Under Uwes tid lyckades vi dessutom inte bara gå starkt i serien, där straffmissarna kostade oss segern 2019, utan också i Europa då vi vann vår Europa Leaguegrupp där allt kröntes med Markus Rosenbergs avslutning mot Kiev och att vi sen slog FCK borta. Bortsett Rydströms vår 2024 är det få perioder i modern historia som Malmö har varit bättre än under Uwe.
Så när Jon kom till Malmö var det till ganska mycket ett självspelande piano. Vi hade en mängd starka ledare i truppen och en rad spelare som var på absolut högsta nivå. Uwe var en tuff ledare men också en ledare som kunde hantera och använda de här ledartyperna som Safari, Rosenberg eller Rasmus Bengtsson.
Jag har aldrig fått det bekräftat men jag tror att Jon Dahl Tomasson fått direktiv uppifrån att slimma truppen. Om inte spelaren är tillräckligt bra för att vara en ledande spelare i MFF har du klartecken att mer eller mindre få dem att lämna. För det hände ganska mycket med truppen och sammansättningen under den kommande perioden.
Eftersom jag till vardags är lärare är ledarskap mer eller mindre det jag gör och jag vill vara mycket tydlig med att det finns många olika sorters ledarskap och det behöver inte vara så att ett ledarskap är bättre än något annat. Jag är också väldigt tydlig med att att olika ledarskap kan behövas i olika situationer och i olika grupper. Det finns inte en väg till framgång. Det finns många.
Med det sagt. Det finns ledarskap jag gillar mer eller mindre. Jag gillar verkligen Uwes tuffa ledarskap även om det också fanns tveksamheter där (Ni minns kanske Frans och toaletten. Nu när man läst mer kring Frans tankar om det ena eller andra så kanske man mer förstår Uwe dock....). Jag gillar Åges approach och jag avgudar sättet som en sån som Sir Alex byggde grupp eller hur Bielsa arbetade med gruppdynamiker och taktik. Jag hade kunnat fördjupa mig mycket i det här, men det får bli en annan krönika.
Men Jons ledarskap är inte ett ledarskap jag tycker är speciellt intressant eller givande - även om jag också ser att det är ett ledarskap som över en kortare period kan ge framgång. Och det gjorde det ska sägas. Två seriesegrar och ett Champions League-äventyr talar sitt tydliga språk, men jag tror också att hans ledarskap var en anledning till debaclet 2022.
För Jon arbetar mycket med härskartekniker. Han vill vara chefen och har svårt att hantera att andra vill utmana hans ledarskap och ha högt i tak. Eller ja, svårt och svårt. Hans sätt att hantera det är att få dem att lämna på ett eller annat sätt - inte sällan genom att mer eller mindre mobba ut dem. Ni har alla sett Safaris utläggningar om JDT och från MFF:s bild kunde vi se liknande situationer där tydligare och viktiga ledare som exempelvis Bengtsson, Molins och Antonsson lämnade i rask takt. JDT vann och var den tydligare ledaren. Hans ledarskap genomsyrade föreningen och hans ledarskap är starkt. Hans järnhand var ledarskapet även på planen - och det höll. Så länge han var där.
När han lämnade saknades också ett ledarskap på gräset och det var en av anledningarna till att vi fick problem post-JDT.
Jag är därför inte förvånad över situationerna vi haft med Hugo Larsson eller Safari. Hugo tror jag säkert är van vid MFF:s höga tak, som vi monterat tillbaka, men också att de helt enkelt kanske inte är vana vid den typen av ledarskap. Båda två har fogat sig men vi har ju också ett antal andra spelare som man kanske kan tycka är märkligt att de saknas i en landslagstrupp. Jag tror kanske det beror på att det är personer och spelare som inte riktigt går att forma i att JDT-ledarskap. För det är väldigt tydligt, i min värld, att alla bitar inte passar i ett JDT-pussel och han har inga ambitioner att försöka få dem att passa.
Så situationen som nu hände kring Robin är inte heller överraskande. Nu kan jag personligen också tycka att det blir konstigt och kanske lite töntigt av Robin att lacka ur för att JDT ville peta honom (Jag tycker inte heller Robin förtjänar att vara förstekeeper just nu) men det handlar nog ändå om en hel del annat. En hel situation där också JDT ställt några av Robins kompisar utanför - Forsberg och Svanberg exempelvis. Jag tror petningen blev tungan på vågen och Robin har inte direkt spelat spelet bra sen dess men det är en del av något större. Bara att det blir en så stor grej och att JDT i sin tur eldar på det på presskonferensen säger något. Han vill tydligt visa att han inte är rädd för att hänga någon offentligt.
Men återigen. Det här är något som kan fungera. Det fungerade i MFF och kanske är just JDTs ledarskap något Sverige behöver. Jag tror att en anledning till att Sverige tappat en hel del se senaste åren var avsaknaden av just ledare. Jag är, som MFF:are, ingen stor fantast av Granqvist men han var en väldigt tydlig och viktig ledare i försvaret. När han försvann försvann en otroligt viktig del i helheten. Den försvunna biten lyckades man aldrig ersätta och det finns fortfarande ingen som är redo att axla den rollen. Då kanske ledarskapet måste komma från sidan istället.
Det var ledarskapet. Taktiken då?
Vi ska nog vara ärliga med att Jon Dahl egentligen bara nått framgång som tränare på ett ställe och det var hos oss. Hans offensiva läggning kan uppenbarligen fungera, men en grundförutsättning är sannolikt att man har mycket bättre spelare än alla andra. För det hade vi.
Men de gånger vi inte hade mycket bättre spelare så blev vi också rejält straffade. Champions Leagueäventyret var exempelvis inte superkul att uppleva och det var mycket på grund av att vårt försvarsspel inte höll tillräckligt hög nivå.
I Allsvenskan såg det faktiskt också ganska dåligt ut ofta, men vi räddades då inte av taktiken utan av att vi hade en mittback som helt enkelt var mycket bättre än alla andra - Anel.
Tidigare hade vi haft en stark ledare i backlinjen i Rasmus Bengtsson som gjorde hela försvarsspelet bättre. Det gjorde inte Anel men han hade en individuell kvalitet som gjorde att vi ändå redde ut alla situationer. Tack vare honom. Anel räddade oss otroligt många gånger på ren individuell kvalitet.
Ett ganska vanligt sätt att hantera offensiv på men ganska ovanligt att bygga en defensiv kring.
Nu ser det likadant ut i det svenska laget. Offensiven har sina stjärnor. Det är det ingen som bestrider, men vi har också sett en defensiv som onekligen har sina brister.
Och detta är alltså ingen överraskning - Det är så Jon Dahl Tomasson jobbar. Det är offensiven och en extremt framåtlutad plan som gäller.
Är allt hopp ute då? Kommer Schweiz mangla oss? Ja, alltså risken finns ju absolut där.
Men det ska ändå sägas att JDT kan lära sig. I Malmö gjorde vi en del justeringar under tiden i Champions League och vi fick lite bättre kontroll på motståndet även där.
Så vi kan väl hoppas att han lärt sig läxan och nu är redo att hitta en bättre balans.
