21 matcher.
Så lång tid tog det innan ÖSK återigen vann en match i Sveriges näst högsta division.
En mardrömslik väntan för oss som väntat på något gott då vi väntat alldeles för länge.
Den sista biten av sträckan dit var dock inte särskilt mardrömslik, den var faktiskt rätt angenäm.
Varför? Jo, för att det Östersund vi mötte igår var långt ifrån det skräckinjagande, teaterspelande och haussade ÖFK som hade svensk sportmedia i ett järngrepp för nästan tio år sedan. Det var ett ÖFK som kom ut utan energi, två av sina stora stjärnor i startelvan, Jamie Hopcutt, Ahmed Bonnah och Jabir Abdihakim Ali (även känd som Hulken) och det var även ett ÖFK som var i ungefär lika dålig form som oss. De rödsvarta har inte vunnit en match i superettan sedan 19 juli och har sedan dess tre kryss och 4-14 i målskillnad innan de mötte oss.
Fanns det någon match vi skulle vinna så var det denna hemmamatch mot Östersund och det märktes direkt på spelarna. Ahmed Yasin, som varit den professionella fotbollsspelaren i laget som varit proffsigast sedan han kom, tog tag i det hela direkt när han fick iväg ett avslut som gick tätt utanför stolpen. Detta var efter blott en minut. Ett tecken på vad som komma skulle? Ja, typ.
ÖSK bombarderade inte Östersunds målvakt med skott men de spelade med en energi och frenesi vi inte riktigt sett förut, iallafall inte en energi och frenesi som gav utdelning. Vi vann boll och vi vann boll ofta samtidigt som vi neutraliserade ÖFK:s offensiv helt. De enda gångerna ÖFK skapade något som kan kallas för en kvartschans var när vi slarvade med bollen eller när ÖFK vann en andraboll, vilket de gjorde få gånger. Dock var det lite osynkat framåt och det var nog mest för att detta lag som står på banan nu är fortfarande "ungt" sett till speltid tillsammans. En som detta märktes mest på var Blessing som jobbade hårt och ville mycket, för mycket, vilket syntes när han i en aktion vann en boll och sedan slarvade bort den eller slog en passning som inte hittade fram. Men som sagt, han jobbar hårt och vill mycket, bara det kan komma att ta honom långt.
Lägen skapade vi ändå, trots att det inte var helt synkat framåt. Yakoub fick ett fint inspel från höger av Amin men lite symptomatiskt för hans säsong så fick han inte till ett bra avslut och även Kalle fick se sig själv stoppad då hans avslut från nära håll, på passning av Kroon, räddades.
Tre bra lägen - tre missar. Skulle det hända igen? Det som brukar hända?
Vi skapar lägen - motståndarna gör mål.
Nej, sa Ahmed Yasin. För det skedde på det fjärde, som det brukar göra.
Efter tre missade lägen tvekade Yasin inte när han sprang sig fri på en passning från Amin, han dunkade upp bolljäveln i krysset.
1-0 ÖSK i den fyrtioandra minuten.
Sen lyckades vi hålla undan i paus och även efter paus, när ÖFK fick lite mer grepp om matchen, höll vi undan, vilket vi inte brukar göra då vi ofta släppt in mål tidigt efter paus när vi har ledningen men detta var en annorlunda dag. Detta var en dag då ÖSK för en gångs skull skulle komma att vinna.
För ÖFK försökte trycka på men skapade just ingenting, om vi ska vara ärliga. ÖFK sa själva efter matchen att de gjorde en blek insats men det är väl självklart när ÖSK, för en gångs skull, gör en strålande insats? Din lyster bleknar när du står bredvid solen och ÖSK sken likt septembersolen.
Istället för ett slumpmål i baken till 1-1, tänker er att bollen studsar upp i luften via överliggaren, sen nedåt efter att ha träffat en fiskmås som flyger förbi och slutligen in i mål efter att den träffat "Kuba" i huvudet, så gjorde ÖSK 2-0. Och det var nästan lika slumpartat. Yasin, matchens metaforiska gigant i Abdihakim Alis fysiska frånvaro, vek in från vänsterkanten och sköt ett lågt, hårt skott i stolpen som studsade rakt ut till Kalle som bara behövde sätta dit en tånagel för att den skulle gå in och det gjorde han, precis som en skyttekung gör. 2-0 till ÖSK i den sextionde minuten.
Nu väntade en lång halvtimme plus tilläggstid, trodde man. Då valde ÖSK att överraska genom att inte parkera den ihåliga bussen man parkerat tidigare utan istället fortsatte man att köra runt på planen och göra livet svårt för ÖFK, trots att de skickade in två av tre stjärnor i Ahmed Bonnah och Jamie Hopcutt. De lyckades förvisso vrida upp tempot ett par gånger i Östersunds sävligt långsamma passningsspel som höll ungefär samma tempo som den stora älgvandringen på SVT.
Ändå skapade ÖFK några chanser, mest på grund av ÖSK:s medfödda förmåga att bidra till dramaturgin, då vi på ett parodiskt sätt utsatte oss själva för ett flipperspel i det egna straffområdet som mynnade ut i att Adjoumani (inte kollat om jag stavat rätt) fick ett skottläge framför mål och sköt en meter utanför där så många tidigare hade skickat upp den i krysset. Men inte idag, inte idag.
Istället höll vi undan och vann.
Vi gjorde två mål framåt.
Motståndarna gjorde inte tre mål, inte två (varav ett i 95:e) och inte ens ett enda jävla mål.
2-0.
Jo, man tackar.
Matchens bästa spelare:
- Simon Amin
Äntligen! Där har vi honom! Mittfältsmotorn vi har saknat! - Ahmed Yasin
1+1 (typ) och matchens offensiva gigant, åldras som fint vin! - Joseph Baffoe
Nu har vår nya defensiva gigant kommit in i det, klasspelare!
Jag gillar det jag ser i Sporrong och tror att det finns en nivå till att hämta där.
Matchfakta
Örebro SK - Östersunds FK 2-0 (1-0)
1-0 Ahmed Yasin (ass. Simon Amin)
2-0 Kalle Holmberg (ass. Ahmed Yasin)
Skott (på mål): 16-13 (6-3)
Varningar ÖSK: Blessing
Varningar ÖFK: Albin Sporrong, Ahmed Bonnah
Min kompis gratulerade mig i veckan till ÖSK:s första seger. Han, likt många andra, hade noterat att ÖSK vann över Syrianska med 2-0 men hans efterföljande fråga fick den lilla glädjen att förvandlas till den sedvanliga depressionen.
"Är det fortfarande kört?" Med det undrade han alltså om denna seger, trots poängen, inte var tillräckligt för att närma oss Trelleborg. När jag då påminde honom om att detta var kvalet till cupen, mot ett bottenlag från division 2, så fick jag ett "aha, oops" tillbaka.
Ändå fanns det många som på allvar (och på skämt) sa att segern mot Syrianska var viktig och kanske något som skulle starta en våg. Jag lutade mig åt det senare, då jag kastade in handduken efter derbyt mot VSK, men jag undrar om man inte ska börja leta efter handduken efter denna match. För ÖSK såg ut att spela med självförtroende igen och kanske är det så att i de mörkaste av lägen försöker man hitta självförtroende i de små sakerna, i de små bedrifterna. När du inte har någonting som får dig att sträcka på ryggen när du mår dåligt, ingen merit eller stor bedrift, då försöker du göra något litet men bra som kan få dig att iallafall sträcka på dig lite grann. Du har misslyckats med att laga avancerade maträtter men du klarade av att göra pytt i panna, alltid något. Du har inte klarat av att skriva den där berättelsen du tänkt på så länge men du skrev iallafall en trevlig liten dikt, ändå någonting. Du har förlorat och kryssat i nästan ett år men till slut vann du en fotbollsmatch, en bra början.
Denna match var så viktig och inte bara resultatet, vi hade ju kunnat vinna med 1-0 efter att det scenario jag målade upp ovan med överliggaren, fiskmåsen och bakhuvudet, drabbade Östersund och föranleddes av en usel, krampaktig prestation, utan även prestationen i sig. Vi spelade, vågar jag säga det, stabilt. Det var en stabil insats. Den typen av insats vi brukade se i hemmamatcher mot typ Falkenberg eller Kalmar på hemmaplan för typ tio år sedan. En stabil lördagsinsats under den tidiga hösten där alla kan gå hem glada för att det fanns något att glädjas över och samtidigt kunde man diskutera vad som hade kunnat göras bättre. Vad istället för allt, som det så ofta varit i år.
Kollektiv glädje, det är den bästa glädjen och äntligen fick vi uppleva den igen. Vi har väntat på något gott och har fått vänta nästan för länge, hade detta skett i den sista omgången efter att vi åkt ur hade glädjen inte funnits där men i och med att det finns hopp så följer glädjen med. Den där mörka magin som verkar ha legat över ÖSK hela säsongen fanns inte där igår. Kanske har den där klubben av svarta magiker som samlats på en fyr några sjömil norr om de fördömdas ö riktat sina trollspön och stavar mot någon annan fotbollsklubb istället för oss. Vi tackar för det.
Fira nu medan ni kan, alla svartvita.
Öl, händer och kryckor upp i luften.
Om vi klarar av att bryta en förbannelse så kan vi av bara farten bryta en till i Borlänge.
Så nu samlar vi fart och kraschar Brages 100-årsjubileum nästa helg.
Vi kan om vi tror.
