Old School Football - Artiklar 2022

Från att under 60 och 70-talen fört en ganska tynande tillvaro som en nation strax under de stora så tog Frankrike 1982 verkligen klivet fram bland de stora. När man nu genom bl.a Mbappes och Tchouamenis försorg sett till att kvalificera sig för sin andra VM-final på raken,känns det mer än motiverat att titta tillbaka på det som Old School anser vara den bästa truppen mellan åren 1958-1994.

Det är lätt att bli lite svag för Birmingham Citys historia. Det sägs ju bland annat att deras Crazy Gang i slutet av 1970- och början av 80-talen, var föregångare till Wimbledon FC:s beryktade gäng. Ja, de sägs ha varit värre. Med medlemmar som Mark Dennis, Pat van den Hauwe, Tony Coton, Noel Blake, Robert Hopkins, Martin Kuhl och inte minst – Mick Harford, så hände det grejor på och utanför plan. Men det blev inga framgångar i en klubb som genom åren blivit mästare på att undvika just framgång

Från den första kameravinkeln såg det ut som vilken match som helst. Det stolta hemmalaget vinkar, om än sammanbitet, mot sina hemmafans. Nationalsången spelas och åtminstone de flesta av hemmaspelarna sjunger med, men när kameran zoomar ut så är det något som inte stämmer. Det finns nämligen inget motståndarlag, och när domaren blåser så startar en 30 sekunder lång charad regisserad av FIFA.

Hur ska man försöka beskriva upplevelsen av att gå på fotboll på ett ställe som man själv ser som sitt andra hem och helig mark? Det är nästan omöjligt, men jag låter helt enkelt känslorna svalla och tar er från uppladdning till avslutning efter en riktigt bra match med mitt Everton FC. Kan inget annat.

Är Fulham en för snäll klubb för att nå de riktigt stora framgångarna? En klubb som gärna betraktas ur den lilla klubbens perspektiv, men faktum är att Fulham har flertalet gånger i fotbollshistorien haft riktigt bra spelare och goda möjligheter att etablera sig som en större klubb än vad de är idag. Men att uppleva Craven Cottage… Ja, det borde alla fotbollsintresserade göra någon gång i livet.

Under en magisk säsong vann Queens Park Rangers mångas hjärtan. Spelet glänste så pass mycket att beundrare tillkom från andra ställen i England - och inte minst i Sverige - än bara vid Uxbridge Road och Shepherd ´s Bush.

Loftus Road. Klassisk arena för en klubb som blev mäkta populär i Sverige under Tipsextra-eran, trots att de egentligen inte visades så många gånger i svensk tv. Men det var något med den täta arenan, de coola blåvitrandiga tröjorna och så det där laget som 1975/76 nog borde vunnit ligan. Men störst av alla är nog ändå Stan Bowles. The King of Loftus Road.

Är det någon form av ironi? Solen skiner och vi är på väg ut mot The Den för att för första gången uppleva Millwall FC. Kan det verkligen vara så? Har vi hamnat rätt? Vi ska ju vara i Mordor! I mörkret.

Fyra år kan tyckas vara en lång tid. Men när man tittar tillbaka på förra världsmästerskapet och Sveriges relativa framgångar där samt Frankrikes väg mot guldet så förstår att en period på fyra år kan gå ganska fort. Nu, en pandemi senare och med ett regresserande svenskt landslag, så är vi åter framme vid ett globalt mästerskap. Det ska vi naturligtvis inte låta gå obemärkt förbi.

Vi som växt upp med Tipsextra och engelsk fotboll på 1970- och 80-talen fick alltid inpräntat att det handlade om ett evigt långbollande och den riktiga fotbollen spelades i framförallt Västtyskland och Italien. Var det verkligen så?

I slutet av 1940- och början av 50-talet fick den engelska fotbollen uppleva en taktisk revolution i form av Push and Run. Och på 1960-talet skapade managern Bill "Bill Nick" Nicholson ett magiskt spelande fotbollslag med hjälp av just Push and Run. På så sätt föddes ett Tottenham Hotspur vars DNA än idag finns hos fansen och där man alltid kommer att värdera sina fotbollsgenerationer efter Bill Nicks fantastiska lag.