Reflektioner efter vinsten mot Värnamo

Vad var det för fel på Victor Eriksson?

Victor Eriksson har växt ut till en av allsvenskans bästa mittbackar och har ju även på slutet belönats med en landslagsplats för sitt spel. Victor brukar spela med en naturlig pondus och självklarhet, men denna lördagsmatch var det som allt det var som bortblåst. Redan efter tio minuter så började jag och min bänkgranne skruva på oss och ställa oss frågan vart den gamla vanliga Victor hade försvunnit och vilken utomjordning som tagit över hans kropp.

Victors första halvlek kan ha varit den sämsta jag sett av en back, sedan bajenbönornas nya sportchef Arnor Smarasson var tvungen att spela back i en match mot Helsingborg för många herrans år sedan. Victor var helt otimad och hans missriktade nickar, som vanligtvis alltid hamnar rätt, hamnade hos Värnamospelare med fritt läge, inte bara en gång utan tre gånger under den första halvleken.

Det var nog tur att Marcus Antonsson inte hunnit bli spelklar än för Värnamo, för hade han fått dessa chanser så hade han gjort mål på minst två av tre. Nu var det istället Zeljkovic och Cibicki som fick chanserna och missade grovt. Där kom vi undan med blotta förskräckelsen.

Tufft att våga skjuta direkt!

Det var vid ett flertal anfall och inspel som våra spelare hade chansen att trycka i väg ett skott direkt, men i stället valde spelarna att ta en extra touch, en touch som i samtliga fall gjorde att en motståndare hann emellan för att täcka bort skottet. Visst, allsvenskan är inte en av Europas bästa ligor, men den är ändå tillräckligt bra, och innehåller tillräckligt bra spelare, för att det inte håller att drälla med bollen när ett skottläge uppenbarar sig.

Förmågan att avsluta med ett direktskott blir ännu viktigare när man, som Hammarby, ofta ställs mot lågt stående försvar, med många spelare centralt. Jag ser, tyvärr, samma tendenser när jag bevittnar Hammarbys träningar. Det är sällan man ser ett direktskott där, utan man vill gärna passa en gång för mycket i stället. Kom igen Kim och tränarstaben, få killarna att avsluta direkt. Jag lovar att vi kommer att göra fler mål då.

Besaras 200:ade match i Hammarbytröjan

Det är hur stort som helst att spela 200 matcher i vår grön-vita tröja, speciellt om spelaren i fråga har gjort en så stor skillnad i många av dessa som vår lagkapten Nahir Besara har gjort. Nahir är också en sådan otrolig människa och ambassadör för Hammarby. Faktiskt så stort så att det nog bara är Kennedy som är större för mig. Senast idag när jag var på träningen på Årsta så samlade Nahir ihop alla barn och ungdomar som var där och tog med sig dem till de andra spelarna för att få efterlängtade autografer.

Just denna match blev inte en av Nahirs bästa i vår grön-vita tröja och det ryktas om att han spelade trots en matförgiftning bara för att det var ett jubileum och för att han visste att det skulle firas. Sådan är han, vår Nahir, som alltid tänker på andra först och sätter sig själv i andra rummet. När andra skulle ha vikt ned sig så biter han ihop och leder laget till ytterligare en viktig seger. Med det i åtanke är det lätt att förlåta honom för den ganska svaga insatsen mot Värnamo, speciellt som vi vet att han kommer att finnas där i de matcher där vi verkligen behöver att han gör skillnad. Stort Grattis Nahir till de 200 matcherna och fick jag bestämma så skulle det bli 200 till, men tyvärr så finns det inget som heter evigt ung, inte ens om man heter Nahir Besara och är en av allsvenskans bästa spelare vid 34 års ålder.

Konkurrenssituationen tätnar

Ni som har läst ett flertal av mina alster vet att jag tycker att Kim är Sveriges bästa tränare, men också att jag tycker att han har sina brister som matchcoach. Bytena kommer ofta för sent, spelare som inte alls har sin dag får fortsätta spela och forceringar i slutet av matcherna har ofta helt uteblivit. Någonting har dock hänt under denna säsong och jag tycker att Kim har utvecklats som matchcoach. Det kan ju faktiskt också ha något att göra med vilka spelare man har tillgängliga på bänken också.

Mot Värnamo tycker jag att samtliga byten som gjordes bidrog med att vi blev lite bättre. Abdo Boudah stod för assisten till vinstmålet, ett mål som, också inbytte, Elohim Kaboré nickade i i krysset. Frågan är dock om inte det allra bästa inhoppet gjordes av Oscar Johansson-Schellhas, som efter en lång frånvaro äntligen fick chansen att spela allsvensk fotboll igen. Oscar pressade motståndare, var ständigt spelbar, slog smarta passningar, skapade utrymme för Boudah att slå inlägget till segermålet och nickade till och med i stolpen. Och allt detta på endast dryga 10 minuters speltid. Även Frederik Winther gjorde ett bra inhopp och stod för flera bra passningar med sin vänsterfot.

Hela min poäng här är att det är tydligt att det nu finns fler spelare i truppen som har kapacitet att starta en match i allsvenskan. Konkurrensen om platserna har hårdnat betydligt sedan Winther, Oscar och den extrema talangen Raymond Dwomoh återkommit från skador. Lägg sedan till den nya japanen Yushi Shima, där tanken är att han skall börja i HTFF, men där han ser så bra ut redan så det är frågan om han inte tillhör A-truppen redan under hösten.

Kan vi sedan få in det nyförvärv som det har pratats om länge på mitten, och lyckas ersätta spelare som försvinner så ser det väldigt ljust ut för oss i Hammarby framöver.

Kabores mål och glädje!

Det får inte att reflektera över lördagens match utan att det enda målet har fastnat på näthinnan. Jag har sett en frustrerad Elohim Kaboré kämpat mot den skada han ådrog sig precis innan avresan till lägret i Marbella och sett honom vara besviken på att han inte fått mer speltid när han äntligen blivit skadefri. Jag har också sett en spelare som gör allt för laget, som sliter som ett djur på varje träning och som är den som är först fram för att fira ett mål som någon annan gjort.

Elohim skulle göra allt för laget och är väldigt tydlig med att det är hans jobb att göra mål, att det är det bästa sättet han kan hjälpa laget att bli framgångsrikt. Att han är stark på huvudet vet han om, och nu vet vi supportrar också om det. Med två välriktade nickar har han nu räddat tre mycket viktiga poäng för Hammarby, poäng som kan vara skillnaden mellan ett guld och en andraplats.

När han gjorde målet i lördags, och det på bortaplan mot Häcken, så skrek jag rakt ut och kunde inte hindra glädjetårarna rinna nedför kinderna. Jag gladdes med Elohim och unnande honom att fira precis som han ville, vilket alltid borde få vara fallet när man avgjort en match på övertid. Samtidigt så gladdes jag även för mig själv och er andra bajensupportrar, för jag är övertygad om att detta bara är början, och att vi kommer att få se många fler mål av Elohim. Slutligen kom jag på mig själv att nynna på Arvingarnas klassiker Eloise med texten.

”Eeeelohim, ja han är vår nya striker, nickstark som ni märker, ääälskar att gå in i boxen”

Bajen är bäst, bästa laget vann!