”Forest are far superior, but it’s been disappointing how bad Malmo have been. They have showed so little ambition tactially, considering they have one point from their first four matches.”
Att vi skulle få med oss något hem från ett bortamöte mot ett Premier League-lag var det gissningsvis få som på allvar trodde. Matchutgången i torsdags var både väntad och logisk, och att ett Malmö FF som är ur säsong förlorar med tre bollar i England är i sig inget att varken överraskas eller uppröras över. Ändå vill jag påstå att de kursiva meningarna ovan, som kommer från direktrapporteringen i The Guardian och som skrevs just efter att Nottingham petat in sitt tredje mål, skaver. Det är sin sak att vi inte räcker till mot många motståndare ute i Europa; allsvenskan är på 19:e plats (vilket ändå är högre än vad Sverige varit på många år) i UEFA:s ligaranking av en anledning.
Men ändå: detta att laget inte lyckas visa upp sig från sin bästa, eller ens medelgoda, sida: det svider.
Går förstås att tycka att det är värdelöst och meningslöst att, som det brukar heta, ’falla med flaggan i topp’.
Men det hade i alla fall jag föredragit att vi gjorde. Att vi sprattlade, stökade, vågade och försökte mer. Eller, jag tvivlar inte på att spelarna egentligen försöker … men det hade gärna fått spraka om de där försöken mer.
Att gå till ett europeiskt gruppspel, eller ligaspel som det numera är, är en dröm för de flesta svenska lag. Titta bara på GAIS, som jublade som VM-vinnare för någon månad sedan efter att de säkrat sin plats i kvalet till Conference League.
Malmö FF har lyckats kvalificera sig för dessa hägringslika turneringar inte mindre än fyra gånger bara under 20-talet.
2021 gick vi till Champions League och ställdes såklart mot överjävligt motstånd. Började bra hemma mot Juventus, men sen small det tre gånger innan paus och Anders Christiansen pratade i intervjuerna efteråt om att andra halvlek mest handlade om ’damage control’. Luften pyste ut och vi stod på 0-11 efter tre matcher. Det blev sedan i alla fall en poäng hemma mot Zenit Leningrad – kunde varit tre, men den väldige Zenitanfallaren Artem Dziuba lyckades få med sig en ytterst billig straff i slutminuterna och det slutade 1-1. Sista matcherna blev inte värre än uddamålsförluster.
2022, detta blytunga motgångsår, var vi ändå i Europa League. Det slutade med noll mål på hemmaplan och sex raka förluster. Fyra av dem med uddamålet, och de två andra med 0-2. Inga mil ifrån motståndet alltså, men ändå inga poäng.
2024 tog vi fem pinnar i det som nu omvandlats till ett ligatabellsformat och åtta matcher. Vi inledde med en plattmatch hemma mot Rangers, där skottarna tog ledningen efter en minut som följd av alltför lös bakåtpassning av Gabriel Busanello. Efter det var vi ändå spelmässigt med i flertalet matcher – men i straffområdena var vi det inte. Vi skapade för lite och brände för mycket av det vi ändå skapade (Besiktasmatchen minns vi alla med fasa) och släppte in lite för många lite för enkla mål.
Och så i år. Två klara förluster borta, bortslarvad seger på övertid mot Zagreb, och två hemmaförluster. De senare retar mig mest, för varken Ludogorets eller Panathinaikos imponerade – de var definitivt lag av en så låg kaliber att ett normalpresterande MFF åtminstone borde tagit poäng mot dem.
Sammanlagt omfattar dessa fyra säsonger hittills 25 matcher. Av dem har vi vunnit en, spelat fyra oavgjorda och förlorat resten. Vår poängmässigt fullständigt överlägset bästa, eller minst dåliga, Europasäsong är Henrik Rydströms så utskällda fjolår.
Men strunt i det. Det här är egentligen inte något försvarstal för Europa League-säsongen 2024. Utan så här:
Vi vill så gärna till Europa. Men när vi väl är där? Då är det som att vi inte längre är lika sugna på att vara med. Nästan som att Europaspelet blir ett störningsmoment. Visst, vi möter förstås en del väldigt bra lag där, och det vore förstås alldeles oerhört orimligt att kräva segrar mot Chelsea, Nottingham Forest eller ens Viktoria Plzen. Men alltihop känns liksom … ja, konstant feltajmat, till och med avslaget, och det på ett sätt som inte enbart kan förklaras med att den svenska säsongen inte är tidsanpassad för Europa. Det är som att laget alltid är mer eller mindre ur form, skadedrabbat och måste/borde prioritera allsvenskan.
Inte ens vi på läktarna verkar tycka det är särskilt kul. Våra tre EL-hemmamatcher i år har ett publiksnitt på ynka 13,000.
Cupen innebär fortfarande en halmstråtunn livlina in till europaspel nästa år. Men nånstans kan jag inte låta bli att tänka – och detta är ju närmast en förbjuden tanke – att det inte bara vore av ondo att missa Europa 2026. Att en sommar och höst befriad från utlandsresor skulle betyda tid att tanka energi och nyutveckla hunger. Dessutom är det ju generellt så att talangförsäljning på senare tid sprungit ifrån europaspel rejält när det gäller potential till att tjäna ohemult stora pengar. Så som inkomstkälla är Europas betydelse i dalande – om vi inte pratar CL förstås, men att ta sig dit är svårt (för att uttrycka det försiktigt) och lär inte bli enklare.
Så, ja. Vad ska göras framåt då? Jag vet inte. Jag har ingen lösning. Det finns kanske inte ens nån?
Och förresten, jag ska passa på att ångra mig kring en sak jag skrev ovan. Ibland tycker klubbens supportrar fortfarande att det är kul, och är dessutom väldigt duktiga på att visa omvärlden vad det betyder att stötta sitt lag i både med- och motgång. Det bevisade alla ni som var i Nottingham i förra veckan.
--
Helt annan sak: norska ligan spelades klart igår, och jag noterar att Bodö Glimt inte vann i år. Övertar därmed Viking Stavanger epitetet Klubben Som Gjort Precis Allting Rätt Under Jättelång Tid?
--
Ha en fin vecka, allihop.
