Jag är född 1970 och vid runt sju till åtta års ålder fastnade jag för suset från läktarna som gick rakt igenom tv-apparaten och in i våra svenska vardagsrum. Det var nästan hypnotiserande.
Men i mitten eller slutet av mars avslutades alltid sändningarna från ligan och väntan fram till FA-cupfinalen i maj var nästan olidlig, som alltid tv-sändes. Men väl där hängde jag vimplar från engelska fotbollsklubbar i lampor, på tavlor och över hela vardagsrummet för att fira denna tilldragelse.
Den brutala finalen 1970 - Chelsea vs Leeds
Jag hade snappat upp historier om den brutala FA-cupfinalen mellan Leeds och Chelsea 1970. En fight som gick till omspel och knappt en enda spelare funnits kvar på planen om dagens domare hade varit rättskipare. Det var Chelseas Ron "Chopper" Harris mot herrar som Norman "Bites yer legs" Hunter och Billy Bremner. Det mest bisarra jag sett - i efterhand - var nog Chelsea-backen Eddie McCreadie som flyger in med en karatespark, rakt i huvudet på Billy Bremner. Det hela slutade med en kontring där Chelsea nästan gjorde mål medan Bremner bara skakade lite på huvudet när han klev upp och fortsatte.... Men inga kort.
Jag kunde allt om finalen, trots att jag aldrig sett den.
Den första matchen slutade 2-2 efter att Leeds mycket underskattade anfallare Mick Jones nog trodde han satte det avgörande målet i den 84:e minuten, men Chelseas Ian Hutchison kvitterade till 2-2 i den 86:e. Även i omspelet gav Jones Leeds ledningen och mycket talade väl för att detta mäktiga Leeds skulle vinna med alla sina stjärnor. Men även Chelsea hade stjärnor, och störst av dem alla var centern Peter Osgood som kvitterade i den 78:e minuten.
Matchen gick till förlängning, där backen David Webb kunde avgöra i den 104: e minuten. Ingen trodde väl att det skulle bli just han, då han snurrats upp om och om igen i den första matchen av Leeds elegante ytter Eddie Gray. Men till omspelet gick Webb in som mittback och kaptenen "Chopper" Harris gick ut på högerbacken. Eddie Gray - mannen som var så sublim i sitt spel att det sades att han inte lämnade skoavtryck i snö - neutraliserades.
Femminutersfinalen 1979 - Arsenal vs Manchester United
Strax innan jag fyllde nio år satt jag framför tv:n hemma hos pappa. Han var relativt nyskild från mamma och trots att han inte gillade fotboll, blev det ett sätt att umgås med mig.
Jag minns Arsenals gula tröjor och en match där de tog ledningen med 2-0 och såg ut att gå mot en seger. Men så i den 86:e minuten får Manchester United in ett reduceringsmål av mittbacken Gordon McQueen. Och i den 88:e gör Sammy McIlroy 2-2. En helt ofattbar vändning i en tid då engelska klubbar var rätt bra på att stänga matcher. Hela Wembley blev en märklig gryta av chock, antiklimax och total eufori.
Men när alla på Wembley försökte hämta sig samtidigt som hela världen väntade in en förlängning, klev Arsenals irländske elegant Liam Brady fram. Han hade varit lysande hela matchen, men m ed en minut kvar att spela flyter han fram på det där karakteristiska viset som bara Brady kunde. Han lägger ut bollen på vänsterkanten till Graham Rix som med ett inlägg finner Alan Sunderland som bara har att raka in bollen i öppen målbur. Några magiska moment av ett spelgeni avgjorde finalen när alla trodde något annat. Det är så stora stunder blir till och stora spelare skriver in sig i historien. Det året blev Liam Brady som förste icke engelsman vald till PFA Player of the Year och tidigare under säsongen gjorde han ett av de vackraste målen i ett London-derby i en 5-0-seger mot Tottenham.
Jag var helt tagen av dramatiken och minns att jag greppade fotbollen, sprang ut på gräsmattan bakom huset där pappa bodde och började "flyta fram" som Liam Brady.
Idolen Trevor Brookings hjässa 1980 - West Ham vs Arsenal
Vi var många som fick hjälp av serietidningen Busters instruktioner om hur man skrev till klubbar för att få autografer från spelare. Det fanns en mall som vi alla kopierade och som de flesta engelska klubbarna nog fick i drivor. Viktigt också att skicka med kuponger som kunde omvandlas till frimärken, för att vara säker på att man skulle få sina autografer.
Förutom mitt favoritlag Evertons alla autografer på en A4-sida (visserligen förtryckta, men det brydde jag mig inte om) så lyckades jag också komma över ett signerat foto på West Hams elegante mittfältare Trevor Brooking. Ända sedan jag på Sportspegeln (eller om det var Sportextra) sett då han skickade upp ett långskott i krysset för England mot Ungern var jag övertygad om att Brooking var något utöver det vanliga. Förutom Everton-spelarna blev han min idol. För grejen med det där skottet var att det inte bara satt i krysset, utan fastnade i klykan som fanns i målen på den tiden. Helt magiskt. Endast de riktigt stora kunde göra såna saker, åtminstone enligt mig. Dessutom hade Brooking varit trogen sitt West Ham, trots att de föll ur högsta divisionen. Något jag höll högt.
Och som andradivisionslag mötte man nu Arsenal i FA-cupfinalen 1980. Ingen trodde väl på detta West Ham och själva finalen blev inte så underhållande som jag hade hoppats, då jag läst spaltmeter om vilken härlig fotboll The Hammers spelade. Men... Brooking avgjorde med matchens enda mål. Någon nickspecialist var han ju inte, men i en tilltrasslad situation faller han likt en fura och får huvudet på bollen. West Ham vinner FA-cupen. Något som definitivt inte minskade Brookings idolstatus hos mig.
Jag minns min ilska när Englands förbundskapten Ron Greenwood höll de "gamla" hjältarna Kevin Keegan och Trevor Brooking utanför startelvan i VM 1982. De kom in i slutet och höll på att avgöra, men England tog sig inte till semifinal. Tjänstefel skrek en tolvårig Per framför tv:n. Inte minst eftersom just Keegan och Brooking hade en nästan telepatisk förmåga att finna varandra på plan. Men tydligen föredrog Greenwood den - enligt mig - mediokre Graham Rix från Arsenal istället för Brooking. Tjänstefel! Ja, det skriker jag än idag.
Evertons finaler på 1980-talet
Mitt älskade Everton hade varit rätt långt ifrån FA-cupfinal i början på 1980-talet. Minns en kvartsfinal mot Manchester City - som aldrig sändes på tv - 1981, men annars var det tunt. Inte sedan vi blev bortdömda i semifinalen 1977 mot Liverpool, där Bryan Hamilton avgjorde med sitt 3-2, bara för att clown-domaren Clive Thomas skulle döma bort det hela. Hands? Offside? Ja, det fanns ingen direkt förklaring, men alla såg att bollen tog i magtrakten på Hamilton. Liverpool vann givetvis returen.
"I Guess That´s why they Call us the Blues" 1984 - Everton vs Watford
Men 1984 hade managern Howard Kendall ett intressant lag med många lovande spelare och först tar de sig till ligacupfinal, vilken förloras mot Liverpool efter omspel. Men i maj kliver de ut på Wembleys gräsmatta tillsammans med "poplaget" Watford. Elton John hade som ordförande och huvudfinansiär tagit sitt Watford från fyran till högsta serien och en FA-cupfinal. Nu satt han på Wembleys läktare och hela världen kunde se hans glädjetårar av stolthet när psalmen "Abide with Me" och "God Save the Queen" framfördes. Det fanns nog inte en människa i hela Sverige som då tyckte att Everton skulle vinna FA-cupen. Förutom jag då... Och det finns en klassisk Everton-banderoll som fångades av tv-bilderna: "Dear Elton, I guess that´s why they call us the Blues".
Matchen i sig blev dock en rätt enkel historia för mitt Everton som vann med 2-0. Ännu en gång sprang jag ut på gräsmattan bakom pappas hus för att försöka göra de där inläggen som Evertons ytter Trevor Steven gjorde. Han liksom slog dem utan att på något sätt rikta kroppen inåt. Magiskt.
Antiklimax i FA-cupfinalen 1985 - Manchester United vs Everton
Sedan följde en storhetsperiod för Everton och förutom ligatitlar och Cupvinnarcupen tog vi oss till FA-cupfinal även kommande säsonger. 1985 hade vi vunnit ligan, Cupvinnarcupen och skulle bara avsluta med en magisk trippel. Vi ställdes mot ett Manchester United som vi kört över med 5-0 i ligan. Det var så gott som klart. Dessutom blev Uniteds Kevin Moran utvisad i första halvlek. Den första utvisningen i FA-cupfinalernas historia. Och nu var det bara en tidsfråga.
Men det Everton som dominerat alla lag, såg helt plötsligt tröga ut. Den beryktat tunga gräsmattan på Wembley sög ned dem. Istället avgör Uniteds Norman Whiteside med ett jättefint skott på extra tid i en match som knappast går till historien för fart eller skönspel. Något chockerande för mig, då Everton på den tiden spelade en fartfylld och intensiv gegenpress-fotboll. Långt innan Jurgen Klopp "uppfann" taktiken.
Jag såg matchen hos en tjejkompis. Ensam nere i deras villa. Jag hade nämligen ingen VHS-video då (var sen med det) och det var ett måste att spela in matchen. Men det hade jag inget för. Besvikelsen var avgrundsdjup. Vår bästa säsong genom tiderna hade kunna sluta med odödlighet. Istället blev det en skitmatch. Tur att inte tjejens föräldrar var hemma, för jag var definitivt inte på ett trevligt humör. Men inte kunde det bli värre än så här. Det var ändå en tröst i bedrövelsen.
Fruktansvärd förlust i finalen 1986 - Everton vs Liverpool
Jo, det kunde det. Faktiskt redan kommande säsong. En säsong vi borde vunnit allt i England. Men istället slutade vi tvåa efter Liverpool i ligan, vilket i sig var bisarrt då vi var ett mycket bättre lag, men de hade genomfört en spurt som aldrig skådats i engelska ligan och vi lyckades tappa titeln i en hängmatch i slutet. Men på Wembley skulle vi ändå ta dem. Jag var helt övertygad.
Vi dominerade första halvlek och borde kanske haft 2-0, men domaren var som vanligt - enligt mig - emot oss. Skyttekungen Gary Lineker lyckades dock få in ett mål. Andra halvlek skulle bara handla bara om defilering. En lite tröst med FA-cupen, fast vi borde haft dubbeln. Men... som vanligt mot Liverpool tappade vi allt. Dansken Jan Mölby börjar dominera och Everton-dödaren Ian Rush gör två mål när Liverpool vinner med 3-1. Dubbeln är deras, fast den borde varit vår.
Det sägs att hela Brasilien gick in i ett sorg- och chocktillstånd när man förlorade finalen i hemma-VM mot Uruguay 1950. Just där och då - i maj 1986 - förstod jag hur det kändes.
"Hillsborough-finalen" 1989 - Liverpool vs Everton
Jag är 19 år. Det är snart dags för studenten och två dagar senare rycker jag in i lumpen. Livet levs mitt i förändringens tid. Tiden då jag satte upp vimplar i lamporna eller jag gick ut och försökte kopiera Trevor Stevens inlägg och när fotbollen och Evertons framfart var viktigare än allt... Ja, den var förbi. Men fortfarande var glöden stark, men just denna dag i maj var den dubbelbottnad.
Några veckor tidigare hade jag varit på föreningsaktiviteter i fjällvärlden och vid en bensinmack kastade jag mig in för att köpa söndagens kvällstidning. Det hade nämligen spelats semifinaler i FA-cupen. Och ja, Everton tog sig vidare till final, men det var något annat som tog över. Något fruktansvärt. Liverpools semifinal mot Nottingham hade slutat med att fans klämts ihjäl på Hillsborough i Sheffield.
Semifinalerna spelades alltid på neutral plan och just Hillsborough var en av de finaste och mest frekventerade arenorna i dessa sammanhang. Men nu hade något gått fel. Man hade tappat kontrollen över insläppet, vilket resulterade i att Liverpool-fans hade klämts ihjäl. Live. Framför tv-kamerorna.
Åkte till Sheffield - men kom aldrig tillbaka
Till slut blev det 96 som sedan blev 97 som dog denna eftermiddag. Alla scousers, det vill säga Liverpool-bor. Sorgen var avgrundsdjup och - som det brukar bli - fanns ingen skillnad mellan blått och rött i staden. Alla sörjde. Alla hade någon släkting eller bekant som drabbats. Det var en konstig tid och på många sätt slutet på en epok med en fotboll i England som inte var rigoröst kontrollerad och där det fanns plats för böljande ståplatsläktare. Det var ju ljudet och rörelserna från dessa som gjort mig sig hypnotiserad av engelsk fotboll framför tv-apparaten hemma i vardagsrummet. Nu skulle kommersialismen ta över. Bit för bit. Otaliga är de scousers man träffar i Liverpool idag som berättar att de sedan ett par decennier inte har råd med sitt säsongskort som de och deras förfäder alltid haft. Tiden mellan Heysel-katastrofen 1985 och Hillsborough 1989 är den tid då engelsk fotboll hade det som tyngst, men allt har inte blivit bättre.
Dramatisk final på Wembley
Det slutade dock med att Everton och Liverpool skulle mötas i FA-cupfinalen på Wembley. En oerhört dramatisk match som Liverpool vann med 3-2 efter extra tid. Men allt överskuggades av staden Liverpools tragedi. Det var på många sätt en vacker och enande final, men den kändes inte som om den var på riktigt.
För första gången på länge hade man tagit bort de där fruktansvärda stängslen som skulle förhindra planinvasioner, men klämde ihjäl folk på Hillsborough. Folk som lämnat sina familjer för att på en lördag ta sig till Sheffield för att se sitt Liverpool spela semifinal i FA-cupen. Folk som såg fram emot en fest. Folk som sedan aldrig kom hem. Inledningsvis skyllde framförallt tidningen The S*n på de "dräggiga" fansen. Men det var ju inte deras fel och än idag kan man inte ens nämna den blaskan när man är i Liverpool.
Känslan för fotbollen var förändrad - för alltid
Och visst, några sprang ut på plan under cupfinalen. Men då handlade det om lyckorus och de sprang genast in igen.
Jag då? Ännu en förlust i en FA-cupfinal för Everton. Än en gång mot Liverpool FC. Men... där och då insåg jag att livet hade andra värden och det markerade även slutet på en era för min del. Jag skulle nog aldrig någonsin få tillbaka den där ungdomliga passionen där ett fotbollsresultat betyder allt. Fotbollen är viktig i mitt liv. Everton är en viktig del av mitt liv, men resultaten för Everton är inte lika viktiga längre.
De formativa åren - och kärleken finns kvar
I en tid då mitt fotbollsintresse formades var dessa finaler de som formade mig allra mest. Än idag har jag tydliga minnen. Minnen som aldrig kommer att förblekna. Och då hade jag ändå aldrig sett Chelsea - Leeds live, men på min tid handlade det minst lika mycket om att läsa om fotboll som att se på den. Idag kan man se alla matcher och det matas ut information överallt, inte minst i social media. Då fick man söka sig till den. Vänta in Stefan Thylins kolumn på söndagar i Aftonbladet, läsa den årligt utkommande Tipsboken från pärm till pärm (förutom tipssystemen, vilket tyvärr var mer än hälften av boken) såväl som att boka engelska fotbollstidningar på Pressbyrån, vilka alltid kom någon vecka senare, men det var det vi hade. För att inte glömma tidningen Vi Tippa, där det ofta förekom långa och bra artiklar om klubbarna i England. Det var det vi fick, men kärleken till fotbollen var inte mindre för det.
