Bilden och orden kom för mig efter Sirius-matchen förra söndagen, den av en kallsvettig Zoran Lucic i paus efter att Blåränderna åkt på en rundlig omgång i första halvlek mot Hammarby i mitten på 00-talet. Hans önskan då hjälpte lika lite som vår halvtidsvila i Uppsala. Det var en fruktansvärd upplevelse som minde om de smärtsamma dagar då Kim Hellbergs ”spelmodell” ännu inte implementerats. Allsvenskans dittills bästa defensiv fallerade när den behövdes som mest och jag är ärlig när jag skriver: Det gav ärr för resten av livet.
Med en veckas distans landar jag i att chocken inte borde ha varit så stor. Vi har sett det komma under en längre tid, mot Korsnäs i Svenska Cupen men även i Allsvenskan. När spelarnas fokus är på annat håll än i den direkta stunden faller hela ”modellen”, och då hänger Sveriges näst bästa lag mot Zaire-rep mot nära nog vilket motstånd som helst. Den stora gåtan, ungefär som på läsarsidorna i Buster och Fantomen på 1970-talet, är ur det kan tillåtas att ske, detta att varje enskild individ, utom Warner Hahn och möjligen Nahir Besara, sviker konceptet och laget mitt i en potentiell guldstrid och så till den milda grad att inte ens ens topp-3-placering är självklar längre.
Assisterande tränare David Selini kunde inte annat än att instämma i kritiken mot den mediokra insatsen i intervjun på officiella. Något annat hade varit häpnadsväckande. Men ordrikedom och teori är en sak, den fysiska prestationen något annat. Det var alltså inte med spänd förväntan vi alla bänkade oss inför till Öster hemma på Nya Söderstadion, utan snarare vår arvedel: ångest. Så, vad fick vi se efter en veckas självrannsakan, räfst och rättarting på Årsta?
Det enda synliga inledningsvis var att Ibrahima Fofana tog Hampus Skoglunds högerbacksplats och Frederik Winther ersatte saudiflyttade Shaquille Pinas till vänster. Där hade jag mer trott på Simon Strand i den positionen och att Frederik skulle peta en på sistone allt än lyckad Pavle Vagic´bredvid general Victor Eriksson i mittförsvaret. Det väsentliga var dock att vi fick se något helt annat än för en vecka sedan.
Ett försvarsspel som klaffade någorlunda, 3-0 redan i halvtid, Nahir Besara som väl gick upp i delad skytteligaledning, Paulos Abraham som fick näta in sig själv i ett självförtroende, oerhört eleganta Frederik Winther och Oscar Johansson Shellhas, i stort sett överkörning, avsluten satt för en gångs skull, vilket mer skall ses i kontexten. Öster på den här darriga nivån är och skall vara som en nystekt kantarellsmörgås augustis sista dag för Hammarby, och blev det också. Det var utklassning, klasskillnad, till exempel bättre än vad Malmö FF lyckades prestera hemma mot närmast bottenlösa Degerfors hemma i dag, och en möjlighet att hämta andan inför hemmaderbyt mot Djurgården efter landslagsuppehållet.
Avslutningsvis: Vladimir Rodic. En hjälte är en hjälte. Behöver inte säga mer än så.
