En dåres envishet
Efter gårdagens smärtsamma uddamålsförlust så har hjärnan gått på högvarv. Vad har hänt efter den fina inledningen vi hade, vad har hänt med målproduktionen och vad måste göras för att börja vinna igen. Tankarna är många men svaren få. Målet dock tydligt, något måste göras, och det nu.
“Så mycket mer än 3 poäng”. Så löd banderollen som vecklades ut över Hammarbys kortsida inför derbyt mot Djurgården. 101 minuter senare så stod Hammarby där med 0 poäng att ta med sig och ett facit som inte är så smickrande sedan starten av maj månad. Efter de 5 inledande omgångarna har man hamnat i en svacka som inte verkar vara så tillfällig. 6 poäng på 7 matcher kommer inte vinna någon Allsvenska. Av dessa 7 matcher har man enbart gjort mål i 3 av dessa 7 matcher, och endast i 1 av dessa har man gjort mål i det öppna spelet.
Ett Hammarby som inte kan göra mål, det får tankarna att söka sig tillbaka till inefektiviteten man ofta kunde bevittna i i delar av Superettan, men kanske framförallt Hammarby anno 2017 under en viss Jacob Michelsen. Inga fler paralleller dragna där emellan, istället konstaterar vi att Hammarby har väldigt svårt att göra mål, och kanske framför allt i det öppna spelet.
Sen Cifuentes intåg i Hammarby har spanjoren blivit otroligt hyllad inledningsvis och konstigt vore väl annars. Med den segersviten som ledde till en finalplats i Svenska cupen och en smakstart på Allsvenskan(5 av 5 vinster) så var hyllningarna rättmätiga kan tyckas. Nu 2 månader senare är tongångarna annorlunda och vi bör fråga vad som har hänt med det alltid så målglada Hammarby. Känslan som gör sig starkare för varje match är att ju mer spelsystemet satt sig, desto tydligare blir det att vi har helt fel spelartyper offensivt för den fotboll vår tränare förespråkar.
Få saker att klaga på
Från målvakt upp till mittfält finns det få saker att klaga på i Hammarby och med matcher som derbyt igår där hela backlinje var omkullkastad, men trots det stod upp väldigt bra är väl det yttersta beviset på att Martí lyckats med det som få tidigare tränare lyckats med i Hammarby. Att skapa ett ramstark försvar. Ett bevis på det är de 11 mål vi släppt in på 12 matcher. Näst bäst facit i Allsvenskan gällande den delen av spelet. En makalös förändring av annars så svajiga Bajen. Mittfältet har också det satt sig på ett föredömligt sätt och trion vet exakt hur de ska växeldra i offensiven för att hålla balansen rätt.
Men framåt vill det sig inte riktigt för Hammarby och det verkar inte spela någon roll hur Martí än roterar och snurrar på de tre där fram (med undantag supertalangen Swedberg). Bollen vill inte in. Något som syntes tidigt då vår nummer 9 haft svårt sen starten att sätta bollarna. Är det bristande individuell kvalitet eller fel spelsystem för de spelare man har att tillgå? Kanske utesluter det ena inte det andra. Det är tydligt att Hammarby saknar en målskytt av rang i dagens trupp, någon som kan sätta dit bollen. I matchen mot Häcken har vi 25 skott men bara tre av dessa går på mål vilket viskar om offensiva spelare som är i stort behov av att träna på avslut.
Styrkan i kontringsspelet
Av de tre som startar på topp finns ett krav att kunna utmana och göra sin “gubbe” i en mot en lägen, en kvalitet som vare sig Selmani, Ludwigson eller Collander har som sin främsta. Deras styrka finns i presspelet och kontringsspelet, men när de ställs mot lågt ställda försvar så är det smärtsamt tydligt hur svårt man har att göra mål i det öppna spelet. Ofta slutar de med inlägg i boxen som slås lite på chans.
Trawally kan bli den spelaren som gör sin “gubbe” men är inte riktigt där än. Så vad ska Hammarby göra för att börja göra mål igen? Kan man öppna plånboken och få in de spetskvaliteter man skriker efter, en målglad anfallare och en teknisk ytter så kan mycket vara löst. Och till dess, kan han skruva lite på det och anpassa systemet till de kvaliteter han besitter i dagens trupp, utan att för den delen tumma på sin egen filosofi för mycket?
Är du orolig för anfallet och vad är lösningen på den nedåtgående poängtrenden just nu?
