Efter att ha pratat runt i ”kompiskretsen” innan matchen igår så var vi samtliga överens om att det skulle kännas skönt att se en övertygande seger, och då gärna med en stor marginal målmässigt. Så blev det också, men det blev inte riktigt på det sätt som i alla fall jag själv hade tänkt mig.

Jag hade sett framför mig ett Hammarby som på beprövat sätt skulle trycka ned Öster och dominera matchen fullständigt och med total kontroll. Riktigt så blev det inte, och trots segern med 4–0 fick jag se ett Hammarby som såg otroligt spretigt ut. Visst, Öster kom ut som retade tigrar och ett tag undrade jag om det var GAIS som var på besök, med tanke på det väldigt fysiska spelet som Växjölaget presterade inledningsvis.

Det kändes inte som att det var vi själva som skapade målen genom att spela bra. I stället var det slarv och tillfälligheter som gjorde att målen kom till. Viktiga 1-0 kom tidigt genom Paulos Abraham, efter att Oscar Johansson-Schellhas vann en närkamp i den höga pressen. Bollen rullade fram till en fri Paulos, som säkert satte dit bollen. Ett viktigt mål, både för matchens utgång och för målskyttens självförtroende.

Matchen hade sedan sitt ”sliding door moment”, runt minut 20-21, när Öster först var på vippen att kvittera, men Oscar Uddenäs avslut tog, efter att ha fått en konstig båge, i ribban och studsade ut, via mållinjen, men inte över densamma. I anfallet efter lyckades hemmalaget att få till en hörna, en hörna, som slogs av Besara och som träffade Victor Erikssons axel och gick in i mål. Således 2-0 till Hammarby, men det kunde som sagt lika bra varit 1–1.

Halvleken avslutades sedan med Nahir Besaras mästerverk till frispark, där Hammarby ställer tre spelare i muren, som sedan duckar när Nahir avlossar skottet, ett skott som är både stenhårt och pricksäkert, som Östers målvakt är chanslös på även om det går in i målvaktens hörn. Ett otroligt avslut av vår lagkapten och ramsan ”Ååååh Nahir…” rullar över arenan.

Om det var en dålig fotbollsmatch i första halvlek så blev den ännu sämre i andra. Hemmalaget kontrollerade mest matchen och skapade också ett par riktigt bra chanser att utöka ledningen, främst genom ett friläge för Paulos och ytterligare en frispark från Nahir, och fyran skulle också komma när Markus Karlsson dras ned i 85e minuten.

Nahir har nu chansen att utöka sin ledning i skytteligan, men visar på sin storhet som människa och lagkapten genom att överlåta straffen till Sebastian Tounekti, Sebastian som inte gör något misstag och sätter dit bollen distinkt i ena hörnet. Jag har knappt ord för att beskriva människan Nahir Besara, som är helt osjälvisk och alltid sätter laget och sina medmänniskors behov framför sina egna. Jag är så stolt att han har valt att spela i Hammarby och räknar med att han får en annan roll i klubben när hans karriär som spelare är slut.

Efter en seger med 4-0 så borde allt kännas frid och fröjd och jag brukar bubbla av glädje efter en sådan seger, men av någon anledning så lämnade denna match mig med fler frågor än svar när det gäller om vi har kraften och kvaliteten för att lyckas hålla fast vid den andraplats som vi har just nu. Vi gör fyra mål, vilket förstås är riktigt bra, men upprinnelsen till målen är inte att vi spelar så bra, utan mer tillfälligheter.

Jag gillar personligen inte våra uppställningar med ”falsk nia” då jag anser att det behövs en hårt jobbande toppforward för att vi skall få den tyngd som vi behöver när vi pressar högt och tar kontroll över matcherna. Det är dock svårt att spela med en ren nia då Jusef Erabi snart är såld, Nikola Vasic inte är redo och Elohim Kaboré uppenbarligen inte är tillräckligt bra.

Om man jämför med vårens spel så har vi varit lite sämre i stort sett samtliga moment efter sommaruppehållet. Vårt presspel har inte varit lika effektivt, vi spelar mindre rakt och hamnar nästan alltid ute på kanterna till slut (även om vi var rakare i denna match), vi är inte lika kreativa och vår backlinje har fått det svårare att försvara.

För min känns det som att det är tre saker som gjort att det blivit så här, där den första är att motståndarna har det mycket lättare att ta sig förbi vår höga press än vad de lyckades med i våras. Nummer två är den sviktande formen på Tesfaldet Tekie, som under våren gjorde vad han ville på plan och visade ren klass, en klass som saknats efter sommaruppehållet.

Den tredje är detta ständiga jonglerande av Kim när det gäller vilka spelare som startar, vilket gör att samarbetet och relationerna inte blir lika starka som om de blir när man spelar liknande startelvor varje vecka. Jag har full förståelse att vi behövde rotera när vi spelade i Europa och i Allsvenskan, men detta har varit över nu ett tag.

Slutligen saknar jag en röd tråd när det gäller våra byten, och kan inte för mitt liv förstå varför Kim inte sätter in våra unga spelare, i form av Kaboré och Lahdo, när det är 25 minuter kvar och vi leder hemma med 3–0 mot ett svagt Öster. Jag är orolig för vad det sänder för signaler till våra andra unga spelare i föreningen. Visst Lahdo, Kaboré och Wilson har fått spela då och då, men det har knappast handlat om någon typ av kontinuitet, utan i stället om tillfälliga gästspel, där riktigt bra insatser inte gjort att speltiden ökat.

Nåja, det är bara att se framåt och hoppas på att Kim får ordning på detta under landslagsuppehållet. Får vi inte det har jag svårt att se oss vinna mot Djurgården i derbyt, då de är på väg upp medan vi känns på väg ned, och det trots denna klara seger.

Jag är uppriktigt ledsen för att jag inte kan vara gladare efter en storseger, men för tillfället ser jag fler problem än möjligheter, där Hammarby spelmässigt inte alls ser ut som vi gjorde under våren. Nu gäller det att få fart på spelet igen och uppehållet kommer lägligt för att få fart på grejerna igen.

Krossa Djurgår’n!