Inför Återstarten

 

Det finns något enahanda över småprovinser som måste slå sig för bröstet över något de egentligen inte kan leverera. Å andra sidan drack jag det kanske godaste kaffet någonsin där, plain brygg, perfekt gjort. Men det är faktiskt rätt vackert där, framför allt om man tar sig en liten bit utanför, ut mot cowboy-land. För det är verkligen Vilda Västern, så som jag minns det från dels svartvita filmer och dels från det år jag bodde i en senapsgul Cabby Deluxe i Norsesund.

 

Norsesund: Några stationer från Alingsås mot Göteborg. Man passerar sjöar, stationer där nationalklenoden Olle Ljungström levde och skaldade ”Jag och min far”, där författaren och en av Sveriges främsta översättare Erik Andersson bor med sin lika briljanta livskamrat. Där bodde jag alltså och hade det ganska bra. Min värdinna, författaren Pamela Jaskoviak, och jag hade det på det hela taget väldigt bra, vi två och hennes tre barn och hunden Tjabo. Min kids kom på besök och framför allt Jonathan älskade stället. Det var lite som norra Öland: bräckt vatten och ljus och en hel del kärlek.

 

Idrottsligt är väl Alingsås just inget vidare, men vilken ort är egentligen det. Man har sina hjältar, i detta fall handbollslaget som våra grönvita krigare tampats med, och fotbollsbröderna Elmander. De sistnämnda hörde till talangklubben Holmalund. Deras damlag spelade i dåvarande Damallsvenskan 2001, 2017 bröt man sig ur det som då hette Elitettan och bildade Alingsås FC; något oklart varför man valde tillägget FC, men det hade väl en smula med Vilda Västern att göra.

 

För att anknyta till just den metaforen är väl damlaget mest att likna vid en sidsteppad diligens på prärien omringad av indianer. Nedflyttning lär det bli, sannolikt tillsammans med lika hopplösa men betydligt mer sportsligt oorganiserade Linköping som borde presterat bättre. Ansvariga för den klubben skall skämmas. Men att Alingsås damer skulle vika ner sig självmant när många av dem kommer till årets höjdpunkt på Kanalplan ikväll, nej, det kommer inte att ske. I truppen finns kompetens, vilja och strävan, och huvudtränare Peo Häggström gör faktiskt små mirakel med de medel han har att tillgå.

 

Senast Bönorna mötte Alingsås var borta på Gerdskenvallen. Komfortabel vinst den 8 mars, inte bara Internationella Kvinnodagen utan främst min sedan länge döde fars födelsedag. Jag var där. Och det var ungefär där och då jag trodde att vi skulle jogga hem serien; tror nog till och med att jag uttryckte det i en panel… Att jag aldrig lär mig. Tabellen ser ut som följande inför återstarten ikväll:

 

hisingen 27 poäng, + 33

Sveriges Enda Lag 26 poäng, + 16

hybrisknorrande köpelaget 26 poäng, + 13

Och någorlunda tätt därbakom skuggar hyresgäster och Kristianstad.

 

Hur det kunde bli såhär är i mina ögon rätt svårbegripligt, med tanke på den trupp, ekonomi och spetskompetens (i alla led) som finns. Givet tabelläget ser jag det nu som svårt att komma ifatt BK Häcken, inte minst med tanke på målskillnaden (vem trodde detta i våras!), och vi skall dessutom hålla undan för ett Malmö som med sin plånbok till slut kommer att vara lokföraren i svensk damfotboll. Det bör bekymra på Årsta!

 

Sommaruppehållet kom med detta skrivet lägligt. Våra hjältar Smilla Holmberg och Ellen Wangerheim fick briljera i EM och visa blivande förbundskaptenen Tony G att framtiden redan är här, men annars? Spelartappen, inte minst Bella Andersson, lär bli kostsamma, åtminstone initialt.

 

Nyförvärven är än så länge oprövade kort. Att vår älskade målvakt Anna Tamminen sannolikt blir borta säsongen ut är en grej; hon har inte varit lika dominant i år och vi har fullgoda ersättare i ljuvliga Moa Edrud och nyförvärvet/hemkommaren Emma Holmgren. Framåt är det ju inte så att det spritter i benen, trots den kvaliteten truppen besitter. Ellen Wangerheim i all ära, men Hammarby behöver verkligen ha tillbaka en Cathinka Tandberg på den nivå där hon skall vara.

 

Gällande den sistnämnda har jag funderat en del sedan hennes egentligen skada… Jag litargivetvis på vårt medicinska team här – Ida Wiberg, Frida Merrifield, Emma Skarle och Jennifer Settergren, för att inte tala om den ”rådgivande idrottspsykologen” Janne Ferner, alla är suveräna! – men eftersom det inte riktigt kommunicerats från officiellt håll blir jag bekymrad. En meniskskada med efterföljande operation är inget för vecklingar, snarare Modesty, men det är ju just Blaise som Cathinka är. Där kan bli en uppgift från vår nye sportchef att bita i: Kommunikation.

 

Ja, vi har ju alltså en ny sportchef. Arnor Smarason är en hjälte, men än så länge ett oprövat kort. Jag har läst och hört såväl skepsis som hjärtskärande kärlek. Låt oss avvakta. Jag tillåter mig att lyssna på en mig närstående blivande förbundskapten: ”Jag är så förbannat stolt över tjejerna!”

 

För att återkomma till Norsesund. Det behövs mer litteratur i Hammarby. Den unge poeten Leon Jaskoviak Åstrand, född 2021, som för övrigt spelade i Gerdsken: