Sex och Jävligt offside: Matchtät period väntar

Ta chansen (NY)
I kölvattnet efter Kiese Thelins och Botheims sinande målskytte hade det här och där ropats på ändring. Och så blev det. I söndags fick Ekong och Gudjohnsen för första gången starta tillsammans. Bortsett från första halvlek i cupmatchen mot Elfsborg tycker jag Ekong hittills sett en smula vilsen ut. Allt var väl inte hundraprocentigt nu heller, men ett rejält fall framåt. Och målet han gör är han förmodligen ensam i laget om att ha kunnat reda ut. Han klarade alltså att både löpa ifrån försvaret OCH hålla emot med kroppen – och då var det ändå Leon Hien, som ju får sägas vara en stadig bit, som försökte få honom ur balans. Och så var det ju ett omställningsmål också. Bara en sån sak. Gudjohnsen då? Nån, minns inte vem, sa att han har en aura som är lite Rosenbergsk. Vi ska kanske inte ta i så vi spricker här nu alltså, men ja ... det ligger nåt i det. Han ser liksom vältajmad ut (även om han missade sin volleychans). Kan nog bli bra det här.


Fyra framåt (NY)
Sju mål på sju matcher. Där var vi. En måltorka som var lika oväntad som oönskad. Nu vågar man kanske inte lita på att ordningen är helt och hållet återställd, men måndagens fyra mål fungerade i alla som en både ro- och livgivande oas i den målskyttemässiga ökenvandring Allsvenskan hittills varit.

Malmö FF:s bäste allsvenske målskytt så här långt är för övrigt LASSE Berg Johnsen. Hade inte jag gissat på förhand.


Ungdomar (NY)
91, 05, 00, 98, 99, 03, 03, 98, 02, 06. Där har ni födelseåren på de tio ynglingarna i måndagens startelva (eller starttia då, eftersom jag tog bort Friedich ur ekvationen). Det innebär en snittålder på 24,5. Och då räknar jag ändå efter principen att de allihopa redan fyllt år i år - dvs, Taha räknas exempelvis som 27, fast han inte fyller år förrän i juli. När ställdes laget upp så ungt i en tävlingsmatch senast? Jag orkade egentligen inte rota fram det, men så slog det mig att elvan som äntrade plan mot Hammarby i slutet av förra säsongen faktiskt var ännu yngre. Så nej, okej, det var alltså inte alls särskilt länge sen. Men i alla fall, va? 



De rutinerade rävarna (NY)
Ung startelva, men när segern skulle spelas hem kom det rutinerade gardet in. Befriande att se Anders Christiansen i spelbart skick igen, och jag tyckte att Isaac Kiese Thelin såg skarp ut i sina aktioner: toucharna, skarvarna och tillbakaspelen satt, och han kändes stark i sitt hålla-emot-spel. Riktigt tjusigt mål de knåpade ihop tillsammans också.



Matchtätt (NY)
Vi har just stigit in i årets första riktigt matchtäta period. Från och med i söndags och fram till den 1 juni spelar Malmö FF sju matcher (sex återstår alltså). Jobbigt? Javisst. Olägligt med tanke på skador? Helt säkert och alltid. Men eftersom det började bra, och eftersom den här listan ser som sin uppgift att ingjuta allmän framtidstro, tänker jag att det myckna matchandet är inget annat än utmärkt. Ett finfint tillfälle att växla upp, flexa breda-truppen-musklerna och snabbsamla in poäng.


Europaframsteg (NY)
Det har muttrats en del över Djurgårdens Conference League-framgångar. Grisig tur i lottningen, en c-turnering, fuskigt hemmaplastgräs och hur nu invändningarna lydit. Japp, jag tycker också att det svider att DIF numera är långt före oss i UEFA:s rankingpoängtabell. Men jag kan också tycka att man nånstans samtidigt får både bita i det sura äpplet och lyfta på hatten åt deras prestation. En delförklaring till förutsättningarna för enklare lottning var ju att de spelade sig topp-åtta-placering i gruppspelet. Och visst, motstånd från Cypern och Österrike i åttondel och kvart – men matcherna ska ändå vinnas.

Och som Noa Bachner, en skribent jag verkligen gillar, inte minst för sättet han håller den svenska fotbollsmodellen högt på, påpekade i Expressen häromdan: det här var den bästa svenska säsongen i Europa på mycket länge. Ännu en gång visade allsvenskan att dess lag inte alls behöver ägas av skurkstater eller oljeoligarker för att nå (relativ) framgång. Tänker jag och riktar en blick fylld av rättrådig idealism upp mot himlen. Bachners text visar också att den svenska ligans ekonomi i ett europeiskt perspektiv är större än jag trodde. Noa Bachner skriver:

"Enligt Uefa:s senaste siffror drar vår högstaliga 14:e mest publik i Europa, lagen har 12:e mest eget kapital, betalar 16:e mest löner, tjänar 11:e mest pengar på spelarförsäljningar, har 14:e störst tv-avtal och 15:e störst biljettintäkter."

Mycket lärorikt. Så, alltså: Leve föreningsdemokratin! Mot Europa! Med ytterligare några poängstarka säsonger som den här är vi snart uppe och nosar på en Champions League-kvalplats för den allsvenska tvåan.

Många har redan uppmärksammat att biljetterna till cupfinalen är väldigt dyra. Det tycker jag också att de är.