Rekordstort bortafölje (NY) Med tanke på den besvikelse, frustration och till och med uppgivenhet som byggdes upp bland MFF-supportrar förra säsongen var det enormt glädjande att se det stora bortaföljet i bortapremiären. Än mer glädjande att nivån hos vår klack inte sjönk vid det insläppta målet utan snarare höjdes (i alla fall som det lät via sändningen). Jag är övertygad om att vi kommer att behöva ha tålamod med laget i år. Vi behöver stötta och göra allt vi kan på läktaren, och ventilera eventuell frustration, besvikelse eller liknande mellan matcherna.
Vänt underläge (NY) Så skönt det var att se laget hämta upp underläget man hamnade i. Visst hade man önskat att man kunde vända hela vägen till seger, men detta kändes ändå som ett fall framåt. Det som nog frustrerade mig mest förra säsongen var hur laget föll samman vid motgångar, ängsligheten som kom fram vid insläppta mål eller gjorda misstag. Det hoppas jag slippa se i år, och detta fick det hoppet att leva.
Spännande nyförvärv visade upp sig (NY) En farbror Oscar har lämnat och så plötsligt så kom det in en ny spännande Oscar att lära känna. Och efter bara ett par få träningar med laget fick vi se honom i spel, om än ganska kort, mot Örgryte. Och jag tror nog att de flesta blev nöjda med vad de såg. En spelare med fart, som kunde skapa chanser på egen hand men också för sina medspelare. Debuten lovade onekligen gott! Även här kommer dock det där tålamodet in. Även om han gjorde en bra debut så ska vi inte lägga alldeles för mycket på de unga axlarna meddetsamma. Det tar tid att komma till en ny klubb och det kan komma svackor innan allt satt sig. Som ett exempel så tog det ju ett tag för Otto Rosengren att växa in i laget.
På väg mot sitt gamla jag? (NY) Och ja, på tal om Otto. Vi saknade nog honom mer än vi kanske insåg i slutet av förra säsongen. Nu börjar han komma igång så smått efter sin skada. Mot ÖIS var han ok i första och växte sen enormt i andra. Han vann boll på boll och visade vilja och jävlaranamma, och var lite sådär lagom småful emellanåt. Den inställningen och den typen av spel har jag saknat, så: Varmt välkommen tillbaks Otto!
Lite välbehövlig revansch (NY) Nej, han har inte visat vad vi förväntat oss sedan han kom tillbaks till MFF den gode Robin Olsen. Men, mitt blödiga jag lider ändå med en spelare som blir hackkyckling. Det lär inte finnas någon som mått sämre av att han underpresterat än Robin själv. I premiären fick vi se en Robin som, förhoppningsvis, kunde lämna planen med en betydligt bättre känsla. Han stod för ett par riktigt bra räddningar och gjorde ett säkrare intryck. Även om jag alltid kommer att vara team Johan så gjorde det mig glad att se.
Hemmapremiär med avtackning stundar (NY) Hemmapremiär! Flagghav! Avtackning av Oscar Lewicki! Vårsol! (Please vädergudar, se till att det blir så.) Ett gäng härliga ingredienser som pekar mot en härlig söndag. Det är alltid något särskilt med hemmapremiären, även om det nu spelats några matcher redan på Stadion. Träffa folk man inte sett på länge, trängas med likasinnade och sjunga fram laget. Underbart! Och så får vi möjligheten att hylla fine farbror Oscar efter hans långa och framgångsrika karriär i MFF. Jag längtar verkligen!
Även denna "glaset är halvfullt-tant" har såklart saker jag blir orolig och brydd över kring Malmö FF. Fattas bara annat när det handlar om en förening som engagerat en sedan barnsben. Det som malt lite efter premiären är inställning och/eller attityd på planen. Det har pratats mycket om att vi gör en omstart. Att spelare och klubb är revanschsugna och hungriga efter fjolåret. Och att vi nu kan satsa allt på Allsvenskan. Det borde liksom finnas tändvätska så att det räcker och blir över. Jag hade förväntat mig att se detta på spelarna från start. Istället tyckte jag att det dröjde tills vi var tvungna att jaga en kvittering innan de vaknade till på riktigt. Så ska det väl ändå inte behöva vara. På söndag vill jag se full tändning från början!
