Den här typen av videor, där spelarna får visa upp sig, har vi sett förr. Samma namn brukar återkomma, de som klubben har bestämt är ”sköna”; de svarar på frågor i en studio och larvar sig och skrattar, för att någon har dåligt uttal eller en galen rutin. Deras agerande gör inte något för att motverka klyschan om idrottsmän som glada hundar. Förhoppningen från klubbens sida är att klippet ska bli viralt, vilket väl är helt i linje med sociala mediers poäng.
Tidigare har det funnits någon rim och reson i galenskapen, klippen har inte blivit för sjuka. Men nu har något hänt.
I det här klippet leker spelarna nämligen kockar; Liam Delap har på sig en fransk mustach, Pedro Neto går runt i köket och tar emot order. Han misslyckas med att hacka en paprika och skrattar in i kameran.
Och jag sitter där och förstår inte vad jag bevittnat.
Ni vet det där uttrycket » I can never unsee that?«
Så känner jag.
Och jag tänker att det är dessa personer som ska representera min klubb, gå ut på plan och bära fanan, högt. Varje gång jag ser Pedro Neto driva mot en försvarare, eller Liam Delap starta ett anfall från bakåtvänd position, kommer jag tänka på dem. Minnesbilderna kommer reducera dessa spelare, som jag egentligen vill se som slagmän på ett krigsfält, slagmän för Chelsea, till dokusåpadeltagare.
Låt våra Chelseaspelare vara Chelseaspelare, och inget annat.
