Efter Arsenal – West Ham 2–0: “Stillastående framåt, svajigt bakåt – men kanske ett första steg?”

Det som frustrerar mest är spelidén. Att lämna Füllkrug ensam längst fram kan i teorin fungera – men inte med just honom. Han är inte rätt spelartyp för att stå där uppe mot Gabriel och Saliba, två mittbackar som älskar den typen av statiska dueller. Det krävs ett monster som Antonio för att kunna skaka av sig dem, någon som både kan vinna närkamper och sätta fart när bollen väl kommer. Det fick man verkligen flashbacks till nu – på den tiden visste man åtminstone att varje boll upp mot honom kunde leda till något.

Med Füllkrug blir det snarare stillastående. Han vinner inga löpdueller och används inte heller som uppspelspunkt i kontringar. Samtidigt deltar han knappt i försvarsspelet, vilket gör att laget blir långt isär och han står kvar där framme medan Arsenal metodiskt hittar ytor runt våra mittfältare. Hade han istället tagit hem jobbet i försvar och låtit kanterna, Bowen och Summerville, vara de som stack i omställningarna, hade det funnits något att bygga på.
Defensivt blev det lika obalanserat. Diouf lämnades ensam mot Saka gång på gång, utan understöd från Summerville, och det kan man inte begära ska hålla i längden. Saka löste det nästan varje gång, och det kändes som att vi återgick till gamla synder, ett West Ham som släpper ytor och hoppas på tur snarare än struktur.

Ändå, mitt i allt det här, fanns något litet att ta med. Laget försökte faktiskt spela sig ur vissa situationer, Nuno vågade hålla kvar några spelare högre upp i banan, och man ser små embryon till något nytt. Det fungerade inte nu, men kanske är det en del av processen. Nuno har knappt hunnit sätta sitt avtryck, och det här är kanske bara den tunga övergångsperioden innan saker börjar klicka.

För just nu handlar det om tålamod. Förståelsen för vad vi försöker bygga, även när det ser ut som mest frustrerande. Det var en dålig dag, absolut. Men det känns ändå som början på något som kan bli bra.