FEWL
2013-02-13 00:00
Paul Kemeny om engelsk fotboll: Läge för Ben Foster att tänka om?
Paul Kemeny
Ben Fosters karriär är ganska anmärkningsvärd. När han som 23-åring återigen inte var i närheten av att ta en plats i sin moderklubb Stoke gick han på lån till Wrexham, dem femte låneklubben för Foster under en fyraårsperiod.
I Wrexham blev han lagkamrat med Darren Ferguson, och när laget skulle spela cupmatch mot Southend satt pappa Ferguson på läktaren för att följa sin son. Wrexham vann med 2-0, Foster gjorde sin livs match och Sir Alex betalade där och då £1m för att ta unge Foster till Old Trafford.
Watford gav Foster chansen att spela i Premier League på lån från United, och det var här han blev uppkallad till landslaget första gången. Debuten kom i en februarimatch mot Spanien 2007. Fem landskamper senare tackade Foster tack och hej till Fabio Capello, pensionerade sig från landslaget och har fortfarande inte ändrat uppfattning trots att han idag skulle rankas som Englands näst bästa målvakt.
Men det är väl orden näst bästa som inte riktigt duger för Foster. Han är en familjekär småbarnsfar som inte känner att han vill lägga ner den tid som krävs på att vara tvåa, och kan inte Roy Hodgson övertala honom lär nog ingen kunna göra det.
Men när man ser honom spela önskar man ibland att någon skulle få honom att ändra uppfattning. Bra engelska målvakter växer inte på träd längre, prestationer som den mot Liverpool i måndags, liksom hans form för West Bromwich under hela säsongen tyder på att han utvecklats till en fantastisk målvakt, och som dragit ned på de misstag som gjorde att Sir Alex till slut inte ville satsa på honom.
I dags form skulle han utmana Joe Hart om målvaktströjan för England. Han skulle förmodligen fortfarande vara nummer två, men konkurrensen om målvaktspositionen skulle öka avsevärt.
Utmanarna? Fraser Foster har potential, Jack Butland är framtiden, Robert Green är för dålig, John Ruddy är okej, Kelvin Davis sitter på bänken, Jason Steele spelar för Middlesbrough. Och så vidare.
Varför situationen med engelska målvakter är som den är kräver sitt alldeles egna utrymme här på bloggen. Jag nöjer mig så länge med att önska att Ben Foster skulle tänka om.
I Wrexham blev han lagkamrat med Darren Ferguson, och när laget skulle spela cupmatch mot Southend satt pappa Ferguson på läktaren för att följa sin son. Wrexham vann med 2-0, Foster gjorde sin livs match och Sir Alex betalade där och då £1m för att ta unge Foster till Old Trafford.
Watford gav Foster chansen att spela i Premier League på lån från United, och det var här han blev uppkallad till landslaget första gången. Debuten kom i en februarimatch mot Spanien 2007. Fem landskamper senare tackade Foster tack och hej till Fabio Capello, pensionerade sig från landslaget och har fortfarande inte ändrat uppfattning trots att han idag skulle rankas som Englands näst bästa målvakt.
Men det är väl orden näst bästa som inte riktigt duger för Foster. Han är en familjekär småbarnsfar som inte känner att han vill lägga ner den tid som krävs på att vara tvåa, och kan inte Roy Hodgson övertala honom lär nog ingen kunna göra det.
Men när man ser honom spela önskar man ibland att någon skulle få honom att ändra uppfattning. Bra engelska målvakter växer inte på träd längre, prestationer som den mot Liverpool i måndags, liksom hans form för West Bromwich under hela säsongen tyder på att han utvecklats till en fantastisk målvakt, och som dragit ned på de misstag som gjorde att Sir Alex till slut inte ville satsa på honom.
I dags form skulle han utmana Joe Hart om målvaktströjan för England. Han skulle förmodligen fortfarande vara nummer två, men konkurrensen om målvaktspositionen skulle öka avsevärt.
Utmanarna? Fraser Foster har potential, Jack Butland är framtiden, Robert Green är för dålig, John Ruddy är okej, Kelvin Davis sitter på bänken, Jason Steele spelar för Middlesbrough. Och så vidare.
Varför situationen med engelska målvakter är som den är kräver sitt alldeles egna utrymme här på bloggen. Jag nöjer mig så länge med att önska att Ben Foster skulle tänka om.
