Mjällby behövde inte ens glänsa – Kalmar FF ser oroväckande svaga ut

Kalmar hade bollen och såg pigga ut första kvarten, men Mjällby tog ledningen i minut 16 när Stroud satte 1–0 efter en snabb omställning. Efter det blev matchen mer kamp än spel, med många avblåsningar och få riktigt öppna målchanser.

I andra halvlek fick Mjällby längre stunder med boll, Kalmar fick svårt att få fast något offensivt och i minut 73 kom 2–0 efter att Mjällby vunnit boll högt och Bergström stött in.

Halvleken präglades också av skador: Max Nilsen hann knappt in innan han tvingades av igen, Kindberg spelade vidare med känning men byttes senare, och mot slutet fick även Miettinen kliva av med en känning.

Mjällby gick ut i en 3–4–3 och det var tydligt direkt att de inte var stressade över att Kalmar hade bollen i inledningen. De låg lågt men inte passivt. Avstånden mellan lagdelarna var små och laget såg ut som att de visste exakt när de skulle kliva och när de skulle falla.

Kalmar fick rulla via mittbackar och dubbelpivot, men så fort bollen skulle in centralt på en mittfältare som skulle vända upp, då small det till. Mjällby tryckte på i rygg, kom nära utan att bli ihåliga och tvingade Kalmar att spela ut mot kanten eller backa hem. Det var ett lugnt och organiserat försvarsspel där Mjällby ofta var först in i situationerna och fick Kalmar att tappa tempo offensivt gång på gång.

När Mjällby väl hade boll var vägarna fram mycket mer direkta än Kalmars. De försökte sällan spela sig fram via mitten med flera korta kombinationer. I stället sökte de tidigt ut på kant, med wingbackarna som breda alternativ.

När laget kom upp på offensiv planhalva klev ytterforwards inåt och hamnade närmare Bergström, vilket gjorde att Mjällby alltid hade fler kroppar centralt om bollen väl skulle in i boxen. Det såg inte alltid snyggt ut, men det var konsekvent.

1–0-målet kom exakt ur den matchplanen. Kalmar flyttade upp mycket folk och överbelastade på sin vänstersida. När bollen tappades blev det stort bakom, och Mjällby var blixtsnabba.

Stroud fick bollen i rätt yta, tog löpningen från egen planhalva och ryckte sig fri trots att Kalmar försökte jaga ikapp med flera spelare. Avslutet var iskallt – en lugn placering förbi Kindberg in i hörnet. Mjällby behövde inte skapa fem chanser. De behövde en.

Efter ledningsmålet fortsatte Mjällby bygga sin match på det de är bäst på: kollektivt försvarsspel och arbetsinsats. Ett tydligt exempel var jobbet på kanterna. När Mjällby tappade boll fanns ingen tvekan, spelare som Gustafsson tog maxlöpningar hem för att hjälpa sin wingback och stänga ytor.

Kalmar hade sin mest livliga spelare i Chourak, som ofta ville ha bollen ute på sin kant och vika inåt. Mjällby lät honom sällan komma in i boxen med fart.

Ofta kom de dubbelt, ibland tog de frisparken utanför straffområdet. Det gjorde att Kalmar fick många små fasta situationer, men i öppet spel kom de sällan till de där rena, farliga lägena.

I den första halvleken fanns det också en Mjällbyspelare som stack ut i hur trygg han såg ut med bollen: Tidstrand.

Han var lugn i mottagningarna, slog passningar framåt med bra tajming och vågade ibland sätta en genomskärare längs marken när Kalmar stod lite fel. Det gav Mjällby en liten bonus, för även när de inte hade långa anfall så kunde de ändå flytta upp laget genom ett par smarta passningar.

I andra halvlek kom Mjällby ut med samma elva och nu såg man mer av deras offensiva idéer. De rullade längre perioder, inte för att hålla i bollen för sakens skull, utan för att locka Kalmar åt ena hållet och sedan byta sida snabbare.

Ett återkommande mönster var att man hittade ner en spelare som droppade på vänstersidan och sedan slog en snabb passning eller cross över till höger där en överlappande spelare kom i fart. Det gav Mjällby ett par halvlägen och gjorde att Kalmar fick springa mer sidled.

Runt timmen kom bytena och det var då skadorna började äta upp matchen. Max Nilsen kom in men hann knappt bli varm innan han skadade sig efter en kollision och tvingades av nästan direkt.

Det störde rytmen och gjorde matchen ännu mer upphackad. Trots det fortsatte Mjällby vara farligast när de fick komma med fart, särskilt på högerkanten där de kom runt och fick ett läge mot bortre ytan som gick precis utanför.

Avgörandet kom sedan på en detalj som säger mycket om Mjällby i den här matchen: press och disciplin. Kalmar försökte spela sig ur nära egen box, Mjällby var tajta i pressen, vann bollen högt och anfallet slutade med att Bergström kunde stöta in 2–0. Där dog matchen.

Mot slutet kom ytterligare en smäll i form av skada när Miettinen också fick kliva av med en känning. Det säger en del om hur andra halvlek såg ut: mycket dueller, mycket stopp, och flera spelare som fick känna av det.

Kalmar startade i en 4–2–3–1 och första 10–15 minuterna såg det riktigt bra ut. De rullade med lugn, var trygga i sina passningar och hittade ofta in centralt innan de spelade ut mot kant. Rosenqvist var aktiv hela tiden och hotade i djupled, vilket gjorde att Mjällby aldrig kunde stå helt bekvämt.

Kalmar fick också en tidig frispark som gick strax över ribban och en hörna som blev stökig framför mål när bollen dippade ner och Mjällby fick rensa. Det var Kalmar som satte tonen i starten.

Men det som fällde Kalmar var att de gav bort matchens viktigaste läge. När man flyttar upp laget och överbelastar på sin vänstersida måste man antingen spela sig ur med kvalitet, eller ta det säkra. I stället tappade Kalmar bollen och blev straffade direkt.

Bakom deras uppflyttning fanns ytan som Mjällby älskar att attackera, och Stroud utnyttjade den fullt ut. Efter 0–1 fortsatte Kalmar ha mycket boll, men de fick allt svårare att göra något av den.

Det blev tydligt hur Mjällby pressade Kalmars centrala spel. När Kalmar försökte spela in på innermittfältare som skulle vända upp kom Mjällby snabbt i rygg och låste fast dem. Kalmar fick ofta gå ut mot kant eller slå längre bollar tidigare än de ville.

Det gjorde att deras anfall ofta fastnade innan sista tredjedelen. Chourak var den som försökte bryta mönstret. Han ville ha bollen, tog emot på kanten, vek inåt och försökte skapa frisparkar och skottlägen.

Men även där fick Kalmar ofta “bara” frisparken utanför boxen i stället för att komma in i den. De hade några fasta situationer som såg lovande ut, men i öppet spel blev det för få klara chanser.

En annan sak som syntes var att Kalmar sällan kom med folk i omställningar. När de försvarade sjönk de ner ganska platt och lämnade i princip bara sin nia kvar där framme.

När bollen sedan vanns fanns det få alternativ framåt, och anfallaren blev ensam mot flera Mjällbyspelare. Det gjorde att Kalmar inte kunde utnyttja de få stunder där Mjällby stod lite högre.

I paus valde Kalmar att ta av sin 16-åring och i stället skicka in Olusanya. Det bytet gav inte den effekt man hoppats på. Olusanya såg inte riktigt påkopplad ut från start och kom fel in i tempot direkt.

Kalmar sjönk dessutom ner i ett kompakt block i början av halvleken och första sju minuterna fick de knappt låna bollen alls. Mjällby styrde tempot och flyttade runt spelet utan att bli stressade. När Kalmar väl fick längre anfall igen blev det hackigt och långsamt.

Chourak, som varit den som stuckit ut mest i första halvlek, försökte först hitta nya ytor och rörde sig mer över planen. Men ju längre halvleken gick desto mer försvann han ur matchen.

Han fick inte samma lägen att vika in, kom inte rätt i tajming och till slut plockades han också av, vilket gjorde att Kalmar tappade sin tydligaste kreativa punkt.

Olusanya fick samtidigt en tung start. En omställning förstördes av en onödig offside-löpning och i andra situationer tappade han boll nonchalant centralt när laget behövde lugn.

Det gjorde att Kalmar aldrig fick någon rytm i sitt anfallsspel och de sista 20 minuterna blev väldigt idéfattiga.

1) Mjällby vann utan att imponera – men det var ändå rättvist.
Det var ingen match där Mjällby spelade ut Kalmar eller skapade chans på chans. De var periodvis ganska enkla med bollen och såg inte ut som ett lag som ville “showa”. Men de var tydliga i sin matchplan, stabila bakåt och straffade Kalmar när lägena kom. Kalmar hade mycket boll i början, men få riktigt rena chanser i öppet spel. Över 90 minuter känns 2–0 logiskt.

2) Stroud visade exakt varför Mjällby inte vill sälja.
1–0-målet är ren kvalitet: han tar löpningen i rätt läge, har kraften att rycka sig fri och lugnet att placera avslutet. Men det är inte bara målet – han är den typen av spelare som gör att Mjällby kan spela sin fotboll. När de vinner boll behöver de någon som kan bära kontringen själv, hota i djupled och göra något av “ingenting”. Det är lätt att förstå varför klubben sägs säga nej när buden börjar närma sig 20-30 miljonersklassen. Stroud är en nyckelspelare för detta Mjällby.

3) Andra halvlek blev en skadehalvlek: tre smällar och ett “rekord” på Max Nilsen.
Det blev mycket avbrott och ryckigt spel efter paus. Max Nilsen hann knappt in innan han skadade sig och fick kliva av igen – två minuter på planen och sedan byte, riktigt otur. Kalmars målvakt Kindberg kände också av det, försökte spela vidare men tvingades till slut ge upp och bytas ut. Och sent i matchen fick även Miettinen kliva av med en känning. Tre skador i en halvlek gör mycket med rytmen, och det gynnade Mjällby som redan ledde.

4) Chourak var lysande i första – i andra försvann han helt och byttes ut.
I första halvlek var Chourak Kalmars tydligaste hot. Han ville ha boll, utmanade, vek in och fick Mjällby att ta flera frisparkar för att stoppa honom. Men efter paus syntes han knappt. Han fick inte samma ytor, kom inte rätt i tajmingen och när Kalmar blev mer passiva tappade han också sina situationer. Till slut byttes han ut, och då tappade Kalmar sin sista riktiga kreativitet.

5) Vem ska göra målen i Kalmar – och Mjällbys andra halvlek luktade paus-snack med utskällning.
Kalmar ser tunna ut offensivt just nu. Mycket boll ibland, men väldigt få lägen som känns “nu blir det mål”. Vem ska göra målen när det väl ska avgöras? Den frågan hänger kvar efter den här matchen, särskilt när de sista 20 minuterna blev idéfattiga och nästan ordlösa framåt. Samtidigt var Mjällby tydligt bättre efter paus än i slutet av första. Det kändes som två olika lag: mer fart, mer kontroll, mer tydlighet. Något sades i paus – kanske en rejäl utskällning – för effekten syntes direkt i hur de kom ut och tog tag i matchen.