Det finns säsonger som tar mer än de ger. 2025 var en sådan. För mig personligen har det varit en prövning att följa Gefle IF. Inte för att förluster i sig är något nytt, utan för att de blivit så många, så återkommande och så förutsägbara. När en klubb nästan jämt håller till i botten av tabellen förändras också något hos supportern. Man slutar drömma och börjar hoppas. Och till slut hoppas man inte ens på segrar, utan på att det inte ska bli värre.
Det är i det läget Gefle IF befann sig när säsongen gick in i sitt avgörande skede. Och det är därifrån den här krönikan måste utgå.
Gefle IF klarade sig kvar i division 1. Det ska inte förringas. Kvalspel är brutalt, skoningslöst och obarmhärtigt. Laget stod pall när det verkligen gällde. Men att hålla sig kvar är inte samma sak som att vara på rätt väg. Snarare tvärtom: 2025 blev säsongen som visade hur farligt det är att driva elitfotboll utan tydlig riktning, struktur och ansvarsfördelning.
Inför säsongen drogs svångremmen åt rejält. En ung, tunn och i flera fall oprövad trupp fick bära ett ansvar som var större än vad situationen medgav. Det är en strategi som kan fungera, men bara om omgivningen är stabil, ledarskapet tydligt och tålamodet långsiktigt. Inget av detta fanns på plats. Resultaten uteblev, självförtroendet sjönk och Gefle parkerade i bottenskiktet.
När låneavtalet med Sirius presenterades såldes det in som en lösning. I praktiken blev det en halvmesyr. Spelare som inte tränar med laget, som bara kliver in på matchdag, bygger inga relationer och skapar ingen kontinuitet. Det var aldrig en grund att stå på, bara ännu ett sätt att skjuta problemen framför sig.
Sommaren blev därefter vad sommaren ofta blir i krisande klubbar. Ett desperat transferfönster. Värvningar som behövdes där och då, men som samtidigt ökade kostnaderna och suddade ut bilden av vad Gefle egentligen ville vara. Att kontraktet till slut säkrades via kval var en lättnad, men också en varningsklocka.
En central fråga i detta är ledarskapet. Rawez Lawan har haft en dubbelroll som både huvudtränare och sportchef. Det är ett orimligt ansvar att lägga på en enskild person, oavsett kompetens och ambition. Gefle IF har inte haft en renodlad sportchef på många år, och det börjar märkas. När en klubb ber en tränare vara både arkitekt, byggare och brandman, då är det inte konstigt att huset blir snett.
Detta är inte en kritik av Lawan som person. Tvärtom. Det är ett strukturellt problem. Här måste styrelsen ta ett betydligt större ansvar. Det räcker inte att peka ut riktning från styrelserummet, man måste arbeta operativt, nära den sportsliga vardagen. Kompetensen finns i styrelsen, både vad gäller sport och marknad. Nu måste den också användas.
Truppmässigt står klubben inför avgörande vägval. Vad händer med kulturbärare som Kevin Persson och Martin Rauschenberg? Spelare som står för kontinuitet, identitet och igenkänning. Vad signalerar det om även de försvinner? Och kan Gefle lyckas behålla Theodor Hansemon, lagets genomgående bästa spelare 2025? Där avgörs mycket. Antingen visar klubben att man kan bygga vidare på kvalitet, eller så bekräftar man bilden av Gefle som en tillfällig hållplats.
Yukiya Sugita är en spelare som behöver ansvar för att blomstra, och i kvalspelet visade han också varför. När det gällde som mest var han Gefles främsta spelare och en tydlig skillnad mellan hopp och förtvivlan. Därför var det med glädje jag nåddes av nyheten att Sugita blir kvar även nästa säsong. Mamadou Kouyaté, värvad från Sandvikens IF, signalerar också viss handlingskraft. Det är två viktiga pusselbitar. Nu måste de knytas ihop till en helhet.
Det blir också intressant att se hur man resonerar gällande Umit Aras. Värvad i ett utsatt läge bidrog han till defensiv stabilitet under hösten, även om han knappast var en långsiktig lösning. Frågan är om hans roll är avslutad, eller om den typen av erfarenhet fortfarande behövs i nästa version av Gefle. Samtidigt kvarstår frågetecknen kring målskyttarna Pascal Simba och Carlos Jacinto. Mål kostar pengar, men uteblivna mål kostar också kontrakt. Pålitliga målskyttar växer inte på träd.
Mest talande är ändå situationen kring de unga. Egna produkten Philip Ekman har fått lämna efter flera skadefyllda säsonger. Det är sorgligt, men också väntat. Samtidigt har Yonis Shino och Ahmed During, värvade från GIF Sundsvall och med två år kvar på kontrakten, hamnat allt längre från startelvan. Unga spelare som varken utvecklas eller bidrar är ett misslyckande, inte för dem, utan för strukturen runt dem.
Gefle IF klarade sig kvar. Men nu finns inga ursäkter kvar. Antingen fortsätter klubben att lappa och laga, hoppas och reagera, eller så tar man ett tydligt, gemensamt grepp om framtiden. Med en mer operativ styrelse, tydligare roller och en sammanhållen sportslig idé, så finns fortfarande möjlighet att bygga något hållbart på sikt.
Kontraktet är säkrat.
Nu måste Gefle IF börja bygga för framtiden.
