Efter tre år fick AIK till slut revansch på Elfsborg. När det var dags för Boråslagets egna Johan Larsson att tackas av skedde det i efterdyningarna av en smått bisarr 3–0 seger för Gnaget. Man kan lugnt säga att Elfsborg fick betala för när de agerade festförstörare under Per Karlsson avskedsmatch 2022.
Pertans avtackning har blivit lite av ett år 0 i den moderna historiebeskrivningen. Han var en av de sista AIK-spelarna med rötter i det gamla. Han var med under guldsäsongerna 2009 och 2018, men även när AIK åkte ur allsvenskan 2004. Han älskade försvarsspel mer än någonting annat, han tränade som en häst och trots att han inte alltid hade en given plats i startelvan fortsatte han slipa på sina kvaliteter.
När hans karriär tog slut förvann någonting från AIK som fortfarande saknas i hög utsträckning. Det är talande att 2023, säsongen efter Pertans avsked, slutade i kaos – och även om resultaten blivit bättre efter det så är fortfarande Per Karlsson en saknad gestalt i AIK. Inte bara för det han åstadkom på planen, utan för vad han symboliserade utanför.
Tre år har passerat och AIK står återigen utanför porten till en ny tid. I veckan fastslog John Guidetti själv att matchen på söndag blir hans sista i svartgult. Några dagar tidigare kom det obekräftade uppgifter att även Anton Salétros lämnar efter säsongen. Sotte har ett utgående kontrakt som inte har förlängts när detta skrivs. Nästa säsong kan AIK stå med en trupp som helt saknar rutinerade, egenfostrade spelare.
Inom den trion är Salétros, som i stunder har burit laget på sina axlar, det överlägset tyngsta tappet. Men det är inte det främsta skälet till att det smärtar att se han lämna.
AIK har idag en trupp med tydligt internationella drag. Enligt Transfermarkt har 51,8 procent av spelminuterna i år har tillfallit utländska spelare, endast Djurgården och IFK Göteborg slår AIK i den kategorin. 2024 var AIK till och med bäst i klassen.
Det behöver såklart inte vara en dålig sak, och i AIK:s fall har det vägts upp av en betydande grupp Stockholmskillar som visar vägen. Men den gruppen börjar bli svindlande liten. Samtidigt som jag skriver blir det klart att även Thomas Isherwood lämnar klubben efter säsongen. Om Sottes och Salétros exit blir verklighet så finns det en reél möjlighet att Kristoffer Nordfeldt blir ensam i kategorin rutinerad fanbärare. Och även då är det ett långskott, BP-produkt som han är.
Det fylls inte heller på underifrån av liknande karaktärer. Om de inte är skadade så är de bänkande och är de inte bänkande så har de svårt att leverera på planen. I den situationen är det svårt att efterträda lagets kanske viktigaste spelare. Mads Thychosen kommer också få dra ett tungt lass nästa år, för han stannar väl - eller hur?
I och med Anton Salétros, sannolika, avsked försvinner en dos av tryggheten som man kunnat hålla fast vid under de senaste årens stormar. Men till skillnad från Per Karlsson så finne det en möjlighet att Anton återvänder igen en vacker dag. Frågan är om det är till ett AIK som lyckats, eller åtminstone är på väg, att uppfylla sina sportliga mål - eller om det är till en ny kris där klubben återigen vänder sig till gamla trotjänare för att rädda sin existens.
