En tydligare matchbild är svår att hitta. Hammarby tog tag i spelet från avspark till slutsignal. I många stunder liknade det mer en handbollsmatch än fotboll: AIK parkerade hela laget i eget straffområde, medan Hammarby tryckte upp så högt att både Vagić och Eriksson snarare såg ut som offensiva mittfältare än sina faktiska positioner.

Den här typen av match har vi sett i derbyn mellan AIK och Hammarby tidigare, och det är inte alltid Bajen går vinnande ur det trots spelövertaget. AIK har en skrämmande förmåga att skapa chanser ur ingenting vilket de gjorde även denna gång. Skillnaden den här gången stod mellan stolparna. Warner Hahn, själva definitionen av trygghet, måste vara ovärderlig i ett lag som spelar så vågat som Hammarby – särskilt mot ett motstånd som AIK, som trivs i lågt försvarsspel men ändå alltid lyckas skapa vassa målchanser. Hahn stod för flera viktiga räddningar, inte minst fingertoppsstyrningen i ribban på Zadok Yohannas nick som kunde ha förändrat hela matchbilden.

Offensivt var det framför allt Montader Madjed som glänste, särskilt i en mot en-spelet. Man borde kanske inte bli förvånad efter att ha sett statistiken där han faktiskt överträffar en viss Lamine Yamal i antal lyckade dribblingar per match. Han tog sig förbi AIK:s unga vänsterback utan större problem och skapade oreda matchen igenom fram tills han blev utbytt mot Okeke i slutet av andra halvlek. Totalt sett en av Madjeds bästa matcher i Hammarbytröjan, krönt med 1+1.

Även Adrian Lahdo visade fin form. Jag gillar verkligen hur Kim Hellberg har hanterat hans situation. Hellberg kan annars vara lite väl restriktiv med att släppa fram spelare som inte helt passar in i hans filosofi. Lahdos bästa egenskap är att driva bollen i hög fart – något som inte alltid harmonierar med Hammarbys snabba passningsspel. Derbyvinsten blir därför ett tydligt exempel på att Kim utvecklats som tränare. Han vågar ge spelare som Lahdo chansen från start, dessutom i en ny roll bredvid Besara. Det mer “direkta” spelet gav resultat när Lahdo bröt AIK:s uppspel, drev bollen i hög fart och serverade Madjed till 2–0.

Som det alltid är i derby så smög sig nervositeten på när AIK, lite slumpartat, förvaltade en frispark och reducerade till 2–1. Hade man haft förmågan att vara rationell i sitt supporterskap (vilket man såklart inte har) hade man kanske sett att det aldrig riktigt var nära. Visst, John Guidetti kom in och skapade lite oreda vid något tillfälle men Hammarby fortsatte styra tempot, dominera bollinnehavet och någon verklig slutforcering från AIK kom aldrig. Mycket tack vare bra byten från Hammarby: Okeke, OJ, Strand och Skoglund kom in och visade vilken stark och sammansvetsad trupp Bajen har. Det märks att spelare som inte startar ändå kliver in med rätt inställning, vinner dueller och visar ren kämparglöd.

Ja, Hammarby var klasser bättre än AIK igår. Visst kan lag som står lågt och kontrar ha sin charm, men igår blev det tydligt vilken fotbollsmodell som inte bara är roligare att titta på – utan också mer effektiv. Det är en bra dag att vara Bajare.