England
2011-04-18 12:00
I bet you
Inför varje Premier League-säsong, sedan typ en 5-6 år tillbaka, har jag och min fina bror en liten ritual: vi slår vad om vilket av ”våra” lag som kommer först i ligan. Mitt Arsenal eller hans Liverpool.
Oscar Öberg
5 kommentarer
Från början handlade det om några hundra kronor men år för år har summan ökat. Nuvarande vadet gäller en helkväll där man bjuder den andra på middag och fixar all dryck efteråt.
Känslan av att se Liverpool komma före Arsenal har ju aldrig varit bra, men och andra sidan har det inte hänt så ofta sedan jag började följa Arsenal i början av 90-talet.
Bror min hoppade på Liverpool-tåget i slutet av 80-talet. Just då såg det ut att vara ett bra tåg att hoppa på. Det är del väl kanske fortfarande, men klubben är ingen vinnarmaskin längre.
Med tanke på vadet så har ju smällen att se Liverpool före Arsenal i tabellen, de gånger det hänt, varit dubbel. Att få se det där arroganta leendet och höra de efterföljande fraserna ”Du, jag är lite sugen på Oxfile ikväll. Och dyra drinkar. Ja, kanske framförallt dyra, fullständigt meningslösa, drinkar!”
Men nu har det som sett ganska bra ut för Arsenal de senaste två åren. Eller bra och bra, laget har i alla fall sett mer pålitligt ut än Liverpool. Med en klarare plan, med en stabilare grund att stå på.
Visserligen blev Pool tvåa säsongen 2008-2009 men jag hade även då en känsla av att de kommande åren skulle bli Arsenals. Liverpool hade maxat den säsongen; med de spelarna de hade kunde de knappast ha presterat bättre. Fernando Torres var het, Xabi Alonso var hetare och Steven Gerrard var hetast. Höjdpunkten var hemma på Anfield då man krossade Real Madrid med 4-0 i åttondels-returen i Champions League. Rafa Benitez presspel var fulländat – Liverpool var fruktat av allt och alla.
Trots det var jag som sagt segerviss inför förra säsongens start. Xabi Alonso, en av fotbollsvärldens finaste passningsläggare, var inte där längre. Det var omöjligt att det skulle funka lika bra utan honom. Han tillät andra att glänsa, han fördelade bollarna så att spelare som Gerrard och Torres hamnade i de situationer de ville hamna i.
Mitt Arsenal däremot har sakta men säkert blivit bättre efter en liten dipp då Alex Hleb försvann till Barcelona. Inte sådär spektakulärt mycket bättre men ändå bättre. Song har blivit en duktig städare, Nasri har utvecklats till den stjärna han egentligen alltid har varit och en hel bunt andra lirare har alla tagit ett, och ibland två, steg i rätt riktning.
Sedan har jag ett ganska bra tålamod. Det är nog en bra grej att ha om man håller på Arsenal. För det tar tid, det Wenger vill bygga. Det prövar människors karaktärer.
För många av oss som håller på Arsenal är bortskämda – särskilt de som inte följt Arsenal pre-Wenger. Ofta har vi en bild av en slags utopisk va-va-voom-fotboll som laget sällan klarar av att leva upp till. Det sägs att Liverpools supportrar har en skev självbild, men samma kan nog säga om Arsenals. Det blir väl så då man en gång i tiden varit lite bättre än alla andra.
Nu får jag som ta de små segrarna här i livet. Ett vunnet vad till exempel. För när Arsenal och Liverpool möttes igår var det redan innan matchen i praktiken klart vilka som skulle komma först i tabellen. 14 poäng skiljde och Arsenal hade dessutom en match mindre spelad.
Själva matchen var ingen direkt höjdare.
Lucas Leiva täckte massor av ytor, Emmanuel Eboue var pigg, van Persie försökte och försökte men det blev aldrig någon riktig tändning. Eller, jag formulerar om mig: Det blev aldrig någon riktig tändning innan 98:e min. Då var Jay Spearing lite ungdomligt klantig och trippade Fabregas i straffområdet. Domaren var missnöjd med Spearings klumpighet och dömde straff och fram klev van Persie.
Jag var säker, eller i alla fall ganska, på att han skulle missa – han hade ju missat allt innan. Jag hade till och med börjat ifrågasätta hans vänsterfot och menade på att den var överskattad. Men han rullade fint in den och jag trodde på tre fina poäng. Tji fick jag.
Minuter senare – jo, minuter senare än minut 98 – gjorde Eboue en sådan där ultraklantig satsning som man trodde dog ut den dagen då Philippe Senderos försvann från klubben. Lucas blev fälld, Kuyt blev utvald som straffskytt och Kuyt var iskall i sitt utförande.
På sidlinjen stod Daglish och Wenger och tittade något surt på varandra. De var inte överens om så mycket – vilket två vinnarskallar som kämpar mot varandra sällan är. Och kanske inte ska vara.
Arsenals titelchanser har tynat bort. Men jag är van, jag kan hantera sådana besvikelser. Jag vet att världen inte går under även fast min högra hjärnhalva försöker hävda motsatsen.
Och kanske känner jag mig ännu mer tröstad då jag, om någon månad, träffar min bror igen. Då ska det banne mig bli en helkväll som jag sent ska glömma.
Och lite annat smått och gott
Roger Johnson extraknäckte som gymnast då han spagaträddade Sessegnons bredsida i matchen mellan Brums och Sunderland. Själv, om jag försökt mig på samma aktion, hade antagligen ett par timmar senare legat på akuten.
Sebastian Larsson fick, efter ett par fina matcher, äntligen måla. Faktum är att Seb sedan november månad enbart stått för en poäng – en assist – vilket är på gränsen till betyget U för en ytter som tar typ alla frisparkar och hörnor.
Tom Pettys låt Free Fallin passar vårens Sunderland ganska bra.
***
Blackpools Craig Cathcarts olyckliga, och rätt oskickliga, sekvens i matchen mot Wigan, där han i princip på egen hand gav Rodallega 0-1-målet, hade kunnat ingå i valfritt Mr Bean-avsnitt. Men så är också Blackpools backlinje lite av ett skämt – i alla fall för tillfället.
Just nu är Blackpool för första gången på nedflyttningsplats, men det kanske inte är någon direkt skräll. Som jag skrev förra veckan är Blackpool opålitliga, lite som en jävligt aggressiv pokerspelare som på senaste tiden tiltat. Tyvärr.
Vi fick se ett trixigt mål av Charles N’Zogbia: en liten solotur som avslutades med en någorlunda behärskad bredsida, vilket inte är standard för den dribblande, och ubertekniska, yttern som har en tendens att slarva i beslutsfattandet framför mål. Oftast vill han förnedra en motståndare till, ofta slutar det med att han blir av med bollen. Men potentialen är onekligen stor hos fransmannen och dagar då det klaffar för honom är hans fotboll synnerligen vacker att skåda.
***
Everton brukar må bra då vårsolen tittar fram och så även i år – de har nu vunnit 5 av deras senaste 7 matcher i ligan. Och vad som är än mer imponerande är att de gjort det i princip helt utan världsklasstrion Cahill-Fellaini-Arteta. Många kommer nog, som vanligt, tippa Everton som en topp 5-kandidat till nästa säsong. De borde kunna ligga där.
Efter att Sam Allardyce sparkades och Steve Kean, framgångsrikt, tog över Blackburn kände både tränare och ägare, runt årsskiftet, att en Europaplats var fullt nåbar. Drygt fyra månader, och bara tio poäng, senare är planen något reviderad – fokus är nu på överlevnad. Och jag, för en , tror att de får det klurigt. Matcherna mot West Ham (7/5) och Wolves (22/5) är potentiella rysare.
***
Jag noterade lite tidigare i texten Craig Cathcarts mindre bra försvarsspel. Till hans försvar (hehe…) kan man väl säga att han inte var den enda som hade en skräcksekvens under helgen. För i matchen mellan West Brom-Chelsea, när Ashley Cole slog ett lågt inlägg som gick förbi Scott Carson, trodde nog många att West Broms vänsterback Nicky Shorey skulle försöka stöta ut bollen till hörna. Det verkade rimligt. Lite som att följa backarnas ABC-bok. Men Shorey tänkte annorlunda: han kände att det var en bra idé att stöta in bollen i straffområdet igen, in i grytan där Drogba snällt väntade. Det blev mål för Chelsea, såklart, och på marken, nära Carsons vänstra stolpe, satt Shorey och skämdes.
Och på tal om Carson: Visst påminde han en del om Manuel Almunia i förrgår, både till sätt och utseende? Lite halvdålig hållning, skäggig och sådär allmänt sävlig i sitt målvaktsspel.
***
Äntligen ligger Aston Villa ungefär där de borde ligga – dvs på en rätt ok niondeplats.
I 7 av 10 fall blir Richard Dunne utvisad i det läget då han knuffade bort Carlton Cole då denne var på väg igenom Villas försvar. Men visst, med tanke på hur otur Dunne brukar ha så kan man känna att han på något sätt kanske är värd en gnutta hjälp från fru Fortuna. Håller man på West Ham tycker man givetvis inte likadant.
***
Okay, det är inte så att jag är någon direkt modeguru. Men: Träningsjacka plus skjorta och slips är en fet ”no go”. Inte ens den bildsköne Wayne Rooney kan bära upp den combon.
I halvtid i Manchesterderbyt twittrade Cesc Fabregas ”Paul Scholes is so much class. Legend.”. Hade varit roligare om han twittrat samma sak efter matchminut 72.
Finalen kan sluta hursomhelst. Tycker att det är en 50-50 match. Kanske 55-45% till Citys fördel. Eller, ptja, skit i procentsatsen. Det blir jämnt – det kan jag nästan lova.
Känslan av att se Liverpool komma före Arsenal har ju aldrig varit bra, men och andra sidan har det inte hänt så ofta sedan jag började följa Arsenal i början av 90-talet.
Bror min hoppade på Liverpool-tåget i slutet av 80-talet. Just då såg det ut att vara ett bra tåg att hoppa på. Det är del väl kanske fortfarande, men klubben är ingen vinnarmaskin längre.
Med tanke på vadet så har ju smällen att se Liverpool före Arsenal i tabellen, de gånger det hänt, varit dubbel. Att få se det där arroganta leendet och höra de efterföljande fraserna ”Du, jag är lite sugen på Oxfile ikväll. Och dyra drinkar. Ja, kanske framförallt dyra, fullständigt meningslösa, drinkar!”
Men nu har det som sett ganska bra ut för Arsenal de senaste två åren. Eller bra och bra, laget har i alla fall sett mer pålitligt ut än Liverpool. Med en klarare plan, med en stabilare grund att stå på.
Visserligen blev Pool tvåa säsongen 2008-2009 men jag hade även då en känsla av att de kommande åren skulle bli Arsenals. Liverpool hade maxat den säsongen; med de spelarna de hade kunde de knappast ha presterat bättre. Fernando Torres var het, Xabi Alonso var hetare och Steven Gerrard var hetast. Höjdpunkten var hemma på Anfield då man krossade Real Madrid med 4-0 i åttondels-returen i Champions League. Rafa Benitez presspel var fulländat – Liverpool var fruktat av allt och alla.
Trots det var jag som sagt segerviss inför förra säsongens start. Xabi Alonso, en av fotbollsvärldens finaste passningsläggare, var inte där längre. Det var omöjligt att det skulle funka lika bra utan honom. Han tillät andra att glänsa, han fördelade bollarna så att spelare som Gerrard och Torres hamnade i de situationer de ville hamna i.
Mitt Arsenal däremot har sakta men säkert blivit bättre efter en liten dipp då Alex Hleb försvann till Barcelona. Inte sådär spektakulärt mycket bättre men ändå bättre. Song har blivit en duktig städare, Nasri har utvecklats till den stjärna han egentligen alltid har varit och en hel bunt andra lirare har alla tagit ett, och ibland två, steg i rätt riktning.
Sedan har jag ett ganska bra tålamod. Det är nog en bra grej att ha om man håller på Arsenal. För det tar tid, det Wenger vill bygga. Det prövar människors karaktärer.
För många av oss som håller på Arsenal är bortskämda – särskilt de som inte följt Arsenal pre-Wenger. Ofta har vi en bild av en slags utopisk va-va-voom-fotboll som laget sällan klarar av att leva upp till. Det sägs att Liverpools supportrar har en skev självbild, men samma kan nog säga om Arsenals. Det blir väl så då man en gång i tiden varit lite bättre än alla andra.
Nu får jag som ta de små segrarna här i livet. Ett vunnet vad till exempel. För när Arsenal och Liverpool möttes igår var det redan innan matchen i praktiken klart vilka som skulle komma först i tabellen. 14 poäng skiljde och Arsenal hade dessutom en match mindre spelad.
Själva matchen var ingen direkt höjdare.
Lucas Leiva täckte massor av ytor, Emmanuel Eboue var pigg, van Persie försökte och försökte men det blev aldrig någon riktig tändning. Eller, jag formulerar om mig: Det blev aldrig någon riktig tändning innan 98:e min. Då var Jay Spearing lite ungdomligt klantig och trippade Fabregas i straffområdet. Domaren var missnöjd med Spearings klumpighet och dömde straff och fram klev van Persie.
Jag var säker, eller i alla fall ganska, på att han skulle missa – han hade ju missat allt innan. Jag hade till och med börjat ifrågasätta hans vänsterfot och menade på att den var överskattad. Men han rullade fint in den och jag trodde på tre fina poäng. Tji fick jag.
Minuter senare – jo, minuter senare än minut 98 – gjorde Eboue en sådan där ultraklantig satsning som man trodde dog ut den dagen då Philippe Senderos försvann från klubben. Lucas blev fälld, Kuyt blev utvald som straffskytt och Kuyt var iskall i sitt utförande.
På sidlinjen stod Daglish och Wenger och tittade något surt på varandra. De var inte överens om så mycket – vilket två vinnarskallar som kämpar mot varandra sällan är. Och kanske inte ska vara.
Arsenals titelchanser har tynat bort. Men jag är van, jag kan hantera sådana besvikelser. Jag vet att världen inte går under även fast min högra hjärnhalva försöker hävda motsatsen.
Och kanske känner jag mig ännu mer tröstad då jag, om någon månad, träffar min bror igen. Då ska det banne mig bli en helkväll som jag sent ska glömma.
Och lite annat smått och gott
Roger Johnson extraknäckte som gymnast då han spagaträddade Sessegnons bredsida i matchen mellan Brums och Sunderland. Själv, om jag försökt mig på samma aktion, hade antagligen ett par timmar senare legat på akuten.
Sebastian Larsson fick, efter ett par fina matcher, äntligen måla. Faktum är att Seb sedan november månad enbart stått för en poäng – en assist – vilket är på gränsen till betyget U för en ytter som tar typ alla frisparkar och hörnor.
Tom Pettys låt Free Fallin passar vårens Sunderland ganska bra.
***
Blackpools Craig Cathcarts olyckliga, och rätt oskickliga, sekvens i matchen mot Wigan, där han i princip på egen hand gav Rodallega 0-1-målet, hade kunnat ingå i valfritt Mr Bean-avsnitt. Men så är också Blackpools backlinje lite av ett skämt – i alla fall för tillfället.
Just nu är Blackpool för första gången på nedflyttningsplats, men det kanske inte är någon direkt skräll. Som jag skrev förra veckan är Blackpool opålitliga, lite som en jävligt aggressiv pokerspelare som på senaste tiden tiltat. Tyvärr.
Vi fick se ett trixigt mål av Charles N’Zogbia: en liten solotur som avslutades med en någorlunda behärskad bredsida, vilket inte är standard för den dribblande, och ubertekniska, yttern som har en tendens att slarva i beslutsfattandet framför mål. Oftast vill han förnedra en motståndare till, ofta slutar det med att han blir av med bollen. Men potentialen är onekligen stor hos fransmannen och dagar då det klaffar för honom är hans fotboll synnerligen vacker att skåda.
***
Everton brukar må bra då vårsolen tittar fram och så även i år – de har nu vunnit 5 av deras senaste 7 matcher i ligan. Och vad som är än mer imponerande är att de gjort det i princip helt utan världsklasstrion Cahill-Fellaini-Arteta. Många kommer nog, som vanligt, tippa Everton som en topp 5-kandidat till nästa säsong. De borde kunna ligga där.
Efter att Sam Allardyce sparkades och Steve Kean, framgångsrikt, tog över Blackburn kände både tränare och ägare, runt årsskiftet, att en Europaplats var fullt nåbar. Drygt fyra månader, och bara tio poäng, senare är planen något reviderad – fokus är nu på överlevnad. Och jag, för en , tror att de får det klurigt. Matcherna mot West Ham (7/5) och Wolves (22/5) är potentiella rysare.
***
Jag noterade lite tidigare i texten Craig Cathcarts mindre bra försvarsspel. Till hans försvar (hehe…) kan man väl säga att han inte var den enda som hade en skräcksekvens under helgen. För i matchen mellan West Brom-Chelsea, när Ashley Cole slog ett lågt inlägg som gick förbi Scott Carson, trodde nog många att West Broms vänsterback Nicky Shorey skulle försöka stöta ut bollen till hörna. Det verkade rimligt. Lite som att följa backarnas ABC-bok. Men Shorey tänkte annorlunda: han kände att det var en bra idé att stöta in bollen i straffområdet igen, in i grytan där Drogba snällt väntade. Det blev mål för Chelsea, såklart, och på marken, nära Carsons vänstra stolpe, satt Shorey och skämdes.
Och på tal om Carson: Visst påminde han en del om Manuel Almunia i förrgår, både till sätt och utseende? Lite halvdålig hållning, skäggig och sådär allmänt sävlig i sitt målvaktsspel.
***
Äntligen ligger Aston Villa ungefär där de borde ligga – dvs på en rätt ok niondeplats.
I 7 av 10 fall blir Richard Dunne utvisad i det läget då han knuffade bort Carlton Cole då denne var på väg igenom Villas försvar. Men visst, med tanke på hur otur Dunne brukar ha så kan man känna att han på något sätt kanske är värd en gnutta hjälp från fru Fortuna. Håller man på West Ham tycker man givetvis inte likadant.
***
Okay, det är inte så att jag är någon direkt modeguru. Men: Träningsjacka plus skjorta och slips är en fet ”no go”. Inte ens den bildsköne Wayne Rooney kan bära upp den combon.
I halvtid i Manchesterderbyt twittrade Cesc Fabregas ”Paul Scholes is so much class. Legend.”. Hade varit roligare om han twittrat samma sak efter matchminut 72.
Citys enda, och matchavgörande, mål var jävligt oväntat. Inte för att Yaya Toure tog sig förbi Vidic; inte för att han tunnlade van der Sar; utan för att Michael Carrick slog bort passningen som Yaya fångade upp. Toksäkra Carrick missar ju aldrig sådana där enkla passningar. Det gör han bara inte. Eller: Det gör han tydligen, ibland.
***
Missade Stokes match mot Bolton men mycket större än så här blir det inte för en Stoke-anhängare. Laget gick alltså in på mäktiga Wembley och körde där över ett, i vanliga fall, stabilt Bolton. 5-0. 5 fucking 0. Det Tony Pulis, tillsammans med Peter Coates och alla andra i klubben, gjort de senaste 2-3 åren med klubben är enbart beundransvärt. Det är liksom en sak att ta sig till Premier League, en annan sak att etablera sig på det sätt som Stoke gjort. Och nu denna FA-cup final.
***
Missade Stokes match mot Bolton men mycket större än så här blir det inte för en Stoke-anhängare. Laget gick alltså in på mäktiga Wembley och körde där över ett, i vanliga fall, stabilt Bolton. 5-0. 5 fucking 0. Det Tony Pulis, tillsammans med Peter Coates och alla andra i klubben, gjort de senaste 2-3 åren med klubben är enbart beundransvärt. Det är liksom en sak att ta sig till Premier League, en annan sak att etablera sig på det sätt som Stoke gjort. Och nu denna FA-cup final.
Finalen kan sluta hursomhelst. Tycker att det är en 50-50 match. Kanske 55-45% till Citys fördel. Eller, ptja, skit i procentsatsen. Det blir jämnt – det kan jag nästan lova.
