England
2021-03-01 13:15
Krönika: ”Ett tomrum och en saknad av London”
”Det är lätt att ta saker för givet, men det är när upplevelser blir omöjliga som man verkligen saknar dem. När pappa fick sitt sjukdomsbesked, innan reserestriktionerna blev ett faktum, lovade jag att hedra hans framtida bortgång med en ensamhelg i London. Att bara samla tankar och tänka på mig själv, att försöka stanna upp och njuta av varje sekund”, skriver Oskar Kiisk.
Oskar Kiisk
1 kommentarer
“Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting”, slås fast tidigt i Sällskapsresan.
Det är i stor utsträckning en sanning. Även om Sverige är ett fantastiskt land, med fyra tydliga årstider och egna resmål anpassade för alla plånböcker och intressen, så kan man ofta känna att folks känsla att lämna något trumfar drömmarna på plats. Åtminstone var det väl så förr om åren när resandet var mer sällsynt. När det kommer till London känner jag raka motsatsen. Att jag definitvt reser till någonting där jag vill få ut maximalt av varje tillbringad minut.
Det här är till viss del en text om fotboll, men även en text om en känsla av saknad.
Allt började såklart med ett brinnande fotbollsintresse i allmänhet och en vurm för Tottenham i synnerhet. Första gången jag fick upp ögonen för Tottenham var i mitten av 90-talet när min stora förebild på planen, den hårfagre superstrikern Jürgen Klinsmann, skrev på för Spurs. Redan där såddes ett frö. Han gjorde totalt två säsongslånga sejourer i liljevitt, men väckte något i mig.
År 2000 skulle jag, tillsammans med familjen, för första gången åka till England och London. En fantastisk höstvecka med både kulturella iakttagelser och naturligtvis en fotbollsmatch. Av en händelse lyckades min nu bortgångne pappa att få två biljetter till Tottenham-Sunderland. Jag var fast. Och det var inte bara tack vare Anderton, Carr, Armstrong och Ferdinand och de andra som fixade en finfin 2-1-seger i norra London. Sunderland kom till White Hart Lane med ett enastående bortastöd med enorma röstresurser.
Även om fotbollen vid det här laget redan hade blivit hyfsat kommersialiserad så var det någonstans fotboll på riktigt, så som vi nostalgiker vill minnas den. Det tog sju år innan jag återvände till London, men en vän hade hittat ett bra upplägg för att kunna se Tottenham möta Blackburn i kombination med en rad andra aktiviteter, de flesta nattetid.
Hur dålig än matchen var så kunde jag summera helgen som något alldeles extra. Jag var fast. Jag hade verkligen rest till någonting. Som 20-åring förstod jag att man kunde ha så fantastiskt roligt blott tre timmars flygresa bort. Nu tar det väl snarare två och en halv timme, men ändå. Året efter ville jag visa min mognad så jag gav tillbaka till pappa och tog med honom till White Hart Lane. Vi passade dessutom på att se gemytliga Leyton Orient derbyspela mot Millwall, som har ett lite annat rykte. Det som kännetecknar mina minnen från de här två resorna, som ägde rum i oktober 2008, var hur imponerade folk var över att två svenskar åkte till London för att se två rätt mediokra lag. Nu är knappast lokalbefolkningen imponerad av fotbollsturister, utan snarare trött på dem.
Kenilworth Road, Luton.
• • •
Ska jag bara rabbla minnen från mina resor?
Det skulle jag kunna göra, men då skulle ni tröttna.
Så, vi kortar ned det hela. Jag har sett Tottenham slå ut Milan, med Zlatan Ibrahimovic i laget, ur Champions League. Jag har också sett Millwall möta Doncaster i ösregnet på ett halvfullt The Den en kylslagen tisdag i november. Jag fick uppleva Upton Park (Boleyn Ground, om ni vill) innan den försvann. Stora kontraster, vackra kontraster. En gång var jag så kär i London att jag åkte två helger i rad. Och även om jag definitivt reste till någonting så kanske jag måste inse att jag där och då delvis reste från någonting. Det är lätt att falla in i en nostalgisk fälla där man ältar gamla historier och visst var många saker bättre förr. Fotbollsarenor blev nöjeskomplex, butiker ersattes av kedjor och mysiga pubar köptes upp och brandades enligt en tydlig modell i ett ramverk.
Att åka till London är inte alls särskilt unikt och hamnar man i trakterna runt Oxford och Regent Street känns svenska som ett av de vanligaste språken, liksom på vissa av pubarna runt storlagen i Englands arenor. Ändå kan man känna sig ganska anonym och det är väl en del av charmen med att spatsera runt i en storstad.
Det är lätt att ta saker för givet, men det är när upplevelser blir omöjliga som man verkligen saknar dem. När pappa fick sitt sjukdomsbesked, innan reserestriktionerna blev ett faktum, lovade jag att hedra hans framtida bortgång med en ensamhelg i London. Att bara samla tankar och tänka på mig själv, att försöka stanna upp och njuta av varje sekund.
Nu är det inte möjligt att göra den typen av Londonresa jag vill, men när livet och världen förhoppningsvis inom en snar framtid återgår till det normala är flygbiljetten till London det första jag bokar. Då ska jag tillåta mig själv att ta den tid jag behöver för att verkligen njuta, för att insupa den atmosfär som är svår att hitta på andra platser. Lyssna till ljudet av en stad i ständig förändring, med byggarbetsplatsernas konstanta muller. Uppskatta utryckningsfordonens sirener i stadens ständiga rush hour. Jag ska köpa tidningen på hörnet, sätta mig på första bästa pub med en perfekt kolsyrad och tempererad ljus lager och kanske visa upp det via sociala medier. Sen ska jag med matchbiljetten i fickan närma mig väl vald pub i närheten av en arena och lyssna, titta och kanske till och med prata med främlingar. För sånt kan man göra i London.
Så: varför skriver jag då detta?
Förmodligen av den enkla anledningen att mina årliga Londonresor det senaste året uteblivit och lämnat ett enormt tomrum. Och kanske för att det är – eller snarare var – något speciellt med fotboll på plats i England, i synnerhet en eller två divisioner under Premier League. Och kanske för att jag saknar min pappa och minns de gånger vi fick en helg där tillsammans. Förmodligen en blandning av nämnda beståndsdelar.
Några favoriter i London
Kafé: Bar Italia. Kommentarer överflödiga.
Pub: Finns för många, men The French House i Soho är fantastiskt. Liksom Churchill Arms i Kensington, med sin thaimat. Coach & Horses i Mayfair tillhör kategorin otroliga byggnader. The Harp, Covent Garden, The Pride of Spitalfields, Shoreditch och The Eight Bells, Putney Bridge är några andra personliga favoriter.
Restaurang: Berners Tavern har allt. Goda drinkar, välfyllda sejdlar och suverän mat i en magisk lokal.
Snabbmat: De turkiska spetten på Ezgi i N17.
Arena: White Hart Lane, såklart. En riktig fotbollsarena. Bland existerande platser: Kenilworth Road, Luton. Ett måste innan de flyttar.
Sevärdheter: Utsikten från The Shard är att rekommendera, liksom sommarutflykten med båt till Greenwich. London har något för alla, men undvik kön på Madame Tussauds.
Bästa CL-minne: Tottenham - Milan i åttondelen 2011. 0-0 och Spurs vidare. Otrolig kväll.
Bästa PL-minne: Tottenham - Newcastle 5-0, 2012. Uppvisning i fotboll innan Redknapp ryktades till landslaget och formen störtdök. Dessutom mål av Niko Kranjcar.
Bästa Championship-minne: Charlton - Crystal Palace 0-1, 2012. Ett suveränt bortafölje höjde stämningen rejält denna fredagkväll, när Wilfried Zaha höll i taktpinnen på planen.
Bästa League One-minne: Luton - Peterborough 4-0, 2019. En propagandainsats på ett glatt sjungande Kenilworth Road.
Bästa konsertupplevelse: Axel Boman och John Talabot på Corsica Studios. Intimt och dansvänligt.
Bästa teaterminne: Lejonkungen, 2000. En klassiker.
Det är i stor utsträckning en sanning. Även om Sverige är ett fantastiskt land, med fyra tydliga årstider och egna resmål anpassade för alla plånböcker och intressen, så kan man ofta känna att folks känsla att lämna något trumfar drömmarna på plats. Åtminstone var det väl så förr om åren när resandet var mer sällsynt. När det kommer till London känner jag raka motsatsen. Att jag definitvt reser till någonting där jag vill få ut maximalt av varje tillbringad minut.
Det här är till viss del en text om fotboll, men även en text om en känsla av saknad.
Allt började såklart med ett brinnande fotbollsintresse i allmänhet och en vurm för Tottenham i synnerhet. Första gången jag fick upp ögonen för Tottenham var i mitten av 90-talet när min stora förebild på planen, den hårfagre superstrikern Jürgen Klinsmann, skrev på för Spurs. Redan där såddes ett frö. Han gjorde totalt två säsongslånga sejourer i liljevitt, men väckte något i mig.
År 2000 skulle jag, tillsammans med familjen, för första gången åka till England och London. En fantastisk höstvecka med både kulturella iakttagelser och naturligtvis en fotbollsmatch. Av en händelse lyckades min nu bortgångne pappa att få två biljetter till Tottenham-Sunderland. Jag var fast. Och det var inte bara tack vare Anderton, Carr, Armstrong och Ferdinand och de andra som fixade en finfin 2-1-seger i norra London. Sunderland kom till White Hart Lane med ett enastående bortastöd med enorma röstresurser.
Även om fotbollen vid det här laget redan hade blivit hyfsat kommersialiserad så var det någonstans fotboll på riktigt, så som vi nostalgiker vill minnas den. Det tog sju år innan jag återvände till London, men en vän hade hittat ett bra upplägg för att kunna se Tottenham möta Blackburn i kombination med en rad andra aktiviteter, de flesta nattetid.
Hur dålig än matchen var så kunde jag summera helgen som något alldeles extra. Jag var fast. Jag hade verkligen rest till någonting. Som 20-åring förstod jag att man kunde ha så fantastiskt roligt blott tre timmars flygresa bort. Nu tar det väl snarare två och en halv timme, men ändå. Året efter ville jag visa min mognad så jag gav tillbaka till pappa och tog med honom till White Hart Lane. Vi passade dessutom på att se gemytliga Leyton Orient derbyspela mot Millwall, som har ett lite annat rykte. Det som kännetecknar mina minnen från de här två resorna, som ägde rum i oktober 2008, var hur imponerade folk var över att två svenskar åkte till London för att se två rätt mediokra lag. Nu är knappast lokalbefolkningen imponerad av fotbollsturister, utan snarare trött på dem.
Kenilworth Road, Luton.
• • •
Ska jag bara rabbla minnen från mina resor?
Det skulle jag kunna göra, men då skulle ni tröttna.
Så, vi kortar ned det hela. Jag har sett Tottenham slå ut Milan, med Zlatan Ibrahimovic i laget, ur Champions League. Jag har också sett Millwall möta Doncaster i ösregnet på ett halvfullt The Den en kylslagen tisdag i november. Jag fick uppleva Upton Park (Boleyn Ground, om ni vill) innan den försvann. Stora kontraster, vackra kontraster. En gång var jag så kär i London att jag åkte två helger i rad. Och även om jag definitivt reste till någonting så kanske jag måste inse att jag där och då delvis reste från någonting. Det är lätt att falla in i en nostalgisk fälla där man ältar gamla historier och visst var många saker bättre förr. Fotbollsarenor blev nöjeskomplex, butiker ersattes av kedjor och mysiga pubar köptes upp och brandades enligt en tydlig modell i ett ramverk.
Att åka till London är inte alls särskilt unikt och hamnar man i trakterna runt Oxford och Regent Street känns svenska som ett av de vanligaste språken, liksom på vissa av pubarna runt storlagen i Englands arenor. Ändå kan man känna sig ganska anonym och det är väl en del av charmen med att spatsera runt i en storstad.
Det är lätt att ta saker för givet, men det är när upplevelser blir omöjliga som man verkligen saknar dem. När pappa fick sitt sjukdomsbesked, innan reserestriktionerna blev ett faktum, lovade jag att hedra hans framtida bortgång med en ensamhelg i London. Att bara samla tankar och tänka på mig själv, att försöka stanna upp och njuta av varje sekund.
Nu är det inte möjligt att göra den typen av Londonresa jag vill, men när livet och världen förhoppningsvis inom en snar framtid återgår till det normala är flygbiljetten till London det första jag bokar. Då ska jag tillåta mig själv att ta den tid jag behöver för att verkligen njuta, för att insupa den atmosfär som är svår att hitta på andra platser. Lyssna till ljudet av en stad i ständig förändring, med byggarbetsplatsernas konstanta muller. Uppskatta utryckningsfordonens sirener i stadens ständiga rush hour. Jag ska köpa tidningen på hörnet, sätta mig på första bästa pub med en perfekt kolsyrad och tempererad ljus lager och kanske visa upp det via sociala medier. Sen ska jag med matchbiljetten i fickan närma mig väl vald pub i närheten av en arena och lyssna, titta och kanske till och med prata med främlingar. För sånt kan man göra i London.
Så: varför skriver jag då detta?
Förmodligen av den enkla anledningen att mina årliga Londonresor det senaste året uteblivit och lämnat ett enormt tomrum. Och kanske för att det är – eller snarare var – något speciellt med fotboll på plats i England, i synnerhet en eller två divisioner under Premier League. Och kanske för att jag saknar min pappa och minns de gånger vi fick en helg där tillsammans. Förmodligen en blandning av nämnda beståndsdelar.
Några favoriter i London
Kafé: Bar Italia. Kommentarer överflödiga.
Pub: Finns för många, men The French House i Soho är fantastiskt. Liksom Churchill Arms i Kensington, med sin thaimat. Coach & Horses i Mayfair tillhör kategorin otroliga byggnader. The Harp, Covent Garden, The Pride of Spitalfields, Shoreditch och The Eight Bells, Putney Bridge är några andra personliga favoriter.
Restaurang: Berners Tavern har allt. Goda drinkar, välfyllda sejdlar och suverän mat i en magisk lokal.
Snabbmat: De turkiska spetten på Ezgi i N17.
Arena: White Hart Lane, såklart. En riktig fotbollsarena. Bland existerande platser: Kenilworth Road, Luton. Ett måste innan de flyttar.
Sevärdheter: Utsikten från The Shard är att rekommendera, liksom sommarutflykten med båt till Greenwich. London har något för alla, men undvik kön på Madame Tussauds.
Bästa CL-minne: Tottenham - Milan i åttondelen 2011. 0-0 och Spurs vidare. Otrolig kväll.
Bästa PL-minne: Tottenham - Newcastle 5-0, 2012. Uppvisning i fotboll innan Redknapp ryktades till landslaget och formen störtdök. Dessutom mål av Niko Kranjcar.
Bästa Championship-minne: Charlton - Crystal Palace 0-1, 2012. Ett suveränt bortafölje höjde stämningen rejält denna fredagkväll, när Wilfried Zaha höll i taktpinnen på planen.
Bästa League One-minne: Luton - Peterborough 4-0, 2019. En propagandainsats på ett glatt sjungande Kenilworth Road.
Bästa konsertupplevelse: Axel Boman och John Talabot på Corsica Studios. Intimt och dansvänligt.
Bästa teaterminne: Lejonkungen, 2000. En klassiker.
