?Det började i vanlig ordning bistert, 0-1 efter bara ett par minuters spel och "ska den här matchen ta slut innan den ens börjat"-känslan infann sig tämligen omgående. Men tillskillnad från många andra matcher nu på slutet så vek laget inte ner sig efter ett tidigt insläppt mål. Tvärtom - laget kom tillbaka och jobbade sig snabbt in i matchen igen.

Passande nog så var det grovjobbaren, Robin "grässpecialisten" Nilsson, som var uppe och skottlobbade in kvitteringen. Rättvist var bara förnamnet och 1-1 i paus kändes faktiskt i underkant. Inte minst med tanke på Hümmets smått oförklarliga miss två meter ifrån det öppna målet en bit in i halvleken. Men så är det ju också en sådan säsong, där varken marginaler, domslut, tuvor eller tur - är direkt på våran sida.

Andra halvek fortsatte lite i samma anda, jämt skägg och två lag som inte direkt visade upp något supersjälvförtroende, Felix Hörberg exkluderad. För Hörberg (i skrivande stund precis uttagen i det svenska U20-landslaget) är inte bara lagets stora utropstecken den här säsongen, han är också en av få spelare som visar upp någon form av självförtroende i tider som dessa. Han tar för sig på planen och håller just nu på att spela sig till en riktgt ljus fotbollsframtid (glöm inte ta ordentligt betalt för honom bara!).

Och det var just Hörberg det skulle handla om i andra halvlek. Som först rånades på en solklar straff, helt obegripligt att ingen av domarna ser att göteborgaren drar i honom vid avslutningsläget. Känns också ganska givet att Hörberg "straffas" för att han står på benen och söker avslutet istället för att lägga sig platt och gnälla. Men sådan är Fairplay (hint, hint, host, host), ibland belönas man och ibland bestraffas man.  

Men Hörberg fick sin revansch, detta då han kommit loss och ställts ensam med Dahlin-Junior och snyggt dunkat in ledningsmålet. Pulsen vandrade i detta skede så sakteliga upp på en inte helt hälsosam nivå och för första gången på bra jäkla länge kändes doften av tre poäng. Men icke. 

I den sista tilläggsminuten drar Zoran på sig ett solklart rött kort efter att ha sparkat Tobias Hysén i ansiktet. Glädjeruset som var påväg att brisera förvandlades till någon form av märklig tomhet. Inte bara för att det var en jäkligt obehaglig incident, utan också för att jag plötsligt kände mig övertygad om att frisparken skulle hamna i mål. För det är ju en sådan säsong. Och det gjorde den såklart, 2-2 i den 99e spelminuten. 

Ett avslut på matchen ovärdigt lagets fina insats, som förtjänade att vinna. Jag stängde ner och har nog aldrig känt mig mer perplex över en inspelad bortapoäng. Varken glad, ledsen eller arg. Bara tom.