Bodø/Glimts framgångar de senaste åren har inte undgått någon. Fyra norska ligatitlar under 2020-talet och regelbundet Europaspel där man flera gånger besegrat större drakar. Man dominerar match efter match och har stundtals varit helt överlägsna i norsk fotboll under mirakeltränaren Kjetil Knutsens ledning. Men hur är det att gå på match uppe i Nordnorge och vilken typ av upplevelse kan man förvänta sig om man besöker Asmpyra stadion? Undertecknad tillbringade en sommarmånad i dessa trakter och passade självklart på att gå på två av Bodø/Glimts hemmamatcher.
Aspmyra stadion ligger på promenadavstånd från det mesta i Bodø som är en liten stad med drygt 40 000 invånare. Du kan till och med gå från flygplatsen till stadion på en kvart och sitter du på ena långsidan kan du se planen lyfta och landa med snöbeklädda berg i bakgrunden. Många ser endast Bodø som en plattform för att ta sig vidare till Lofoten, men har du tid över kan jag gott rekommendera att stanna i staden åtminstone en dag och självklart försöka tajma in besöket då det gula laget spelar boll.
Vädret längs Norges atlantkust brukar oftast innebära regn och blåst oavsett årstid. Årets värmebölja som uppenbarade sig under Juli månad med temperaturer på uppemot 30 grader var därför något av det mest ovanliga man hade upplevt i Nordnorge. Jag får medge att jag hade extrem tur med tajmingen då jag fick bevittna arktisk fotboll i medelhavstemperatur. Nästan lika oförutsägbart som att någon för tio år sedan hade sagt att Bodø/Glimt kommer att dominera fotbollsnorge och spela i Champions League.
Lördagen den tolfte Juli tog Bodø/Glimt emot Sandefjord i Eliteserien och jag noterade tidigt på matchdagen hur pass många gula flaggor som vajade från husen och på gårdarna både i staden i närliggande kommuner. Som förstagångsbesökare tog jag det sedvanliga varvet runt arenan och kände direkt att jag kommit till en perfekt plats för fotboll enligt mina preferenser. Aspmyra börjar bli gammal och sliten med fyra olika läktare av olika storlek. Samtidigt är den ytterst charmig med staket och helt vanliga bostäder runt omkring eftersom den är belägen mitt i samhället. Ena kortsidan består faktiskt delvis av ett höghus och människorna som bor där brukar titta på matcherna från sina egna kök- och vardagsrum. Vid huvudentrén står en staty av legendaren Harald Berg. Numera bär en tredje generation av släkten Berg lagets kaptensbindel, nämligen Haralds barnbarn Patrick Berg.
Jag hade biljett på ena långsidan under denna stekheta eftermiddag och fick se ett hemmalag som från första sekund tog tag i taktpinnen och öste på. Gästande Sandefjord var totalt chanslösa. Danske spjutspetsen Kasper Høgh slog eventuellt någon form av rekord när han hittade nätet fyra gånger under första halvlek, men samtliga gånger fick höra att millimetrarna var på fel sida efter VAR-granskning. Skyttekungen från vårens Europa League-äventyr skulle dock få sitt mål i andra halvlek och gästerna fick vara glada över att slutresultatet stannade vid 2-0.
Om den nämnda matchen handlade om spel mot ett mål kan ni tänka er hur det var två veckor senare då jag var tillbaka på Aspmyra och Vålerenga kom på besök. Slutresultatet denna gång blev 7-2, vilket knappast behöver någon ytterligare förklaring. Laget från den lilla staden i norr krossade storklubben från huvudstaden. Om vi bara kort leker med tanken och jämför med Norges grannländer är det lite som att RoPS från Rovaniemi skulle slakta HJK och dominera finsk fotboll eller att AIK hade blivit överkörda av mästarlaget från Piteå.
Supportersektionen på Aspmyra passade på att fixa ett lite självironiskt tifo inför denna match mot huvudstadsklubben, med texten “stolt fiskehippie”, en gammal kommentar tagen från nätet av en arg Vålerenga-supporter som slentrianmässig tyckte att alla norr om polcirkeln rensar fisk. Supportermässigt måste jag också hylla Bodø/Glimts fans i de matcher jag bevittnade. Jag är medveten om att framgång föder medgångssupportrar och att alla dessa gulklädda människor från ung till gammal, kvinna som man, inte alltid har varit lika engagerade och att det är lätt att vara glad i dagsläget.
Men går vi tillbaka i tiden exakt 50 år så var det faktiskt Bodø/Glimt-fansen som var pionjärer i Norge gällande att åka organiserat i mängder till bortamatcher, något som första gången skedde under cupfinalen 1975. Numera är själva klacksektionen knappast annorlunda än andra norska kortsidor men när det kommer till att få med hela stadion sägs det att endast Brann är starkare på den fronten i Norge och stoltheten för det egna laget märks verkligen i omgivningen. Ultrassektionen som hade målat det snygga fisketifot bidrog mycket till den goda atmosfären. Jag hörde dock att flera av de som varit med och målat tifot numera är avstängda på obestämd tid av klubben, vilket banderollen “fri gutta” också vittnade om.
Många av sångerna på läktaren handlade om att man är “bäst i nord”, men numera är man ju inte bara bäst i landet, utan även bäst i Norden. Det som fascinerar mig och många andra är ju att laget mestadels består av norska spelare. Du har kaptenen Patrick Berg, bolltrollaren Jens Petter Hauge och trotjänaren Ulrik Saltnes som alla kommer från Nordland, men utöver dessa även andra inhemska spelare som hittat rätt i karriären. Alla pallar inte att bo så långt uppe i nord och detta är något som klubben kartlägger noga när det kommer till nya potentiella värvningar, spelarna bör nämligen vara av rätt virke.
Hur länge framgångssagan ska fortsätta vet ingen. Vissa menar att allt hänger på succétränaren Kjetil Knutsen och att allt kommer gå utför den dagen han bestämmer sig för att kliva av eller vill testa vingarna utomlands. De senaste årens europeiska framgångar har dock inbringat rejält med pengar från UEFA vilket öppnar upp för att fortsatt vara konkurrenskraftiga framöver. Pengarna kommer dock delvis användas till en ny toppmodern stadion som redan har börjat byggas och som ska stå klar 2027.
Man är på många sätt redan en del av den moderna fotbollen, men med tanke på att man ännu spelar kvar på klassiska Aspmyra står man fortsatt med ena benet kvar i det gamla. När man om något år flyttar till den nya arenan är man redo för framtiden på riktigt, men samtidigt tappar man då en viktig del av identiteten som man aldrig kommer att kunna återskapa.
För det var på Aspmyra uppe i norr som man vände upp och ner på fotbollslogiken och trotsade naturlagarna. Det var här Kjetil Knutsens gäng erövrade Norge. Det var här man slog Mourinhos Roma med 6-1. Det var här jag själv fick se superlaget köra över huvudstadsklubben med 7-2. Och det är på denna slitna gamla arena som man snart ska ta sig an Juventus. Så har du chansen att besöka Aspmyra ska du inte vänta, för om något år är det för sent.
