De senaste säsongerna har flera fanbärare fått en storslagen avtackning i samband med säsongsavslutningen. I fjol tackade en stolt Alexander Milošević för sig, 2021 fick Henok Goitom avsluta sin spelarkarriär med sitt hundrade AIK-mål och 2022 sjöng hela Nationalarenan Per Karlssons namn när klubbens mesta spelare genom tiderna spelade sina sista minuter.
I år hade turen (om man kalla det för det) kommit till Anton Salétros, och till viss del John Guidetti och Thomas Isherwood . Men istället för ett unisont hyllande blev det ett verbalt inbördeskrig på läktaren.
Lagkapten Anton fick sitt tifo, sitt ärevarv och sin tid med mikrofonen. Men från läktarhåll skanderades ett annat namn, och inte i några positiva ordalag.
Att Mikkjal Thomassens tjänster inte längre är önskade är varken en nyhet eller någonting konstigt. Den klassiska frasen “Avgå!” med färingens namn på slutet har skrikits långt innan söndagens förlust. Personligen är jag inget fan av den sortens verbala attacker, men supportrar är supportar så på ett sätt är det bara att acceptera.
Men det som är svårt att acceptera är att ilskan för en dålig säsong helt ska överskugga det som borde vara en fin stund för en av AIK:s viktigaste spelare, vars närvaro i laget de senaste två och ett halvt åren bidragit till att vi inte har behövt kämpa i Superettan .
Att Mikkjal Thomassen gör bäst i att inte träna AIK nästa år skriver jag definitivt under på. Jag tror även att klubbledningen gör det och jag tror att det bara är en tidsfråga innan Mikkjals farväl blir officiellt. Att det inte skett än beror antagligen på att man vill ha gjort klart med en ny tränare innan, och med tanke på att säsongen är över så har man ingenting att förlora med Mikkjal kvar.
Men tillbaka till Salétros avtackning.
Jag har funderat en del på varför känslorna kring Mikkjals vara i AIK blev så starka där och då. Om AIK vunnit med 2–0 och säkrat fjärdeplatsen framför IFK Göteborg och Djurgården, hade reaktionerna gentemot Mikkjal verkligen varit densamma? Tveksamt, om du frågar mig.
Men oavsett hur matchen mot Halmstad urartade sig och oavsett om vi slutade fyra eller sjua så hade nog majoriteten av AIK-publiken varit eniga i att Mikkjal borde lämna, på ett eller annat sätt. Prestationerna under säsongen, i synnerhet under den andra halvan, har varit så pass dåliga.
Därför blir det så ovärdigt när flera vuxna människor väljer att helt skita i avtackningen av lagets viktigaste spelare, och en av få i laget som på riktigt kan säga sig ha ett AIK-hjärta, bara för att skrika ut sin frustration på en tränare som oavsett resultat eller prestation kommer vara borta till nästa år.
Jag förstår att folka är frustrerade. Jag är det också. Och nedstämd. Och arg. Alla de känslor som tillkommer när AIK går dåligt och när lag efter lag verkar springa om oss. Det är ett faktum som alla kring klubben behöver acceptera, publiken inkluderat.
AIK möter en osäker tid framöver och den grandiosa självbilden som vi tidigare haft börjar blekna. Vi är inte längre den självklara tvåan bakom Malmö FF, vi är inte ens bäst i vår egen hemstad.
Det finns utrymme för att visa missnöje, ibland får det göra sig utryckt unisont på Nationalarenan. Men att smutskastning av en dead man walking ska överta hyllningen av en av våra egna...vi är bättre än så.
