Reflektioner efter förlusten i Göteborg

Tuffa bortamatcher med Kim 
Vinsten mot Elfsborg för några veckor sedan kändes på många sätt som så otypiskt bajen. Tuffa matcher som står och väger, på bortaplan, brukar (är min känsla) alltid sluta med förlust. Men med Kim har något förändrats. Det har spridits ett hopp och en tro på att vi hör hemma högt uppe i tabellen och faktiskt kan utmana vilket lag som helst, även på bortaplan. Ungefär en sådan känsla som fanns under hösten 2019. Vinster mot Elfsborg (eller GAIS) på bortaplan är nödvändiga för att vara med och utmana om förstaplatsen hela vägen in i mål.

Därför tog förlusten i söndags lite extra hårt. En extremt frustrerande match, som det brukar vara mot GAIS, med skillnaden att jag gick in i matchen med förhoppningar för första gången på länge inför en tuff bortamatch. Vanligtvis brukar jag inte förvänta mig någonting, utan dessa matcher är bonus. En poäng är taget på förhand, tre poäng är bada-på-sergels-torg-läge. Inte riktigt så, men åt det hållet. Förhoppningar är dock farliga. Risken att bli besviken stor. Men vad är så ett supporterskap utan besvikelse. Nä, nu tror jag på det, åtminstone ett tag till. Men oj så skön och viktig en vinst hade varit inför det kommande spelschemat. 

Falsk Besara
Det måste vara färdigexprimenterat med Nahir nu. Har det någonsin funkat? En anledning till att Kim lyckats i historiskt sett svåra bortamatcher är hans flexibilitet i taktik och uppställning. Trebackslinjen har varit ett framgångsrecept i dessa matcher, med två centrala mittfältare framför vilket också medför att Besaras bästa position försvinner. Alternativet är då att spela honom till höger (som mot Elfsborg) eller till vänster, där lagets för dagen bästa offensiva kraft Tounekti spelar. Eller då att spela honom som falsk nia. Nä, jag hoppas att det är färdigtestat med honom på ovana positioner. En Besara som falsk nia är en falsk Besara. Ska vi spela trebackslinje får Nahir lov att spela högerytter där han naturligt kan glida in från kanten och Hampus ha hand om högersidan. 

Nyförvärv och farväl
Inget förstör nog Hjelmbergs arbetsro (om han nu har någon sådan) som en bitter förlust vid övergångsfönstrets öppning. Naturligt skriks det efter förstärkning på de flesta positioner. Och nog behövs det nog förstärkning till kommande månader när Allsvensk toppstrid ska kombineras med åtminstone ett Europa-dubbelmöte, iallafall om någon av de spelare som ryktas bort också lämnar. Boudah till Algeriet, Erabi till Italien och Pinas till någonstans är de mest aktuella potentiella farvälen. Av ryktena att döma är 4 miljoner för Boudah på tok för lite och en spelare jag gärna har kvar i truppen. Om summorna för Erabi stämmer är det nog svårt att tacka nej till. Han behöver då ersättas. Pinas får gärna spela kontraktet ut och lämna efter säsongen, om han nu vill iväg. 

Frank Junior Adjei fyller numera både Junior- och Adjeikvoten i truppen. Jag var imponerad av Adjei under Värnamomatchen, en tekniskt skicklig spelare som arbetar hårt. Kan spela både centralt och på en kant, kanske till och med som falsk nia? 

Annars är det väl just anfallsuppsättningen som behöver tillskott, om nu Erabi och/eller Boudah lämnar. Att hitta etablerade anfallare som kan vara avgörande direkt är dock sällan lätt eller billigt. Och med Bajens tidigare resultat av sådana värvningar kanske det bästa ändå är att sitta relativt lugnt i båten. Försöka hålla i Erabi säsongen ut och varva honom med Kaboré som ser mer och mer färdig ut för att påriktigt slåss om en startplats. Paulos är tillbaka från skada och förhoppningsvis är Boudah kvar i bygget. Frågan är om det är ett tillräckligt slagkraftigt lag för återstoden av säsongen. Jag väljer iallafall att tro på det.