Förmågan mot bättre motstånd

Dagen efter en tung förlust mot ett förmodat topplag, där Blåränderna dominerade matchen spelmässigt, är det svårt att veta huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt. Magkänslan pekar mot det senare. För tredje året i rad förlorade Djurgården hemma mot MFF med 1-0 efter en spelmässigt god insats, efter ett något chansartat segermål. Detta efter ungefär tio år av fullständig blårandig dominans på “badrumsmattan”. Något har hänt, och det är inte bra för Djurgården.

Å andra sidan är det tydligt att Jani Honkavaaras Djurgården 2.0 har beståndsdelar som tidigare saknats hos Stockholms Stolthet. Passningsspelet och förmågan att behålla bollen inom laget på begränsade ytor är långt mycket bättre än vad Kim Bergstrand och Tomas Lagerlöfs lag kunde stoltsera med. I matchen mot MFF presterade Djurgården bättre än skåningarna i allt förutom (1.) Gjorda mål, och (2.) Andel av skott som träffade mål, enligt Bolldata.se . Inget av detta hjälper Djurgården utifrån den redan spelade matchen, och det är helt sant att datan pekar mot att hemmalaget borde ha gjort mål. Nu gjorde man inte det, men de spelmässiga tendenserna framåt är trots allt positiva överlag.

Cyniska motståndare

MFF har alltid haft ett visst mått av cynism i sitt spel, men att det skådespel som kunde beskådas på 3 Arena under fredagskvällen snarare påminner om Gnaget. Faktiskt tycker jag att de konstanta avbrotten, misstänkta filmningarna och allmänna jävligheten (“shithousery”-tendenserna?) kraftigt överskuggar vad man brukar få se i Stockholms mörkare grannkommun. Kanske är Pontus Jansson faktiskt skadad, vilket såklart hade varit väldigt tråkigt. Men att sätta sig ned tre gånger under samma avbrott kändes extremt överdrivet, inte minst kändes det som om mittbacken tappade intresset för att sitta på gräsmattan när han inte fick någon uppmärksamhet från varken domare eller läkarteamet.

Personligen tycker jag att hela föreställningen, alltså hela MFF:s agerande i slutet av matchen, var pinsam och jag hoppas innerligt att jag hade känt likadant om det var Djurgården som stått för den. Kanske var det vad som gav MFF tre poäng. Kanske är det nästa del i fotbollens utveckling. Uppenbarligen är det ingenting som den svenska domarkåren bemödar sig med att bestraffa. Att en skribent på SvenskaFans inte tycker att det är tillräckligt ärligt, att det någonstans besudlar idrotten, väger sannolikt inte särskilt tungt. Att Djurgården inte klarade av att hantera det kan visa sig kostsamt under säsongen, inte minst i derbyn, förutsatt att man inte drar lärdom av fredagsmatchen.

Djurgår'n faller för eget svärd

Faktum är att jag inte ser MFF:s cynism som den största anledningen till att Blåränderna blev poänglösa i matchen. Stockholmarna dominerade matchen i mycket stor utsträckning och klarade helt enkelt inte av att varken kapitalisera på sina bästa perioder, eller för den delen samla sig tillräckligt för att bibehålla sitt spel efter den motgång som baklängesmålet innebar. När man till slut lyckades etablera ett tryck mot bortamålet fattade man fel beslut, och hade för lite tid på sig att lyckas bryta ned det starka MFF-försvaret.

Det är inte riktigt rättvist att dra alltför stora slutsatser kring någonting efter tre omgångar, varav en mot vad man kan tänka sig kommer vara ett topplag. Med det sagt finns det frågor som kräver svar gällande spelarnas psyken vid baklängesmål. Djurgården spelar enormt fin passningsfotboll och kommer sannolikt ha mycket kontroll över framtida matchbilder under säsongen. Då kan man inte bryta ihop som man gjorde under gårdagen, när motståndarna får oväntad utdelning. Å andra sidan tror jag mycket på det blårandiga laget, som offensivt är väldigt beroende av några unga och relativt oerfarna spelare. Djurgården satsar på att bygga något RIKTIGT bra inför kommande säsonger, och att utsättas för den här typen av motgångar kan också stärka en grupp. Inte minst när den är så välmående som den blårandiga truppen faktiskt verkar vara.

En tydlig, blårandig förstemålvakt

Efter en dryg säsong när man pendlat mellan Filip Manojlovic och Jacob Rinne verkar den senare till sist ha tagit rollen som förstemålvakt i Djurgården. Insatsen mot GAIS var helt fantastisk och Rinne var direkt matchavgörande vid flera tillfällen. Kanske ska han kunna få en hand på bollen vid Kalmars första mål, men det är långt från en tabbe. Övriga två insläppta mål under de inledande tre matcherna är svåra att beskylla målvakten för. Lägg därtill hur Rinnes otroliga passningsfot och förmåga att röra sig upp till halvplan (!) ger laget ett övertag i possession-spelet som jag vill hävda att inget annat lag har i Allsvenskan.

Jag har alltid tyckt att Rinne bör vara den målvakt som Djurgården ska satsa på. Dels handlar det om att jag inte upplever honom som klart sämre än Manojlovic i någon del av spelet. Dels handlar det om vapnet som Rinnes passningsfot är. Slutligen är det sannerligen inte negativt att han är svensk utifrån utlänningskvoten. På sikt tror jag att det ger en större tydlighet till försvararna i laget, såväl som till målvakten själv, att ha en tydlig etta mellan stolparna. Frågan är bara hur Manojlovic ställer sig till att nöta bänk i Djurgården, samt hur klubbledningen väljer att agera om och när Malkolm Nilsson Säfqvist kommer tillbaka

Fysiska järnkaminer

Som tidigare nämnt är det ganska trevligt att se på den blårandiga statistiken i matchen. Hemmalaget hade fem gånger så många hörnor, ungefär tre gånger så många avslut och drygt fyra gånger så högt xG som MFF (lite beroende på vilken tjänst man använder). Allt detta tyder på spelmässig dominans. Enligt Allsvenskans egna statistik är det också intressant att Djurgården dominerade fysiskt utifrån löpkapacitet. Blåränderna sprang generellt mer än skåningarna, 126,5 km jämfört med MFF:s 121 km. Ser man till individuell statistik var det bara Otto Rosengren av gästerna (2:a bakom Matias Siltanen) som tog sig in i topp 7 utifrån löpmeter bland spelarna i matchen. Även sett till uppnådd maxhastighet var Djurgården bättre, även om den statistiken egentligen inte behöver betyda särskilt mycket.

Så, visst. Djurgården har ett klart mycket bättre passningsspel, och en mer ambitiös spelidé utifrån att använda sig av passningsskicklighet för att luckra upp lågt stående försvar, än under Kim & Tolles tid. Å andra sidan tyder matchen mot MFF på att den fysiska kapaciteten hos spelarna, som ofta var avgörande för den tidigare tränarduons fotboll, fortfarande finns kvar. För att återgå till att glaset idag känns ganska halvtomt: Kanske skulle Djurgården ha tjänat på att slå in lite fler bollar från kanten när man jagade den där kvitteringen, sett till att man uppenbarligen sprang mer än motståndarna.