Paul Kemeny om engelsk fotboll: En sakta död

För en fyra, fem år sedan citerades Alan Pardew i en av de brittiska tabloidblaskorna med att säga att det ”är viktigt att engelska klubbar inte förlorar kontakten med sina inhemska spelare”, att ”man ska jobba hårt för att utbilda spelare från närområdet” och ”så länge stommen i ett lag är engelsk har man inte förlorat klubbens själ.”
 
Så vad har hänt sedan dess? Pardew och hans Newcastle har precis plockat in sin fjärde fransman i januari, den fjortonde totalt i klubben. Det är säkert bra för klubben, man investerar i en billigare marknad än den engelska och får förhoppningsvis tillräckligt med kvalitet i laget att undvika en bottenstrid med.
 
Däremot är jag allvarligt oroad för engelsk fotbolls framtid.
 
Jag vägrar tro att engelska fotbollsungdomar skulle vara sämre än sina motsvarigheter i Tyskland eller Spanien eller Italien. Det som däremot händer med utländska ägare och tränare är att så länge det finns den mängd pengar involverad i ligan kommer man prioritera utvecklingen av det egna laget före utvecklingen av det engelska landslaget. Det har jag förståelse för, man funkar så.
 
Men engelsk kvalitet kvalitet finns det gott om, det engelska U17 landslaget vann nyligen EM i sin åldersklass, U21 landslaget har tillhört de bästa i Europa under en längre period och a-landslaget har, och har haft, kvaliteter som räcker för att ligga topp-8 i världen vilket inte är dåligt. Men man måste kunna ta ett steg till.
 
Man ska heller inte glömma att för varje Bergkamp eller Henry eller Cantona som importeras till Premier League finns det också en Afonso Alves, Djemba-Djemba eller Savio Nsereko, och här kan jag tycka att fler akademiprodukter borde fått chansen tidigare. Det är som att man valt den enkla lösningen genom att värva någon halvhygglig spelare ute i Europa för en relativt liten summa pengar som för stunden kanske är mer redo än en 17-åring utan rutin från a-lagsfotboll.
 
Det är inte meningen att låta som att de utländska spelarna är till fel för allt som har med engelsk fotboll att göra. Tvärtom, öppna gränser har gjort ligan till den bästa i världen. Samma problem finns i toppklubbarna i övriga Europa, skillnaden är bara att medan alla deras spelare är i England håller ytterst få engelska spelare till utomlands.
 
För att det ska bli en skillnad på den här fronten behövs det nog att Premier League tar steget ner till att bli en utvecklingsliga på samma sätt som den franska är idag, att intresset från utlandet minskar och att oljearaberna väljer att pumpa sina pengar i den italienska eller ryska fotbollen i stället. Ju mer pengar desto större egon, och desto viktigare blir det att vinna till vilket pris som helst.
 
Men i väntan på något som knappast kommer hända hoppas jag att FA fortsätter att investera i fler unga engelska tränare. Jag hoppas man skickar ut mer bidrag till klubbarna utanför proffsligorna, att fler klubbar tar ställning till individuella lönetak, att det ska bli svårare för icke-engelska investerare att köpa klubbar och att man tänker två gånger före man skeppar över en femtonåring från Sverige eller Spanien till den egna akademin.
 
Blir det inte några förändringar snart lovar jag att fler och fler klubbar kommer genomgå samma öde som Portsmouth, fler styrelserum skulle likna det på Stanford Bridge, och fler klubbar längre ner i seriesystemet kommer efterlikna Newcastles metoder i förhoppning som snabb framgång.