Det här är inget angrepp. Det är en broms.
En välmenande sådan.
För just nu upplever jag att Henrik Rydström håller på att gå vilse i sin egen självbild. Och det största hotet mot honom är inte kritiken, resultaten eller opinionen – utan berättelsen han själv bygger om sig själv.
Det är den jag vill svara på.
Och låt oss vara tydliga här:
Henrik Rydström föll inte på grund av sina resultat. De var bra – till och med starka – under två år.
Han föll inte heller på sitt spelsätt. Det kan alltid diskuteras, men det var inte spelfilosofin som vände opinionen.
Det som fällde honom var bilden av honom själv.
En bild som sakta men säkert blev alltmer osympatisk. En upplevelse av en tränare som inte längre tolkades som reflekterande – utan som självgod. Inte som tydlig – utan som moraliserande. Inte som trygg – utan som oförsonlig.
Det var inte taktiken.
Det var tonen.
Det var inte resultaten.
Det var relationen.
Det var inte prestationen.
Det var perceptionen.
Och det är just den delen han tycks helt ovillig att se.
När Henrik Rydström säger att han inte vill vara bitter, men samtidigt återkommer till hur fel andra haft, hur dåliga beslut fattats och hur missförstådd han varit – då förstärker han exakt den bild som redan vänt opinionen mot honom.
Att beskriva klubbens beslut att sparka honom som “ett otroligt dåligt beslut” är inte neutral reflektion. Det är inte distans. Det är en markering. Ett försök att i efterhand återta kontroll – snarare än att förstå vad som faktiskt skedde.
Och det är här hans största blinda fläck finns:
Han tror att det handlar om fotboll.
Men det handlar om förtroende.
Det måste få finnas fler versioner än hans
När han kommenterar situationen med Lasse Berg Johnsen och säger att “gruppen tyckte inte att hans kommentar var bra”, markerar han tydligt att kritik ska tas internt. Att lojalitet är avgörande. Att spelare ska ställa sig bakom tränaren.
Men samtidigt tar han själv, i offentligheten, friheten att problematisera andras beslut, att ifrågasätta klubbledningars omdöme och att beskriva omvärldens reaktioner som missunnsamhet.
Det är här det blir paradoxalt.
Andras kritik ses som illojalitet.
Hans egen som analys.
Det är inte balans.
Det är narrativ kontroll.
Det var inte sporten som tappade tron – det var människorna
För när en tränare förlorar förtroendet hos både supportrar, delar av spelargruppen och en bredare opinion, handlar det sällan om spelsystem i första hand. Det handlar om känsla. Om tillit. Om relation.
Och den relationen bröts inte för att resultaten var svaga.
Den bröts för att Henrik Rydström slutade kännas som någon människor ville följa.
Det är en mycket farligare position än svaga siffror.
För siffror kan vändas.
Förtroende måste förtjänas om.
Självinsikt är inte samma sak som att formulera sig väl
Henrik Rydström är vältalig. Intellektuell. Analytisk.
Men förmågan att formulera sig sofistikerat är inte detsamma som att se sin egen roll i en utveckling.
Och här ligger hans största risk:
att han tolkar opinionen som okunnig, kritiken som illvillig och motståndet som missunnsamhet – snarare än som en signal om att något i hans ledarskap skavt.
Därför: rädda Rydström från sig själv
Inte genom att förlöjliga honom.
Inte genom att såga honom.
Utan genom att våga säga det han själv inte verkar vilja höra:
Att han inte föll på sina resultat.
Han föll på hur han uppfattades som människa.
Och så länge han vägrar se det, kommer han fortsätta försvara fel sak. Fortsätta analysera fel problem. Fortsätta tala om taktik, filosofi och struktur – när det i själva verket handlar om empati, ton och självbild.
Henrik Rydström behöver inte bli en annan tränare.
Men han behöver bli en mer självmedveten människa.
För annars riskerar han att vinna matcherna – men förlora människorna.
Och det är en betydligt större förlust.
