Egentligen kommer Sverige in i den första halvleken mer och mer i takt med att klockan tickar. Men de första 10-15 minuterna är under all kritik. Schweiz skapar en handfull hörnor på lika många minuter, har ett skott i stolpen och hotar med farliga kontringar gång efter annan. De blågula stjärnorna skapar ingenting under inledningen av matchen.
Det är tragiskt att den kvalitén som finns hos spelare som Alexander Isak, Viktor Gyökeres och Lucas Bergvall inte kan utnyttjas skarpare och oftare. Det är ett underbetyg av Jon Dahl Tomasson att inte få ut mer av detta offensiva landslag. Två gånger i den första halvleken blixtrar det till – Bernhardsson hittar in till Gyökeres som spelar snyggt med Bergvall och Isak som träffar stolpen ena gången, Gyökeres och Isak lyckas från ingenting servera Lucas Bergvall öppet mål den andra gången. Det må vara en klyscha och en självklarhet, men sådana lägen måste sitta. I synnerhet när Jon Dahl Tomassons Hawaiifotboll är både filosofin och verkligheten.
Lucas Bergvall var nära två gånger men fick inte in bollen. ”Det är talande för hur svensk landslagsfotboll mår”
Det var självklart att Schweiz skulle få in ett mål till slut. Att det skedde genom en billigt tilldömd straff spelar ingen roll – det var välförtjänt. Den danske förbundskaptenens svar på detta var att byta in Anton Saletros till tonerna av ytterligare burop från hemmafansen. Det är talande för hur svensk landslagsfotboll mår. Kvar på bänken satt stjärnor som Anthony Elanga, Roony Bardghji, Hugo Larsson och en Benjamin Nygren i bra målform. Att 2-0 kommer på tilläggstiden bara förstärker bilden och känslan av total misär.
Det kan faktiskt inte fortsätta så här. Och det kan faktiskt inte heller bli värre med en annan förbundskapten. I och med förlusten är gruppsegern så gott som helt körd, men det ska ändå mycket till att Sverige missar ett playoff helt och hållet. Tack vare räddningsplankan som är Nations League lär Sverige få en sista chans att kvalificera sig till VM i mars 2026. Det är nästan ett halvår dit.
Jon Dahl Tomassons experiment har misslyckats. Det var spännande, det fungerade bra mot blåbärsnationer i Nations League men det fungerar inte när det verkligen gäller. Ju tidigare det svenska fotbollförbundet tillsätter en ny förbundskapten desto större är chansen att nå VM 2026. Jag kan bara inte tänka mig att det kan bli värre än vad det är just nu. Och inte heller kan jag tänka mig att någon på det svenska fotbollförbundet på fullaste allvar tror att nuvarande förbundskapten är den som skulle lyckas bäst i ett eventuellt VM-slutspel.
Förutom att Tomasson misslyckats på planen går det att peka på att omklädningsrummet inte heller står bakom honom. Trots att Robin Olsen inte fått så många sympatier för sitt gnäll gynnar det ingen pressad tränare att bli hårt kritiserad i media. Och bråket mellan Hugo Larsson och kvällens huvudperson är ytterligare ett exempel på att det kanske inte är glada toner som präglar relationen mellan förbundskaptenen och spelargruppen.
Sveriges tid av tränare från olika ytterligheter av fotbollsfilosofin kanske är förbi. Från Janne Andersson till Jon Dahl Tomasson – kanske är det nu dags att gå den gyllene medelvägen? Eller bara någon annan väg än Jon Dahl Tomassons. För det kommer inte gå sämre trots att tiden är knapp. För snart är den ute.
