Ett MFF som möjligen återfått sin själ mot ett Sirius som plötsligt vuxit till en seriös toppkandidat. Det var laddat för en riktig fotbollsfest denna vackra, men småkyliga vårkväll i Malmö.
Förutsättningarna var en aning blandade. MFF som börjat bra och med krigarsegern mot Djurgården borta i bagaget har sett starkare och starkare ut, men smolken i bägaren var såklart Pontus Janssons korsbandsskada. Tragiskt för Ponne och kännbart för Di Blåe, då Jansson var helt briljant mot DIF.
Dessutom saknades en annan veteran som startat väldigt bra i år, Robin Olsen, vilket också kändes som ett litet oroväckande avbräck. I avsaknad av dessa herrar tog Bleon Kurtulus och Johan Dahlin plats i startelvan som i övrigt var sig lik:
Dahlin - Stryger, Kurtulus, Rösler, Busanello - Ali, Lundbergh, Rosengren, Sjöstrand - Haksabanovic, Botheim.
Sirius ställde upp enligt följande:
Celic - Rönnlöf Castegren, Soumah, Anker, Krusnell - Nildén, Lindberg, Bjerkebo, Heier, Persson - Ure.
Matchen kunde börjat riktigt illa för MFF då Sirius höll på att chocka hemmalaget redan efter en dryg minut då Robbie Ure fick ett bra läge vid straffpunkten, men avslutet blockades och vi slapp en riktig mardrömsstart.
MFF:s första avslut på mål kom efter en hörna i nionde minuten, men Erik Botheim fick ingen fart på ett rätt avancerat volleyförsök, utan bollen plockades lätt av Siriuskeepern Celic.
Bättre gick det för Sirius efter en hörna för dem i den trettonde minuten. Bollen skruvades in hårt mot MFF-målet och efter lite kalabalik i målgården hamnade bollen framför fötterna på Mohamed Soumah som från nära håll smällde upp bollen i Johan Dahlins nättak. 0-1 till gästerna och ett jobbigt underläge för Di Blåe.
En mycket tung start på matchen och roligare blev det inte när Pontus Janssons ersättare Bleon Kurtulus skadade sig kort efter målet och tvingades gå ut. Det var bara att försöka se det positivt och tänka att det fanns mycket tid att spela på, samt att Andrej Djuric nu fick chansen att visa vad han går för.
MFF hade förtvivlat svårt att få igång ett eget spel och att komma fram till målchanser. Sirius försvarade sig aggressivt och bra och varje gång de vann boll satte de fart i omställningar som var svårhanterade för MFF. Känslan efter en halvtimma var att Sirius ledde rättvist.
I den trettiofjärde minuten fick Oscar Sjöstrand en djupledsboll ner mot kortlinjen och blev möjligen fälld i straffområdet. Åtminstone såg det ut så från läktaren, men domaren Kristoffer Karlsson valde att fria till hemmalagets och publikens stora frustration.
MFF:s första stora målchans kom först i den fyrtiotredje minuten då Oscar Sjöstrand ryckte sig loss i en högerposition och sköt ett lågt skott som Celic släppte retur på, Erik Botheim var nära att raka in kvitteringen och även Taha Ali fick till slut ett skottläge men avslutet gick utanför.
Summerar man första halvlek kan man nog säga att bortalagets ledning var välförtjänt. Sirius anno 2026 är ett bra lag med spets både offensivt och defensivt. Dessutom har laget en viss cynism och hårdhet som känns lite ny. Jag skulle vilja säga att Sirius är ett lag som har fått hår på bröstet.
MFF som var så hårda mot Djurgården i Stockholm såg lite segare och trubbigare ut. I de fall man vann boll och kunde ställa om slarvade man bort bollen och när vi försökte etablera spel på Sirius planhalva slutade det ofta i farliga omställningar för bortalaget. Det faktum att MFF bara skapade en bra målchans under första halvlek säger en del.
Coach Ramirez gjorde ett byte i paus då han tog ut Theo Lundbergh som hade en tung första halvlek och satte in Adrian Skogmar.
Efter en trevande start på andra satte faktiskt MFF Sirius under lite press. Efter ett hyggligt långskott från Otto Rosengren flyttade MFF upp positionerna och satte Uppsalalaget under tryck ett par minuter. Sirius visade dock direkt att man kunde vinna boll och ställa om farligt, vilket mattade MFF.
Men i minut femtiofem ryckte inbytte Skogmar loss i straffområdet, slog en hård passning in framför mål och efter visst trassel kunde Sead Haksabanovic trycka in kvitteringen, 1-1.
Knappt hann hemmapubliken jubla färdigt förrän domaren Kristoffer Karlsson blåste straff för Sirius efter en block av Colin Rösler. Det såg mycket märkligt ut, Rösler var chockad och publiken i uppror. Karlsson valde dock att konferera med sina assisterande kollegor och se på tusan, domslutet ändrades! Ingen straff således.
Föga hjälpte detta då ett passivt MFF-försvar i sextionde minuten lät Isak Bjerkebo vända, vrida och slutligen sikta in 1-2 till Sirius intill Johan Dahlins högra stolpe. Oerhört frustrerande och sömnigt av MFF som just fått en stor boost och fått igång läktarna på allvar.
Å andra sidan började matchen nu präglas av lite "raggarfotboll". Det tröga trubbiga MFF blev frejdigt och aggressivt, samtidigt som Sirius fortfarande var framåtlutande. Det öppnade upp matchen och gjorde den mindre förutsägbar.
Tyvärr lyckades inte den mer frimodiga taktiken och i stället för en kvittering till 2-2 kom Sirius upp och på ett inspel från höger kunde Robbie Ure utöka till 1-3 för ett Sirius som var en personifiering av ett lag i medgång och självförtroende. För MFF var uppförsbacken plötsligt mycket brant.
Oscar Sjöstrand byttes ut och Daniel Gudjohnsen kom in, men MFF tycktes ha svårt att hämta sig efter Sirius tredje mål och det dröjde fram till minut sjuttiosju innan det hände något framåt igen. Då tog sig Taha Ali in i straffområdet och en snabb kombination senare kunde Adrian Skogmar göra 2-3 från nära håll. Det var match igen!
Ramirez gjorde två byten till efter målet, Ali och Haksabanovic gick ut och Sigurdsson och Åstrand John kom in.
Energinivån steg igen, läktarna dånade och Ramirez såg ut som en kolerisk Linus på linjen, men skulle det räcka till en kvittering?
MFF flyttade upp, satte tryck och spelade vågat, hela tiden medvetet om Sirius farliga omställningsspel. Samtidigt, vad hade man att förlora?
Efter nittio minuter kom skylten för extra tid upp och visade sju minuter. En evighet för Sirius, men en hundradels sekund för MFF.
Tyvärr blev MFF hafsigt och slarvigt under övertidsminuterna och lyckades inte alls få till en riktig slutforcering och Sirius vann till slut rättvist med 2-3.
Om inte Sirius blir sönderköpta i sommar har de alla möjligheter att göra en Mjällby i år. De är gedigna, spelskickliga och tuffa. Man har spetsspelare i Ure, Persson och Soumah.
För MFF är det bara att fortsätta att kriga. Idag tappar man koncentrationen ett par gånger i fel lägen och det står oss dyrt. Pontus Jansson saknades också, t ex vid 0-1, men samtidigt visar vi vilja och en tro på att vi skulle kunna komma tillbaka. Det finns ett frö till något bättre.
Säsongen är lång, det gäller att inte bli allt för nedslagen ännu. Fast natten är svart är alltid himmelen blå.
