Hammarby
2025-03-23 19:19
En associationspanel om Hammarby, del 1
Ibland kan det bli lite väl mycket att man är i nuet när man skriver artiklar för Svenska Fans. Det finns också en risk för att de personer som skriver förblir personer som de flesta inte vet någonting om. För att lära känna oss skribenter lite bättre och förstå vilka minnen som är viktiga för oss, så kommer vi att göra en associationspanel, där de redaktionsmedlemmar som vill får blomma ut lite mer om ett givet ord eller mening.
Göran Öberg
Detta är den första delen av denna typ av panel och orden/meningarna som vi kommer att associera till är Övertid, Det här glömmer jag aldrig samt En grönvit krigare jag saknar.
Vi som har valt att blomma ut runt dessa ämnen, denna gång, är Per Planhammar, Elias Dahl och Göran Öberg.
Övertid
Per
- Det är en god idé att ibland påminna sig själv om miraklen – till exempel efter en derbytorsk eller när man tvingas bevittna att bli utskåpade på Ullevi i mars – för de har inträffat, de har faktiskt gjort det flera gånger.
- Varenda Hammarbysupporter värd namnet minns, vare sig man ens var född då eller inte, Undret på Tingvalla i Karlstad den 22 oktober 1989, då ett mål i 89:e minuten och två på övertid innebar serieseger, uppflyttning, planstormning och att Nicklas Jönsson för evigt skrev in sig i himlen med bara 12 sekunder kvar av vad domare Germund Nilsson lagt till. Eller varför inte det som inträffade närmare oss i tiden, den 28 oktober 2011, när allas underbart sympatiske hjälte Sebastian Bojassén, numera Bajen-ambassadör i Colombia bland mycket annat, såg till att vi undvek ett ångestridet kval till division ett genom att fyra minuter och 43 sekunder in i förlängningen borta mot Ängelholm raka in segermålet. Detta är ett par av de mer spektakulära övertidsavgörandena, men låt mig bidra med ett annat som möjligen inte dyker upp på näthinnan lika ofta.
- Sistnämnda säsong skulle, trots att Hammarby på papperet faktiskt hade en slagkraftig trupp, komma att bli en oändlig plåga fram till just Bojasséns förlösande höstmål, men det var inget någon av oss tänkte på inför hemmapremiären mot Landskrona på Söderstadion den 18 april samma år. Min son Jonathan påminner mig om att det var vår tredje marsch tillsammans, efter den mot Gefle 2009 (Suleyman Sleymans avtackning) och mot GIF Sundsvall året därpå (målskytt Linus Hallenius, för att påminna om en annan som gjort avtryck). Vädret var vackert, samlingen på Kvarnen innan med bland andra ”Gurra”, Astrid och hennes son David, festen, yran, förväntningarna. Det var magi i luften. Vilket inte, skulle det visa sig, avspeglades i den mediokra fotbollsunderhållning som bjöds. Krampaktigt, stelt, formlöst, ja, rent horribelt. Fram till den 88:e minuten.
- Björn Runström snygg passning från högersidan in till Max Forsberg som klackar bollen bakåt till Maic Sema och: Rätt oförtjänt kvitterat på Söderstadion. Strax därpå byts för övrigt Bojassén in. Och så minut 93: Den långa bollen upp till ”Runa” som bökar och sliter, bollen som rullar bakåt till Magic Maic som otroligt behärskat placerar in 2-1. Det kokade på vår vackra gamla arena, drömmarna fick leva ett tag till, och faktum är att om inte det målet gjorts så hade vi inte ens haft en matematisk chans i den sista gången.
Elias
- En övertid som väl alltid kommer upp är ju 0-6 vinsten borta i Karlstad 1989. Det var två mål på övertid vilka behövdes för att nå tillbaka till Allsvenskan. Leffe Strand satte 0-5 målet. Han var gympalärare i Bagis och hade kompisar till mig som elever. Sista målet gjordes av Niclas Jönsson.
Göran
- Det är lätt att tro att ordet övertid får mina tankar att gå till en lyckad utgång av en match, som undret i Karlstad eller segern mot Göteborg på bortaplan förra säsongen. För mig personligen handlar dock ordet, i samband med Hammarbys matcher, oftast om den ångest jag känner inom mig när motståndarna ligger på för en kvittering eller ett segermål. Just då, i den sekund som övertiden startar så känner jag nästan alltid en kramp i magen och jag VET att nu kommer motståndarna att göra mål.
- Vad detta grundar sig i får nog en psykolog rota djupare i, men om jag får gissa så handlar det om att Hammarby, nästan alltid, haft svårt att döda matcher i kombination med att vi haft svårt att försvara oss när vi blivit satta under tryck. Visst, det finns undantagssäsonger, som 2019, när vi vann med stora siffror under hösten och då var inte ens jag orolig.
- Det finns också väldigt många matcher där Hammarby har gjort så att det blivit onödigt spännande på slutet, där man har dominerat matchen och varit i ledning med två mål, för att sedan slarva och släppa in ett baklängesmål. Och då var vi där igen, i den sekvensen då fjärilarna i min mage, rörelsemässigt, motsvarar de vågor som går höga på Hammarby sjö.
- Jag brukar alltid reta min bänkgranne, när han ondgör sig högljutt över Hammarbys kortpassningsspel i eget straffområde, och säga – Har du hjärtstartaren med dig idag? Det kanske är först när jag skriver denna text som jag inser att det är JAG som skulle behöva en hjärtstartare, och då speciellt när det är övertid och Hammarby leder med ett mål. För det är nog lätt att hjärtat tar stryk när jag högröd i ansiktet skriker rakt ut – Undan med bollen!
Det här glömmer jag aldrig
Per
- Ibland förbannar jag alla minnen för att de inte lämnar mig ifred, men när det kommer till Hammarby känns det sällan så, inte ens de bittra ögonblicken förtjänar att glömmas bort – eller, tja, några förpassar jag mer än gärna förpassa till soptippen, men ni förstår vad jag menar. Jag skulle kunna göra en lista med hundratals punkter som var och en symboliserar det Bajen jag älskar så men får nöja mig med en, som dock spänner över en längre period och faktiskt varit livsavgörande.
- Inför säsongen 2007 stod Hammarby för ett nytt vägval. Anders Linderoth tackade för sig och ersattes av Tony Gustavsson, ett relativt oprövat tränarkort, som tidigare spelare känd för bland annat sina voltinkast men också grönvitt provspel redan 1997. Truppen bestod av klassiska namn och själv skickade jag en förfrågan till kansliet om man möjligen behövde någon som kunde bevaka bortamatcherna i främst södra Sverige. Man tackade ja och med det svaret inleddes en lång sejour som kan bli en kandidat till vad jag kommer att minnas i det exakta dödsögonblicket.
- Alla dessa resor runt om landet, alla tränar- och spelarintervjuer inför och efter matcher, hoppet och besvikelserna, framgångarna (glöm aldrig avancemanget från Intertotocupen för vidare spel i UEFA-cupen, vi var verkligt bra 2007), degraderingen till och det hisnande fem år långa harvandet i Superettan. Allt finns kvar. Liksom relationerna som uppstod med spelare, materialare, assisterande tränare och övrig personal (Love Gustafsson, tack för allt!).
- De verkliga vänskaperna som uppstod med så många supportrar att jag knappt kan räkna dem, och med Tony Gustavsson. Och framför allt att jag fick ynnesten att få uppleva denna långa resa tillsammans med min son. Från 12 års ålder var Jonathan med i stort sett jämt. Vi kuskade och övernattade, analyserade och garvade, åkte bittra hem eller rusiga, in i omklädningsrum och presscenter, ut på leriga planer, alltid borta men alltid hemma.
Elias
- När Bajen ett knappt halvår senare 1990, till tonerna av Also sprach Zarathustra från plåtburkshögtalarna på Enskede IP, rusade in till säsongspremiären i återkomsten till Allsvenskan. De spelade där eftersom Söderstadion byggdes om eller vad man nu ska kalla det som gjordes med arenan. Det var bara ca 5000 åskådare på plats enligt statistiken men det fanns gott om energi det kan jag lova.
Göran
- Det finns så många minnen att ta med sig från mitt liv som Hammarbysupporter. Allt från SM-guldet 2001, det fantastiska spelet 2018–19, matcherna mot Basel och Twente, Williots debut, Kennedys hemkomst, Nahirs briljans, ”Dankens” frispark i krysset, Mate Sestans filmningar, videojuggarna, svinkallt på Jallavallen, Fjörtofts handboll, "Sulans" mål mot Gnaget etc. Listan kan bli väldigt lång som ni ser, med både högt och lågt.
- Det jag dock ALDRIG kommer att glömma är den känslan som fanns på Söderstadion, och då speciellt matcherna som spelades på kvällen. Naturgräsets lukt, den fantastiska ljudkulissen, ljuset från strålkastarna, lukten från haschhörnan, de ironiska ramsorna, närheten till spelarna och det tryck som vi alla tillsammans kunde skapa där.
- Jag vet att det var ett måste, publikmässigt, att flytta till en annan arena, och jag tycker till och med att ”Nya Söderstadion” är en riktigt bra arena för ett nytt Hammarby, i en ny tid. Hade jag fått bestämma så hade vi aldrig flyttat. Kalla mig nostalgiker och bakåtsträvare, men det som vi hade på Söderstadion var något alldeles unikt och jag är så otroligt tacksam att få ha varit med alla de åren som vi spelade där.
- När det gäller matcher på Söderstadion så kommer jag ofta tillbaka till tiden under Anders Linderoth, under den tiden som jag tyckte vi gjorde det absolut mesta av det massiva publikstöd som laget alltid har haft bakom sig. Framför allt minns jag säsongen 2006, när vi alltid satte ett enormt tryck de första 20 minuterna, och vi gick verkligen för att göra det där första målet tidigt. Spelare som PFO, Petur, Aubynn, Petter Andersson, Mikkel Jensen, Chanko, Fürsten, Paulinho Guara satte högsta fart från början och lyftes fram av publiken.
- Slutligen så måste jag också nämna cupfinalen mot Helsingborg, 2010, där alla som var på arenan stod upp och försökte lyfta fram Hammarby till seger. Tyvärr så räckte inte ens det den gången, men stämningen från den matchen är fortfarande oöverträffad, även om matchen mot Basel på ”Nya Söderstadion” kvalar in som god tvåa.
En grönvit krigare jag saknar
Per
- Det finns ju så många hjältar… Egentligen vill jag nämna varenda spelare som har kommit och gått under åren. Alla har bidragit på sitt sätt. Vi har de självklara, men också sådana som den terrierliknande (well…) speedkulan Aluspah Brewah från Freetown, Sierra Leone, ”Tobbe Trollkarl” och Kapstadens eget fyrtorn Nathan Paulse. Ingen är glömd.
- Det som ger ikonstatus i mitt grönvita hjärta har inte enbart med faktiska spelkvaliteter, personlig utstrålning och rent grekisk-antik mentalitet att göra, utan lika mycket hjärtat till klubben/familjen/platsen Hammarby. Då reduceras listan, men herregud, diger blir den ändå. Kennedy Bacircioglu och Max von Schlebrügge, Björn Runström och Mads Fenger, Pétur Marteinsson… Frågan är om det ändå inte är en som höjer sig över mängden, om vi skall betona just krigarmentaliteten och om än med knappnålsmarginal.
- Suleyman Sleyman anslöt till Hammarby 1997. Första matchen blev ett inhopp mot Malmö året därpå, men det dröjde inte länge innan han debuterade från start. Var ordinarie i 11-an guldåret 2001, landslagsdebuterade mot Costa Rica 2008. Avslutade sin spelarkarriär i Hammarby, och avtackades rejält, 2009, men är sedan några år ordinarie i vår grönvita styrelse.
- Det är så oerhört mycket som gjorde och gör ”Sulan” till ett unikum. Vi har naturligtvis de givna spelkvaliteterna, blicken för spelet och hårdheten – som väl måste ha varit som att bli överkörd av ett tåg. Men också lojaliteten till Hammarby, till klubbens själva själ och hjärta.
- Det som alltid slog mig vid de tillfällen jag intervjuade honom var dessutom ödmjukheten, både gentemot mig som journalist men även sina medspelare, och hans intelligens; han hörde också till de få som studerade på Universitet samtidigt som han spelade fotboll på högsta svenska nivå. Och: Det magiska MÅLET i Solna den 25 augusti 2008! Ja, ju mer jag tänker på det inser jag att det vore rent tjänstefel att inte nämna ”Sulan” som den mest saknade.
Elias
- Kennedy Bakircioglü var kanske inte en krigare i bemärkelsen att fysiskt springa mest och att vara den som tacklades tuffast mm utan istället var han en kämpe för den vackra fotbollen, för den schyssta fotbollen och för att magin skulle få finnas på planen såväl som i våra sinnen där på läktarplats.
- Som tur är har vi en i laget som gör ett bra jobb med att gå i den eviga nr 10’s fotspår och även arvtagaren är från Södertälje. Det måste vara något i vattnet där. Det kanske är dags att dra vattenledningar upp till de Södra förorterna så vi får fler sådana spelare i framtiden.
Göran
- För er som tidigare läst mina alster här på Svenska Fans så vet ni att mitt hjärta klappar extremt hårt för spelare som Petur Marteinsson, Björn Paulsen, Kennedy Bakirciougly, Darijan Bojanic och Petter Andersson, men det finns en annan spelare som jag tycker att det talas alldeles för lite om i Bajenland när vi pratar om gamla spelare. Den spelare jag pratar om är dansk och heter Mikkel Jensen, en spelare som kan vara den bästa spelare jag sett i Hammarby när det gäller att täcka defensiva ytor.
- Mikkel värvades, från Bröndby, till Hammarby inför säsongen 2003 och spelade i Hammarby under nästan sju säsonger. Han blev direkt en garanti för ett bättre defensivt spel i laget och styrde och ställde direkt på mitten, som den naturliga lagkapten han var som person. Personligen så tycker jag alltid att Mikkel hade en hög lägstanivå och som lagkapten så ställde han höga krav på sig själv och sina medspelare.
- Spelmässigt var han helt lysande 2003, då han och Karl-Oskar Fjörtoft bildade ett helt fantastiskt mittfält. Vi hade då även en viss Kennedy, som gjorde 12 mål och bidrog till att Hammarby kom tvåa i allsvenskan denna säsong. Mikkel nådde väl sedan inte riktigt de höjderna från 2003, då han knappt stod för ett misstag under matcherna, och vann enormt mycket boll, men han var väldigt bra även under sin resterande tid i Hammarby.
- När sedan Petter Andersson kom till klubben och utvecklades så stod han och Mikkel för en nästan perfekt kombination på mitten. Oturligt nog så var båda dessa spelare lite för mycket skadade när de vara som bäst och det gjorde olyckligt nog att vi inte fick se tillräckligt av denna kombination.
- Personligen så träffade jag ibland på Mikkel, då både han och jag gillade att luncha på gamla R.O.O.M., vid Fridhemsplan, på helgerna. Vi lärde känna varandra lite grann då och han var alltid mycket vänlig och tillmötesgående, ett lika gott föredöme för vår klubb utanför plan som han alltid var på plan.
- Slutet av Mikkels sejour i Hammarby blev inte bra. Han lånades av någon oförklarlig anledning ut till BP, mitt under brinnande säsong, i juli 2009. Det kan ha varit ett av de mest idiotiska beslut, tillsammans med försäljningen av Charlie Davies samma år, som Hammarbys ledning har tagit, och det som blev resultatet av detta vet vi alla om, fem långa år i det träsk som kallas Superettan.
- Som alla vet så jagar vi nu en mittfältsdynamo, och även om Mikkel var en sexa så var han duktig på att positionera sig även offensivt och hade ett väl utvecklat passningsspel. Visst, det är nya tider nu, men jag skulle absolut inte säga nej till en Mikkel Jensen i formen från 2003 att komplettera och spetsa den trupp vi har idag.
Vi som har valt att blomma ut runt dessa ämnen, denna gång, är Per Planhammar, Elias Dahl och Göran Öberg.
Övertid
Per
- Det är en god idé att ibland påminna sig själv om miraklen – till exempel efter en derbytorsk eller när man tvingas bevittna att bli utskåpade på Ullevi i mars – för de har inträffat, de har faktiskt gjort det flera gånger.
- Varenda Hammarbysupporter värd namnet minns, vare sig man ens var född då eller inte, Undret på Tingvalla i Karlstad den 22 oktober 1989, då ett mål i 89:e minuten och två på övertid innebar serieseger, uppflyttning, planstormning och att Nicklas Jönsson för evigt skrev in sig i himlen med bara 12 sekunder kvar av vad domare Germund Nilsson lagt till. Eller varför inte det som inträffade närmare oss i tiden, den 28 oktober 2011, när allas underbart sympatiske hjälte Sebastian Bojassén, numera Bajen-ambassadör i Colombia bland mycket annat, såg till att vi undvek ett ångestridet kval till division ett genom att fyra minuter och 43 sekunder in i förlängningen borta mot Ängelholm raka in segermålet. Detta är ett par av de mer spektakulära övertidsavgörandena, men låt mig bidra med ett annat som möjligen inte dyker upp på näthinnan lika ofta.
- Sistnämnda säsong skulle, trots att Hammarby på papperet faktiskt hade en slagkraftig trupp, komma att bli en oändlig plåga fram till just Bojasséns förlösande höstmål, men det var inget någon av oss tänkte på inför hemmapremiären mot Landskrona på Söderstadion den 18 april samma år. Min son Jonathan påminner mig om att det var vår tredje marsch tillsammans, efter den mot Gefle 2009 (Suleyman Sleymans avtackning) och mot GIF Sundsvall året därpå (målskytt Linus Hallenius, för att påminna om en annan som gjort avtryck). Vädret var vackert, samlingen på Kvarnen innan med bland andra ”Gurra”, Astrid och hennes son David, festen, yran, förväntningarna. Det var magi i luften. Vilket inte, skulle det visa sig, avspeglades i den mediokra fotbollsunderhållning som bjöds. Krampaktigt, stelt, formlöst, ja, rent horribelt. Fram till den 88:e minuten.
- Björn Runström snygg passning från högersidan in till Max Forsberg som klackar bollen bakåt till Maic Sema och: Rätt oförtjänt kvitterat på Söderstadion. Strax därpå byts för övrigt Bojassén in. Och så minut 93: Den långa bollen upp till ”Runa” som bökar och sliter, bollen som rullar bakåt till Magic Maic som otroligt behärskat placerar in 2-1. Det kokade på vår vackra gamla arena, drömmarna fick leva ett tag till, och faktum är att om inte det målet gjorts så hade vi inte ens haft en matematisk chans i den sista gången.
Elias
- En övertid som väl alltid kommer upp är ju 0-6 vinsten borta i Karlstad 1989. Det var två mål på övertid vilka behövdes för att nå tillbaka till Allsvenskan. Leffe Strand satte 0-5 målet. Han var gympalärare i Bagis och hade kompisar till mig som elever. Sista målet gjordes av Niclas Jönsson.
Göran
- Det är lätt att tro att ordet övertid får mina tankar att gå till en lyckad utgång av en match, som undret i Karlstad eller segern mot Göteborg på bortaplan förra säsongen. För mig personligen handlar dock ordet, i samband med Hammarbys matcher, oftast om den ångest jag känner inom mig när motståndarna ligger på för en kvittering eller ett segermål. Just då, i den sekund som övertiden startar så känner jag nästan alltid en kramp i magen och jag VET att nu kommer motståndarna att göra mål.
- Vad detta grundar sig i får nog en psykolog rota djupare i, men om jag får gissa så handlar det om att Hammarby, nästan alltid, haft svårt att döda matcher i kombination med att vi haft svårt att försvara oss när vi blivit satta under tryck. Visst, det finns undantagssäsonger, som 2019, när vi vann med stora siffror under hösten och då var inte ens jag orolig.
- Det finns också väldigt många matcher där Hammarby har gjort så att det blivit onödigt spännande på slutet, där man har dominerat matchen och varit i ledning med två mål, för att sedan slarva och släppa in ett baklängesmål. Och då var vi där igen, i den sekvensen då fjärilarna i min mage, rörelsemässigt, motsvarar de vågor som går höga på Hammarby sjö.
- Jag brukar alltid reta min bänkgranne, när han ondgör sig högljutt över Hammarbys kortpassningsspel i eget straffområde, och säga – Har du hjärtstartaren med dig idag? Det kanske är först när jag skriver denna text som jag inser att det är JAG som skulle behöva en hjärtstartare, och då speciellt när det är övertid och Hammarby leder med ett mål. För det är nog lätt att hjärtat tar stryk när jag högröd i ansiktet skriker rakt ut – Undan med bollen!
Det här glömmer jag aldrig
Per
- Ibland förbannar jag alla minnen för att de inte lämnar mig ifred, men när det kommer till Hammarby känns det sällan så, inte ens de bittra ögonblicken förtjänar att glömmas bort – eller, tja, några förpassar jag mer än gärna förpassa till soptippen, men ni förstår vad jag menar. Jag skulle kunna göra en lista med hundratals punkter som var och en symboliserar det Bajen jag älskar så men får nöja mig med en, som dock spänner över en längre period och faktiskt varit livsavgörande.
- Inför säsongen 2007 stod Hammarby för ett nytt vägval. Anders Linderoth tackade för sig och ersattes av Tony Gustavsson, ett relativt oprövat tränarkort, som tidigare spelare känd för bland annat sina voltinkast men också grönvitt provspel redan 1997. Truppen bestod av klassiska namn och själv skickade jag en förfrågan till kansliet om man möjligen behövde någon som kunde bevaka bortamatcherna i främst södra Sverige. Man tackade ja och med det svaret inleddes en lång sejour som kan bli en kandidat till vad jag kommer att minnas i det exakta dödsögonblicket.
- Alla dessa resor runt om landet, alla tränar- och spelarintervjuer inför och efter matcher, hoppet och besvikelserna, framgångarna (glöm aldrig avancemanget från Intertotocupen för vidare spel i UEFA-cupen, vi var verkligt bra 2007), degraderingen till och det hisnande fem år långa harvandet i Superettan. Allt finns kvar. Liksom relationerna som uppstod med spelare, materialare, assisterande tränare och övrig personal (Love Gustafsson, tack för allt!).
- De verkliga vänskaperna som uppstod med så många supportrar att jag knappt kan räkna dem, och med Tony Gustavsson. Och framför allt att jag fick ynnesten att få uppleva denna långa resa tillsammans med min son. Från 12 års ålder var Jonathan med i stort sett jämt. Vi kuskade och övernattade, analyserade och garvade, åkte bittra hem eller rusiga, in i omklädningsrum och presscenter, ut på leriga planer, alltid borta men alltid hemma.
Elias
- När Bajen ett knappt halvår senare 1990, till tonerna av Also sprach Zarathustra från plåtburkshögtalarna på Enskede IP, rusade in till säsongspremiären i återkomsten till Allsvenskan. De spelade där eftersom Söderstadion byggdes om eller vad man nu ska kalla det som gjordes med arenan. Det var bara ca 5000 åskådare på plats enligt statistiken men det fanns gott om energi det kan jag lova.
Göran
- Det finns så många minnen att ta med sig från mitt liv som Hammarbysupporter. Allt från SM-guldet 2001, det fantastiska spelet 2018–19, matcherna mot Basel och Twente, Williots debut, Kennedys hemkomst, Nahirs briljans, ”Dankens” frispark i krysset, Mate Sestans filmningar, videojuggarna, svinkallt på Jallavallen, Fjörtofts handboll, "Sulans" mål mot Gnaget etc. Listan kan bli väldigt lång som ni ser, med både högt och lågt.
- Det jag dock ALDRIG kommer att glömma är den känslan som fanns på Söderstadion, och då speciellt matcherna som spelades på kvällen. Naturgräsets lukt, den fantastiska ljudkulissen, ljuset från strålkastarna, lukten från haschhörnan, de ironiska ramsorna, närheten till spelarna och det tryck som vi alla tillsammans kunde skapa där.
- Jag vet att det var ett måste, publikmässigt, att flytta till en annan arena, och jag tycker till och med att ”Nya Söderstadion” är en riktigt bra arena för ett nytt Hammarby, i en ny tid. Hade jag fått bestämma så hade vi aldrig flyttat. Kalla mig nostalgiker och bakåtsträvare, men det som vi hade på Söderstadion var något alldeles unikt och jag är så otroligt tacksam att få ha varit med alla de åren som vi spelade där.
- När det gäller matcher på Söderstadion så kommer jag ofta tillbaka till tiden under Anders Linderoth, under den tiden som jag tyckte vi gjorde det absolut mesta av det massiva publikstöd som laget alltid har haft bakom sig. Framför allt minns jag säsongen 2006, när vi alltid satte ett enormt tryck de första 20 minuterna, och vi gick verkligen för att göra det där första målet tidigt. Spelare som PFO, Petur, Aubynn, Petter Andersson, Mikkel Jensen, Chanko, Fürsten, Paulinho Guara satte högsta fart från början och lyftes fram av publiken.
- Slutligen så måste jag också nämna cupfinalen mot Helsingborg, 2010, där alla som var på arenan stod upp och försökte lyfta fram Hammarby till seger. Tyvärr så räckte inte ens det den gången, men stämningen från den matchen är fortfarande oöverträffad, även om matchen mot Basel på ”Nya Söderstadion” kvalar in som god tvåa.
En grönvit krigare jag saknar
Per
- Det finns ju så många hjältar… Egentligen vill jag nämna varenda spelare som har kommit och gått under åren. Alla har bidragit på sitt sätt. Vi har de självklara, men också sådana som den terrierliknande (well…) speedkulan Aluspah Brewah från Freetown, Sierra Leone, ”Tobbe Trollkarl” och Kapstadens eget fyrtorn Nathan Paulse. Ingen är glömd.
- Det som ger ikonstatus i mitt grönvita hjärta har inte enbart med faktiska spelkvaliteter, personlig utstrålning och rent grekisk-antik mentalitet att göra, utan lika mycket hjärtat till klubben/familjen/platsen Hammarby. Då reduceras listan, men herregud, diger blir den ändå. Kennedy Bacircioglu och Max von Schlebrügge, Björn Runström och Mads Fenger, Pétur Marteinsson… Frågan är om det ändå inte är en som höjer sig över mängden, om vi skall betona just krigarmentaliteten och om än med knappnålsmarginal.
- Suleyman Sleyman anslöt till Hammarby 1997. Första matchen blev ett inhopp mot Malmö året därpå, men det dröjde inte länge innan han debuterade från start. Var ordinarie i 11-an guldåret 2001, landslagsdebuterade mot Costa Rica 2008. Avslutade sin spelarkarriär i Hammarby, och avtackades rejält, 2009, men är sedan några år ordinarie i vår grönvita styrelse.
- Det är så oerhört mycket som gjorde och gör ”Sulan” till ett unikum. Vi har naturligtvis de givna spelkvaliteterna, blicken för spelet och hårdheten – som väl måste ha varit som att bli överkörd av ett tåg. Men också lojaliteten till Hammarby, till klubbens själva själ och hjärta.
- Det som alltid slog mig vid de tillfällen jag intervjuade honom var dessutom ödmjukheten, både gentemot mig som journalist men även sina medspelare, och hans intelligens; han hörde också till de få som studerade på Universitet samtidigt som han spelade fotboll på högsta svenska nivå. Och: Det magiska MÅLET i Solna den 25 augusti 2008! Ja, ju mer jag tänker på det inser jag att det vore rent tjänstefel att inte nämna ”Sulan” som den mest saknade.
Elias
- Kennedy Bakircioglü var kanske inte en krigare i bemärkelsen att fysiskt springa mest och att vara den som tacklades tuffast mm utan istället var han en kämpe för den vackra fotbollen, för den schyssta fotbollen och för att magin skulle få finnas på planen såväl som i våra sinnen där på läktarplats.
- Som tur är har vi en i laget som gör ett bra jobb med att gå i den eviga nr 10’s fotspår och även arvtagaren är från Södertälje. Det måste vara något i vattnet där. Det kanske är dags att dra vattenledningar upp till de Södra förorterna så vi får fler sådana spelare i framtiden.
Göran
- För er som tidigare läst mina alster här på Svenska Fans så vet ni att mitt hjärta klappar extremt hårt för spelare som Petur Marteinsson, Björn Paulsen, Kennedy Bakirciougly, Darijan Bojanic och Petter Andersson, men det finns en annan spelare som jag tycker att det talas alldeles för lite om i Bajenland när vi pratar om gamla spelare. Den spelare jag pratar om är dansk och heter Mikkel Jensen, en spelare som kan vara den bästa spelare jag sett i Hammarby när det gäller att täcka defensiva ytor.
- Mikkel värvades, från Bröndby, till Hammarby inför säsongen 2003 och spelade i Hammarby under nästan sju säsonger. Han blev direkt en garanti för ett bättre defensivt spel i laget och styrde och ställde direkt på mitten, som den naturliga lagkapten han var som person. Personligen så tycker jag alltid att Mikkel hade en hög lägstanivå och som lagkapten så ställde han höga krav på sig själv och sina medspelare.
- Spelmässigt var han helt lysande 2003, då han och Karl-Oskar Fjörtoft bildade ett helt fantastiskt mittfält. Vi hade då även en viss Kennedy, som gjorde 12 mål och bidrog till att Hammarby kom tvåa i allsvenskan denna säsong. Mikkel nådde väl sedan inte riktigt de höjderna från 2003, då han knappt stod för ett misstag under matcherna, och vann enormt mycket boll, men han var väldigt bra även under sin resterande tid i Hammarby.
- När sedan Petter Andersson kom till klubben och utvecklades så stod han och Mikkel för en nästan perfekt kombination på mitten. Oturligt nog så var båda dessa spelare lite för mycket skadade när de vara som bäst och det gjorde olyckligt nog att vi inte fick se tillräckligt av denna kombination.
- Personligen så träffade jag ibland på Mikkel, då både han och jag gillade att luncha på gamla R.O.O.M., vid Fridhemsplan, på helgerna. Vi lärde känna varandra lite grann då och han var alltid mycket vänlig och tillmötesgående, ett lika gott föredöme för vår klubb utanför plan som han alltid var på plan.
- Slutet av Mikkels sejour i Hammarby blev inte bra. Han lånades av någon oförklarlig anledning ut till BP, mitt under brinnande säsong, i juli 2009. Det kan ha varit ett av de mest idiotiska beslut, tillsammans med försäljningen av Charlie Davies samma år, som Hammarbys ledning har tagit, och det som blev resultatet av detta vet vi alla om, fem långa år i det träsk som kallas Superettan.
- Som alla vet så jagar vi nu en mittfältsdynamo, och även om Mikkel var en sexa så var han duktig på att positionera sig även offensivt och hade ett väl utvecklat passningsspel. Visst, det är nya tider nu, men jag skulle absolut inte säga nej till en Mikkel Jensen i formen från 2003 att komplettera och spetsa den trupp vi har idag.
