När säsongen gick i mål i november var det skrivet på väggarna att Mikkjal Thomassen hade gjort sin sista match som AIK-tränare. En dryg månad har nu passerat, och det har inte hänt mycket som tyder på att någon annan kommer stå vid tränarbänken nästa år. Kalle Karlsson valde inte helt oväntat Hammarby. Okända namn som Sören Krogh och Michael Beale har cirkulerat utan att leda nånvart. Olof Mellberg är den senaste kandidaten som ska ha varit i kontakt med AIK.
Att Kalle Karlsson valde Hammarby framför AIK är på många sätt talande för hur mycket gnaget har fallit i näringskedjan. Superettan kanske hetaste tränare, som dessutom har bevisat sig i allsvenskan, väljer bort det som borde vara Sveriges hetaste tränargig efter Malmö FF och kritar istället på för Hammarby. För några år sedan hade det låtit oroligt, nu känns det fullt rimligt.
Hammarby har haft en struktur på plats i flera år när det kommer till både tränar- och spelarrekryteringar. AIK har precis börjat bygga på någonting liknande, med Analytics FC och Jeremy Steele i spetsen. Bajen har dessutom börjat skörda frukten av sin strategi, AIK kan knappt se de första bladen. Att det överhuvudtaget fanns på tapeten att Kalle Karlsson skulle välja AIK får ses som en komplimang.
Det är inte utan att man undrar vilka tankar som snurrar i Mikkjal Thomassens huvud samtidigt som AIK är på träningsläger i Spanien. Just nu känns han mer som en interimtränare som bara håller igång laget under försäsongen i väntan på att hans efterträdare ska utses. Så som jag har förstått det så har Mikkjal inte heller haft mycket att säga till om för det kommer till vilka nya spelare som ska hämtas in.
Mikkjal känns som ett spöke som svävar över AIK just nu. Bespottad och utskälld på ett sätt som inte ens Andreas Brännström var när det gick som sämst. Därför börjar man undra vad som skulle hända om Mikkjal, mot all förmodan, blir kvar i AIK.
Det mesta, för att inte säga allt, talar för att så inte blir fallet. Men vad händer när det femtioelfte tränarnamnet tackar nej till AIK? Då kommer den tanken nog slå Fredrik Söderberg och styrelsen. I den värsta av världar står vi där med Mikkjal vid sidlinjen i nästa års allsvenska premiär, trots att varken spelare eller klubbledning vill det.
Att bli tränare för gnaget just nu känns som en förgiftad bägare som sakta bryter ner en och det är svårt att anklaga någon som väljer att svara ”tack, men nej tack”. Det må vara långt till den allsvenska premiären men det är inte speciellt långt kvar till cupen drar igång. Har Mikkjal inte fått sin ersättare då så kommer det bli en väldigt spänd stämning.
