Matchkrönika: 28 år senare
Häckens prestationskramp fortsätter. Den här gången var det Åtvidaberg som reste hem från Rambergsvallen över östgötaslätten med tre psykologiskt blytunga poäng. Senast det hände var för 28 år sedan.
Cynism, tvivel och rädsla
Jag hoppade av spårvagnen på Wieselgrensplatsen och gick in i gångtunneln under Virvelvindsgatan. Tunneln var mörk och längs den kalla betongväggen stod en tjej och rökte. Den billiga tobaksröken stack i mitt ansikte och jag tog ut mina steg för att snabbare nå ljusögat i tunnelns ände.
Luften var tung och fuktig över Hisingen den här kvällen. Under de melankoliskt gråsprängda molnbankarna lyste Rambergsvallens grönsöta gräsmatta upp som ett symboliskt trafikljus. Alla tecken vittnade på förhand om att höstsäsongens första heat skulle vinnas ikväll. Genrepet i fredags mot Lilleström gav löften om att mål-ångesten från Elfsborgsmatchen var bearbetad och undanlagd. Häcken och Peter Gerhardsson hade fått möjlighet att läsa upp sina betyg under sommaruppehållet, och förhoppningen bland Häckensupportrarna var att första hösttentan skulle bli godkänd mot ett på pappret svagare motstånd.
Micke Larsson på TT satt framför mig på pressläktaren och vi diskuterade om det var ett på-nytt-fött Häcken som skulle visa upp den där ny-upplockade midsommarformen. Om BK Häcken ikväll skulle smaka lika gott som färskpotatisen som hunnit mogna färdigt sisådär en, två dagar innan midsommarafton. Micke tippade på att Hisingens stolthet var redo att bjuda upp ett gastronomiskt fotbollsmål där alla lämnade Rambergsvallen mätta och belåtna.
Själv var jag mer cynisk och bakom mig satt Dennis Andersson. Han hälsade som alltid varmt och genuint men hans kroppsspråk och blickfång talade också om försiktighet. Han sa att det här var en svår och psykologiskt viktig match. Betydelsen av att starta starkt och påbörja brobygget mot en spännande men också krävande höst med Europa League-kval och ett fungerande allsvenskt matchmaskineri.
Peter Swärdh, en tränare vars fotbollsfilosofi på många sätt överensstämmer med Gerhardssons, kom till Rambergsvallen med allt att vinna. Senast laget lyckades vinna på Hisingen var för 28 år sedan. Ett par timmar innan avsparken tog lagledningen beslutet att vila Dioh Williams som hade problem med sin fotled. Det öppnade för 17-åringen, Carlos Strandberg i truppen. Kometen från Hisings Backa hade inför matchen varit namnet på mångas läppar. Dennis berättade att Carlos tagit för sig med sund balans av ödmjukhet och attityd och smält bra in i gruppen.
Från varmt till kallt
Eftermiddagsregnet hade lagt sig som en filtduk över gräsplanen när spelarna sprang in. Sonny Karlsson hade gjort Dennis Andersson sällskap på de gula sittunderlagen som Hisings-generalen tagit fram. De satt varken hårt eller mjukt och frågorna de satt på kändes likvärdiga med underlaget.
Häcken inledde sådär offensivt frejdigt som laget senast gjorde mot Elfsborg och det syntes inledningsvis i matchen att det inte var något fel på varken motivation eller hunger. Men efter cirka 20 minuter började jag känna igen mönstret. Det var inte bara luften som var tung. Spelarnas huvuden kändes blytunga med tankar på allt det där om vad som händer när vi inte gör mål. Martin Ericssons suveräna passning gick fram till Moestafa El Kabir innanför straffområdet. Skytteligaledaren kom fri med Henrik Gustavsson men målvaktens utrusning är bra och skottvinkeln blir minimal.
En tiondedels sekund för lång betänketid gjorde att El Kabir inte nätade. För två månader sedan skulle hans avslut fått tvinga vaktmästarna på Rambergsvallen att byta nät.
Åtvidaberg spelade enligt förutsättningarna. Peter Swärdhs taktik med satsningar på snabba omställningar via Kristian Bergström och Imad Zatara uppenbarade sig tidigt. De var inte här för att föra spelet. Östgötarna lade krutet på disciplinen och chanserna som uppstod efter fasta situationer.
Häcken försökte gång på gång såga sig igenom gästernas mittfält men Daniel Sjölund och rivjärnet, Mohammed Abubakari, låg ofta rätt i position. Det räckte tyvärr långt därför att hemmalaget spelade omständligt och slog bort mängder med passningar i lägen där målchanserna väntade runt hörnet.
Domare Tobias Mattsson blåste av första halvlek där hemmalaget vunnit både bollinnehavet med 54-46 och skottstatistiken med sammanlagt sju avslut totalt, varav två på mål, mot gästernas ett och noll på mål. Jag gick bort till pressrummet på Lundbybadet där värmen var så påtaglig att jag undrade om det odlades apelsiner på taket. De mörkgråa kvällsmolnen började sakta vandra in över himlavalvet när andra halvlek sparkades igång. Jag hoppades att tankeverksamheten lättats upp och att spelarna mer svävade på instinkten.
Men jag hoppades tyvärr förgäves. Åtvidaberg gör allt rätt och inte otippat är ledningsmålet en produktion mellan poängspelarna Kristian Bergström och Daniel Sjölund. Bergströms passning i straffområdet tas emot av Sjölund, som med bevakningen att döma, kan promenera bort till Arnolds Gatukök på Eketrägatan och komma tillbaka med en hel special, för att sedan göra 1-0 till gästerna.
Efter ångestminuten börjar dock mina förhoppningar väckas till liv när Carlos Strandberg får instruktioner av Christian Lundström. I den 61:e matchminuten får 17-åringen göra debut till jublet av förväntansfulla supportrar och klubbledning. Skulle kvitteringen äntligen komma? Strandberg, 185 centimeter lång och matchvikt 85 kilo, visade att han är att räkna med och gav nu sina medspelare fler spelalternativ.
Mörkt som natten
Men klockan klämtade och chanser för såväl Strandberg och El Kabir uppstår men avsluten saknar både skärpa och kyla. Frustrationen och lagets prestationsångest går att ta på när allt som kan gå fel – går fel. I jakten på kvitteringen ramlar Sisyfos-stenen än en gång ner över spelarna och klubben. Den här gången är det Viktor Prodell som både kan köpa och äta upp sin korvmeny innan han rullar ned motgångsstenen över Hisingens stolthet.
En 0-2 upphämtning kändes 2012 som en realistisk möjlighet. Det kunde till och med kännas att chansen till seger fortfarande fanns där. I går efter 76 spelade minuter började publiken bläddra i Västtrafiks tidtabell för nästa spårvagnsavgång från Wieselgrensplatsen.
Och kanske tänkte även Dominic Chatto på det när han i matchens sista ordinarie spelminut drar på sig sitt andra gula kort i ett läge där domaren lagt till sju minuters tillägg. Alltså en sista chans till att mobilisera en offensiv där egentligen allt kunnat hända. Utvisningen kommer naturligtvis inte av slump. Chattos opolerade tackling manifesterade kvällens matchkänslor och om publiken tyckte det var onödigt, då var det inget mot vad Peter Gerhardsson kände. Hans besvikelse på honom efter matchen var påtaglig, motiverad och befogad.
Efter slutsignalen sjöng Åtvidabergsspelarna i omklädningsrummet. Deras segersång slog i väggarna och glädjen satt 28 år långt ner i stämmorna. Häcken förlorar sin andra raka hemmamatch. När det hände senast vet jag faktiskt inte och just nu gör jag som Peter Gerhardsson alltid gör och lägger statistiken i soporna.
