvlek var ärligt talat sömnig. Den andra fortsatte länge i samma spår innan matchen till slut vaknade till liv och fick den nerv en final ska ha.
Och det är väl också charmen med fotboll, att vi kan se samma match och uppleva helt olika saker.
Det som till slut avgjorde var Bajens byten. När Mari Nyhagen och Vivienne Lia kom in förändrades matchbilden direkt. Tempot skruvades upp, energin blev en annan och plötsligt fick Hammarby greppet om finalen. Då väcks också frågan: varför startar de inte? Är det bara en fråga om minuter i kroppen?
Samtidigt ska det sägas att målvakten Melina Loeck stod för flera avgörande räddningar och höll sitt lag kvar länge.
Och om någon spelade som en landslagsspelare utan att faktiskt vara det, så var det Alice Carlsson. Vilken trygghet hon gav i backlinjen. I hela laget, egentligen. Hon borde vara med i nästa landslagstrupp. På riktigt.
Jag bryr mig inte om att hon inte gått den klassiska vägen dit. Ibland måste man kunna se det som faktiskt händer på planen och inte bara följa gamla mallar.
Sedan finns förstås den stora Häcken-frågan: vad är laget utan Anna Anvegård?
Just nu ser svaret ut att vara: betydligt svagare.
Det märkliga är att hon satte avtryck på matchen utan att spela en enda minut. Häcken saknade henne hela tiden, men kanske märktes det mest på Felicia Schröder. Hon kom aldrig riktigt loss, hamnade i irriterade diskussioner och spelade med en frustration som borde ha resulterat i ett gult kort.
Det säger ändå en del om Anvegårds betydelse att hon får flera rader i en krönika trots att hon inte ens var på planen.
Frågan är förstås hur länge till hon blir kvar i Häcken.
Ja, sannolikt resten av säsongen. Men borde inte en ny utlandssväng locka igen? Och borde inte europeiska klubbar stå i kö? Nu kommer Häcken knappast släppa alla sina stjärnor samtidigt, men ändå.
Jag vill se Anna Anvegård ute i Europa igen.
Så bra är hon faktiskt.
