Att denna säsong skulle bli ett sådant totalt misslyckande hade nog inte många kunnat förutspå. Liverpool har minsann gjort dåliga säsonger tidigare och går vi bara tillbaka till förrförra ligaguldet 2020 så var den efterföljande säsongen ingen höjdare. Men om vi jämför det året med denna säsong så är det ändå något som känns så mycket annorlunda. Den känslomässiga skillnaden är nämligen enorm. Folk har i stor utsträckning slutat bry sig och det är mycket oroande för klubbens framtid.
Det som kändes så självklart under många år är nu nästan helt bortblåst. Jürgen Klopps Liverpool var ett lag där man i princip älskade varenda spelare, en känsla som nästan var mer värd än alla titlar som kom på köpet. Samtidigt gick våra historiska rivaler i Manchester igenom den mörkaste av kräftgångar och supportrarna på Old Trafford gillade knappt en enda av sina egna spelare. Divor som Alejandro Garnacho med dålig attityd, färgat hår och dyra smycken symboliserade deras lag medan Liverpool under Klopp bestod av jordnära människor som hellre befann sig hemma med familjen än ute på nattklubben. Och nu sitter jag själv här i Maj 2026, mindre än ett år efter att vi lyfte ligapokalen och konstaterar det hemska. Det finns flera spelare i Liverpool som jag inte alls gillar. Hur i all sin värld kunde det gå så här?
De flesta var nog förberedda på att Klopps avsked skulle innebära stora förändringar. Men då Arne Slot red in i staden och blev ligamästare direkt under sin första säsong blev nog alla överraskade. Det skulle dock visa sig vara ett bonusår där vi ännu levde på ångorna av Klopps energi medan spelarna samtidigt ville testa att tänka lite annorlunda. Men nu orkar ingen lyssna på tränaren längre, samtidigt som han själv inte verkar ha vad som krävs för att väcka laget.
Att Diogo Jota plötsligt gick bort förändrade såklart mycket, men Liverpools transferfönster under sommaren var också ett steg i fel riktning utifrån vad klubben varit det senaste decenniet. Samtidigt har en efter en av spelarna som var med och tog oss tillbaka till toppen lämnat år för år och nu ska även Mohamed Salah och Andy Robertson tacka för sig efter nio år på Anfield. Kaptenen Virgil van Dijk går in i slutfasen av sitt kontrakt. Alisson ryktas bort. Curtis Jones kan även han vara på väg ut, vilket då kan innebära ett lag helt utan lokalt fostrade spelare. Samtidigt står vi kvar med ett gäng svårälskade karaktärer som för tillfället råkar spela i Liverpool, men som långtifrån visat att de brinner lika mycket för klubben som exemplen ovan.
Låt oss börja med Dominik Szoboszlai som många supportrar pratat om som en eventuell framtida kapten. Frågar du mig borde han inte ens få röra tröja nummer 8. Visst, han har dundrat in några frisparkar, men verkar totalt ha tappat omdömet om både sig själv och klubben han spelar i. Ja, för vem dyker upp på match mot Wolves med dreadlocks på huvudet? Är det verkligen läge att fokusera på frisyren då laget befinner sig i en krisperiod? Och är det sedan efter förlusten mot ligajumbon läge att lägga ut en bild på Vinicius Juniors rosa skor som han fått i present? Att Szoboszlai håller på Real Madrid och haft en av fotbollsvärldens mest osympatiska spelare som idol är ingen hemlighet. Jag är kanske inte beredd att gå så långt som Argentinas förbundskapten Daniel Passarella 1998 som bad hela truppen att klippa sig, men samtidigt har jag svårt att tro att den ungerska mittfältaren hade vågat göra samma sak med Jürgen Klopp som manager eller om han delat omklädningsrum med Steven Gerrard och Jamie Carragher. Szoboszlai hade också det oerhört dåliga omdömet att gestikulera åt fansen kring hur de skulle reagera efter 0-4 torsken borta mot Man City i FA-cupen.
På vänsterbacksplatsen finns en annan ungrare som jag har väldigt svårt för. Milos Kerkez har tagit publikfavoriten Andy Robertsons plats, men har inte övertygat och ser mest vilsen ut. Under en av sina första intervjuer i Liverpooltröjan satt han och påstod sig ha valt nummer sex för att han följt Liverpool mycket som ung och då såg upp till John Arne Riise som grabb. Men Riise lämnade Liverpool då Kerkez var fyra år gammal och det är sedan tidigare känt att det snarare varit Man United som han sympatiserat med.
Även Hugo Ekitiké har haft de röda djävlarna som sitt favoritlag tidigare och trots att han gjort en del mål har antalet frisyrer och dyra jackor varit ännu fler. Nu är det olämpligt att kritisera en korsbandsskadad spelare, men bilden man fått av honom är också att han lika bra hade kunnat springa runt i vilket annat lags tröja som helst. Alexander Isak har knappt kommit in i laget ännu, men sättet som han strejkade sig bort från Newcastle var ju heller inte det snyggaste. Under våren har flera spelare i truppen också fått kritik för att de spenderat lediga dagar med shopping utomlands och managern Arne Slot bor själv inte ens i Liverpool, vilket hans föregångare gjorde.
I dagarna gick även Salah ut med en syrlig text som indirekt riktade sig till Slots taktik och hur Liverpool gått till att bli något helt annat än vad man varit. Så frågan är, var är vi på väg? Fansen reagerar knappt på förluster längre och spelarna ser ännu mer obrydda ut. Från att man tidigare skulle ha kunnat gå i krig för tränaren och spelarna är det knappt några kvar som man känner något för längre. Om Liverpool inte ska bli ett lag utan hjärta och själ så måste någon stämma i bäcken nu innan det är för sent. Och då bör nog någon annan än Arne Slot försöka vända på skutan.
