Krönika: Häckens höstkärlek

Det allsvenska kontraktet är säkrat och vad som såg ut att bli en kvalfylld årstid, förvandlades istället till en mjuk landning i färgstarka lövborgar bortom ångest och tvivel.

Efter att Häcken besegrat Malmö FF på Rambergsvallen stod det klart att Hisingens stolthet inte bara reste sig upp på åtta. Laget spottade ut den värkande tanden i form av dåligt självförtroende, knöt näven och gav svar på tal. MFF, som går mot sitt sjuttonde SM-guld, stod likbleka och Erik Fribergs berserk på Rambergsvallens avbytarbås blir ett oförglömligt minne för honom själv och alla andra som var på plats den kvällen.
 
Peter Gerhardssons glädjeuttryck efter målen talade sitt eget språk. Det var ohämmad lycka som inte kunde förklaras eller rymmas i pressrum där inövad ödmjukhet, formalitet och teori existerar.
 
Det är bara att låta sig bli imponerad över hur Gerhardsson och hans lag har kraftsamlat och sedan presterat. Vad många, inklusive jag själv har ställt mig frågande till, är hur Häcken hanterat pressen den här säsongen. Favorittrycket, snacket om Lennarts pokal och Europa.
 
Men när allvaret varit som blodigast och med nedflyttningsgyttja upp till bröstkorgen, då har laget, trots att målkungen Moestafa El Kabir gått skadad under stora delar av höstsäsongen, mobiliserat, täppt till och levererat segrar när det behövts. Den mobiliseringen hade för ett par år sedan varit en omöjlighet. Vi som följt Häcken det senaste decenniet vet allt om kvalångest och tungsprungna planer i november. Hur ovissheten lever inpå ens vardag. Att supportrarna har känt fruktan inför den situationen är fullt förståelig. 
 
Därför är det roligt att se hur klubben faktiskt växt och mognat till sig.
 
Jag frågade förra veckan Peter Gerhardsson om det har gått troll i spelet. Peter sa då att han inte tror på spöken och troll. Men att döma av hans ansiktsuttryck efter några av förlustmatcherna så undrar jag ändå inte om han skymtat några där i periferin.
 
I dag vilar lugnet över Hisingen, Gothia Park och Rambergsvallen. Tre omgångar återstår och vid maximal utdelning de resterande matcherna hamnar Häcken på 44 poäng. Att jubla över en mittenplacering känns märkligt med försäsongens utgångläge i minnet, men vad vi i år lärt oss är att inget är mer relevant än att prestera i nuet.
 
Häckens ambivalenta säsong går mot sitt slut och i takt med att löven faller och förbereder ännu en vinter, så landar klubben mjukt, trots alla tvära kast mellan glädje och sorg. Känslan att vi spelar allsvenskt nästa år känns faktiskt som årets julklapp och det börjar redan bli spännande att spekulera i vilka som försvinner och tillkommer i truppen. Lägg även till känslan av att vi har några riktigt spännande spelare i Simon Gustafson, Carlos Strandberg och Simon Sandberg. Dessa kommer knappast att bli sämre och kan PG fortsätta blåsa liv i Martin Ericsson en eller två säsonger till, ja då kan vi sitta där igen - med tankar och känslor om en ljus framtid. 

Twitter: @Bennelind
 

0 kommentarer

Thomas Bennelind@thomasbennelind2013-10-15 12:47:31